IL 25 år dokumentation - Henrik Berggren

Jag tror att Adolf bjöd in mig, inte för att jag vet så särdeles mycket om Independent Living, men för att jag är passionerat intresserad av sakfrågor kring välfärdspolicys, personliga rättigheter och sociala rörelser. Faktum är att jag på ett sätt har en liten skuld att betala till Independent Living-rörelsen. Det råkar vara så att jag också var i Berkeley på 1980-talet. Jag gick i författarskola och jag hade delvis möjlighet att gå den eftersom min fru jobbade som personlig assistent i Berkeley. Så där ser ni.

 

Jag är den ende representanten för media här så vitt jag förstår och jag tycker det är väldigt beklagligt. Det är på ett sätt beklagligt eftersom STIL med sitt 25 årsjubileum verkligen förtjänar uppmärksamhet. Jag tycker emellertid att det är värre för den media som inte är här eftersom så mycket av det som har diskuterats i dessa intressanta paneler rör verkligt viktiga frågor i huvudfåran av dagens politiska debatt. Det rör frihet och personlig autonomi, mycket enkla koncept, statens roll, marknadens och familjens. Det rör existentiella frågor. Det har verkligen varit extremt intressant och det finns ingen möjlighet för mig att summera vad som har sagts här. Jag ska bara göra en liten reflektion om dagen. Den kommer att verka litet trångsynt, kanske litet svensk, men jag hoppas att den har någon sorts allmän betydelse också.

 

Om jag tar er med tillbaka till förmiddagen när herr Lindgren från regeringen var här, han gratulerade STIL på 25 årsdagen. Han sa att det var en folkrörelse/…/. Folkrörelse har emellertid en något vidare semantisk betydelse på svenska [än popular movement på engelska]. Det har en viss antydan av att allt är bra. Det är gräsrötter. Det är allmänt underbart. Å andra sidan har det under dagens paneler mycket tydligt framstått på många olika sätt hur mycket medborgarrättsrörelsens exempel, hur lagstiftningen i USA, hur Independent Living-rörelsen i USA, har betytt. Det har som många poängterat funnits en motsättning mellan den traditionella nordiska välfärdsmodellen och de idéer som förts fram av Independent Living-rörelsen. Jag ska inte argumentera mot detta. Jag tror att det är mycket mycket riktigt men jag tror kanske att herr Lindgren hade rätt ur på ett sätt och det är att om man ser det ur ett långsiktigt historiskt perspektiv. Eftersom jag är en historiker tenderar jagatt göra det.

 

Poängen jag vill göra är att innan vi fick den här moderna korporativa skandinaviska välfärdsstaten hade vi mycket levande, aktiva folkrörelser i Skandinavien. Naturligtvis var de på ett sätt en modell för det som skedde i Storbritannien men också i USA, så som man ropar i skogen får man svar. Jag vill peka på en del saker hos dessa folkrörelser. För det första startades de allihop av människor som var berövade sin medborgarrätt. De startades av människor som inte sågs som medborgare. Faktum är att de startades just därför att dessa människor inte var medborgare utan gick samman och etablerade sitt eget medborgarskap. De var inte erkända. De hade inte rösträtt. De ansågs inte vara fullvärdiga medlemmar av samhället vid den tiden på 1800-talet. Men enligt deras egen åsikt var de medborgare och de agerade som medborgare genom att gå samman. Detta är den första överensstämmelsen med Independent Living-rörelsen som jag vill peka på.

 

För det andra vill jag peka på att de i realiteten kämpade mot beroende och underordning. De strävade efter självbestämmande. Om man nu ser till folkrörelser av olika sort, från nykterhetsrörelsen till frikyrkorörelsen till arbetarrörelsen, så vad man märker är att i Skandinavien är de mycket mycket angelägna om en sak och det är deras eget bemäktigande [empowerment]. De vill inte vara underordnade. De vill inte ha välgörenhet. De vill inte bli beroende, beroende av alkohol, beroende av orättfärdiga arbetsgivare. De skapade en gemenskap, men inte en gemenskap för sin egen sak. Detta är ett av problemen med hela den här folkrörelseromantiseringen, att man på något sätt tror att dessa människor var naturligt solidariska och ville vara med tillsammans för att de älskar gemenskap. Faktum är att de försökte att förkovra sig själva och förbättra sina livsvillkor.

 

Detta är den andra viktiga poängen som leder fram till den tredje att de agerade i egenintresse. Naturligtvis fanns det solidaritet men hela poängen med det hela var att de gjorde något som skulle gynna dem, skulle bemäktiga dem [empower] och ge dem mer kontroll över sina egna liv. Solidariteten sprang fram ur det faktum att man hade alla dessa människor som delade samma svåra belägenhet. De var alla sammanbundna genom att göra något åt det. I den bemärkelsen var de verkligen inte osjälviska. De var rörelser för självhjälp. Jag vet inte hur det är i andra länder men detta glöms ofta bort i Sverige. Människor tycks önska att sanningen var att alla gamla folkrörelser var så underbara men de glömmer de här sakerna om dem.

 

Den fjärde överensstämmelsen jag vill peka på är förhållandet till marknaden och statsmakten. De använde dessa på det sätt de behövde. De kunde göra anspråk på lagstiftning. Naturligtvis måste de få rösträtt för att skapa förändring, konstitutionella förändringar och politisk förändring. De använde också marknaden. Vi talade om den kooperativa rörelsen tidigare. Den var något som var skapat som en alternativ marknad att sysselsätta människor med att leverera tjänster av olika slag. För det femte vill jag peka på att det fanns kritik mot dessa rörelser eftersom de ansågs vara elitiska. Människorna som ledde dem betraktades som en elit av de i underordnad ställning och i själva verket inte representativa för hela människoskaran, hela befolkningen. Det fanns alla dessa andra människor där ute som nästan var utnyttjade eller manipulerade av ledarna för dess folkrörelser. Återigen hänvisar jag till dessa diskussioner om elitism inom Independent Living-rörelsen.

 

Vad jag försöker peka på här är att även om det naturligtvis inte råder någon tvekan om vikten av det amerikanska exemplet så finns det i svensk/skandinavisk historia faktiskt tidigare exempel. Så jag tror herr Lindgren hade rätt när han kallade Independent Living-rörelsen i Stockholm en folkrörelse. Det intressanta med det, och varför jag menar att detta borde ges mer uppmärksamhet hos allmänheten eller dagens politiska debatt, är att det som hände dessa folkrörelser var att de blev inkorporerade, de blev en del av statsmakten, de slutade vara aktiva rörelser. Staten trädde fram och man fick, det som Susanne Berg gjorde en väldigt god beskrivning av, denna förhandling mellan intressegrupper som pågår i denna sorts välfärdssamhälle. Det är varför de stannade i utvecklingen. Detta är en del av demokratins problem i dagen samhälle i allmänhet. Jag har fått en massa att tänka på i dag ur det perspektivet. Vad kan vi lära av Independent Living-rörelsen? Hur kan vi diskutera frågorna om autonomi, om kollektivt agerande, om statsmakten och marknaden på ett sätt som kan genomsyra andra slag av politiska frågor i dag? Detta är var det här blir riktigt intressant. Jag önskar verkligen Independent Living-rörelsen all framgång och jag hoppas verkligen att den kan bistå med att tända en mer allmän politisk debatt om demokratins pånyttfödelse.