Att förneka eller acceptera funktionshinder
av Vic Finkelstein
Funktionshindrade har alltid kämpat mot sättet på vilket de hindras från att delta i det vardagliga livet i sina kommuner. På senare tid har denna kamp avancerat. Funktionshindrade har börjat organisera sig för att bli emanciperade och har anslutit sig till det ökande antalet grupper som kämpar mot social diskriminering. Vi betraktar varandra noggrannare, analyserar sättet vi behandlas på och vad som menas med funktionshinder. Vi har lagt märke till att det nästan alltid har varit utomstående som har forskat, skrivit, analyserat, undersökt vår historia och föreslagit sina insiktsfulla lösningar för oss. I ökande grad har funktionshindrade blivit bekanta med "experter på funktionshinder" och vi har blivit medvetna om den förödmjukelse denna relation kan innebära. Kan det vara så, att om utomstående forskar om funktionshind-rades levnadsvillkor (i stället för att vi själva förmedlar våra erfarenheter) beror det på själva funktionshindrets natur? Vad är, i så fall, funktionshinder? För många av oss är det en faktor som förenar oss i vår kamp, d. v. s. att samhället diskriminerar oss. Samhället gör människor med olika fysiska hinder till funktionshindrade. Orsaken till funktionshinder är alltså de sociala förhållanden som inte alls, eller bara i viss utsträckning, tar hänsyn till personer med funktionshinder. Om denna förklaring är korrekt skulle det vara möjligt att bevisa att andra sociala grupper kan betraktas som funktionshindrade i ett påhittat samhälle som inte räknade med deras fysiska status. I ett sådant påhittat samhälle skulle det vara möjligt för de funktionshindrade att vara funktionsdugliga!
Låt oss se om vi kan vända upp och ned på världen och visa att funktionshinder är ett problem orsakat av sociala faktorer. En uppochnedvänd värld där de "dugliga" blir "funktionshindrade" och de "funktionshindrade" blir "funktionsdugliga", och där vi också visar att det kanske, bara kanske, är hälsosammare att förneka och kämpa för att utrota funktionshinder än att rätt och slätt anpassa sig till och acceptera dem?
Låt oss anta att de som tror på segregering faktiskt fick sin vilja fram. Vi tänker oss tusen eller fler funktionshindrade, alla i rullstol, tillsammans bosatta i en egen by där de styrde själva och hade fullständiga demokratiska rättigheter. Vi antar att de funktionsdugliga sällan besöker byn och att de rullstolsburna har full kontroll över alla aspekter av sina liv. De tillverkar varorna som de säljer i sina affärer med speciella hjälpmedel, de kör maskinerna som städar gatorna, de sköter sina egna utbildningsinstitutioner, banker, postkontor och transporter i byn, och så vidare. Alltså är den rullstolsburne byinvånaren lik alla andra han dagligen möter i sin värld. De rullstolsburna syns på TV, hörs i radion. Funktionsdugliga ser man dock sällan och förstår man sig inte på.
Medan livet i byn pågår planerar de rullstolsburna för livet enligt sina behov. De ritar sina hus så att de passar deras fysiska förutsättningar. De upptäcker snabbt att eftersom alla alltid sitter i rullstol i denna by behöver man inte en takhöjd på 3,5 meter eller dörrar som är 2,45 m höga. Snart bygger man som standard med en dörrhöjd på 1,65 m och rums- eller takhöjd på 2,75 m. Naturligtvis blir dessa mått standard i bygglagstiftningen. Nu är alla i byn nöjda och glada, alla fysiska hinder har överbryggats och detta lilla samhälle har anpassats till invånarnas fysiska förutsättningar. Äntligen är byggnader och omgivning samstämda med deras behov.
Låt oss nu anta, att några funktionsdugliga, utan att ha valt det, kom till byn och bosatte sig där, efter att all anpassning genomförts och blivit fasta regler i detta rullstolssamhälle. Något av det första de lade märke till var naturligtvis höjden på tak och dörrar. De lade omedelbart märke till den, eftersom de hela tiden slog huvudet i dörrkarmarna. Snart utmärktes också alla funktionsdugliga som bodde i byn av de mörka blåmärken de hade i pannan. De gick naturligtvis till byns läkare, som också var rullstolsburna. Inom kort var de rullstolsburna läkarna, psykiatrerna, socialarbetarna m. fl. rullstolsburna engagerade i de funktionsdugliga bybornas problem. Läkarna skrev lärda rapporter om värk och smärta hos samhällets funktionsdugliga. De såg att blåmärken och ryggont (på grund av att de gick dubbelvikta så ofta) orsakades av deras fysiska egenskaper. De rullstolsburna läkarna analyserade problemen och definierade dem. De sade att de funktionsdugliga led av 'brist på eller minskad funktionell förmåga' som resulterat i ett handikapp. Detta handikapp orsakade 'nackdelar eller aktivitetsbegränsningar' vilket gjorde dem funktionshindrade i detta samhälle.
Snart skapades speciella hjälpmedel för byns funktionsdugliga av de rullstolsburna läkarna och andra yrkesmän. Alla funktionsdugliga försågs med speciellt härdade hjälmar (gratiserbjudande från byn) som skulle bäras hela tiden. Särskilda stödselar designades för att ge stadga, samtidigt som de höll de funktionsdugliga nedböjda till de rullstolsburna bybornas längd. Några läkare gick så långt att de antydde att det inte fanns något hopp för dessa lidande stackare, såvida de inte använde rullstol, och någon gick så långt som till att föreslå amputation för att minska längden på de funktionsdugliga. De funktionshindrade funktionsdugliga orsakade många problem. När de sökte jobb ville ingen anställa dem. Speciella experter måste utbildas för att man skulle förstå dessa problem och nya arbeten skapades för deras omvårdnad. När en funktionshindrad funktionsduglig sökte jobb som TV-reporter måste en speciell medicinsk undersökning till, för att säkerställa att han kunde utföra detta arbete. Man ansåg till slut att han inte passade. Man tyckte att en TV-reporter som alltid måste bära hjälm inte kunde accepteras, påpekade den rullstolsburne läkaren i sitt utlåtande. Eftersom kamerorna bara kunde visa översidan på hjälmen, då den funktionsduglige alltid var dubbelvikt på grund av selen han bar, skulle han inte passa som intervjuare. Det är bekant, skrev den rullstolsburne läkaren, hur svårt det är att kommunicera med de funktionsdugliga eftersom det är svårt att se deras ansiktsuttryck eller se dem i ögonen när de är nedböjda.
Med tiden måste man i byn utarbeta särskilda bestämmelser för att skapa resurser till de funktionsdugligas levnadsomkostnader. Frivilligorganisationer bildades för insamling av pengar och många affärer och pubar hade uppochnedvända hjälmar på diskarna där kunderna kunde lämna sina växelpengar. "Hjälp de funktionshindrade funktionsdugliga" stod det målat på hjälmarna. Ibland stod en liten gipsfigur i ett hörn i affären - en karaktäristiskt dubbelvikt person med en låda med hål för småmynt på ryggen.
Men så en vacker dag när funktionsdugliga satt tillsammans och diskuterade sina problem insåg de, att de rullstolsburna aldrig hade frågat dem om de funktionsdugligas svårigheter i detta lilla samhälle. De insåg att det faktiskt kunde finnas lösningar på deras problem som aldrig hade fallit de rullstolsburna in, eftersom de aldrig betraktade problemen på samma sätt som de som hade dem. Dessa funktionshindrade funktionsdugliga förstod att deras problem kanske kunde ha en social lösning - och de föreslog att dörrarnas och takens höjd skulle förändras! De bildade en förening för att bekämpa segregering. En del av de rullstolsburna tyckte naturligtvis att de funktionshindrade funktionsdugliga inte ville acceptera och anpassa sig till sina funktionshinder och var griniga, eftersom de så envist argumenterade för sociala förändringar och en förändrad inställning hos de rullstolsburna. De funktionshindrade funktionsdugliga påstod till och med att deras funktionshinder kanske, bara kanske, kunde övervinnas (och försvinna!) om samhället förändrades.
Källa: Magic Carpet, New Year 1975, XXVII, Nr 1, sid. 31-38, (ur Handicap in a Social World, redigerad av Brechin, A., Liddiard, P. och Swain, J., Hodder and Stoughton, 1981.)
Our sponsors
