Enligt en källa är mäkleri en påhittig avnämarbaserad inriktning för tjänsteförmedling som har sina rötter "i framväxandet av konsumentrörelsen och utvecklingen av konstitutionella rättigheter". Termen användes först på 70-talets senare hälft som benämning på en inriktning som utvecklades av en grupp familjer på Kanadas västkust, "som anser att deras svårt funktionshindrade barn hade rätt att planera sina liv och skulle erbjudas möjlighet och tillräckliga resurser för detta".
Begreppet tjänstemäkleri började utvecklas tidigt 1976 i Vancouver i British Columbia. Ett antal föräldrar vars söner och döttrar hade blivit placerade på institutioner på grund av grava utvecklingshinder samlades för att utbyta erfarenheter om det dåvarande frustrerande servicesystemet. Deras engagemang gällde då två saker: några föräldrar ville först och främst förbättra den institutionella vården, medan andra var mer intresserade av att utveckla alternativ till institutionerna. Det senare gav upphov till det som skulle bli tjänstemäkleri.
Medan föräldrarna fortsatte att träffas och samtidigt blev allt fler, började de lista ett antal saker som de ansåg vara nödvändiga för att deras funktionshindrade barn skulle kunna återvända till samhället på ett tillfredsställande sätt. En mycket viktig faktor var finansiering. Statliga pengar dirigerades till förmedlingar i stället för till individer, vilket begränsade serviceförmedlarnas följsamhet och ansvar gentemot konsumenterna och gjorde det nästan omöjligt att få service som baserades på individens speciella behov. Därför "uppstod idén om individuell finansiering ur föräldrarnas önskan om att pengar från olika konton skulle kunna sammanföras och användas på ett flexibelt sätt för varje barns bästa, i takt med att behoven förändrades och blev större".
Ytterligare en viktig faktor var föräldrarnas tidsödande och krävande försök att förstå systemet: hur det fungerade, vilka möjligheter som fanns, vilka som hade rätt till dessa, hur man skulle ansöka för att få dem, med mera. Föräldrarna insåg att de skulle behöva en resurs som hjälpte dem att "lotsa dem genom lapptäcket av sociala tjänster så att de fick vad de behövde". Samtidigt ville de inte att denna resurs skulle "bestämma allt", de ville ha rätt att ta del i planeringen av åtgärder, och rätt att lägga in sitt veto mot åtgärder som de ansåg vara felaktiga.
Dessa olika element - individuell finansiering, en resurs för att förstå systemet och konsumentinflytande - blev kärnan i ett begrepp som föräldrarna började kalla 'servicemäkleri'. På hösten 1976 utarbetade gruppen ett förslag på hur man skulle kunna införa detta och presenterade det för William Vander Zalm, då minister för Human Resources. Ministerns svar blev att avsätta en del pengar till det nya programmet, vilka i normalfallet skulle ha täckt kostnaderna för institutionsvård. Föräldrarna behövde därefter en organisation, som kunde ta emot finansieringen och hjälpa till med att utarbeta kostnadseffektiva beslut om vilka tjänster som skulle upphandlas. År 1978 konstituerade de sig därför som en ideell organisation med namnet "Community Living Society".
Samma år, 1978, togs de tio första barnen från institutioner till det nya programmet och servicemäkleriet blev verklighet. Ursprungsidén har fortsatt att utvecklas i takt med erfarenheterna. Den har också börjat användas på andra håll, som i Calgary och Edmonton, ibland med stora variationer. Medan det troligen är rätt att säga att det inte finns en enda, enhetlig väg till servicemäkleri, så har de olika modellerna en gemensam nämnare i de värderingar som betonar den funktionshindrades värdighet, integritet och rätt att leva mitt i samhället.
Källa: Service Brokerage For Persons With Disabilities In The Province Of Ontario, Prepared for Services For Disabled Persons Branch, M.C.S.S. by Craig Shields, Human Services Consultants, 28 mars 1988.
Adress:
Craig V. Shields,
c/o Human Services Press,
P.O. Box 421, Richmond Hills,
ONT L4C 4Y8, Canada