"Det finns hem för sådana där" är ett radioprogram om vanföreanstalterna, skolhem för barn med rörelsehinder

Det finns hem för sådana där är ett program om vanföreanstalterna, skolhem för barn med rörelsehinder. 2004-07. Lyssna-MP3 (30:43 minuter, 28,8 MB), lyssna-RealAudio, download-RealAudio (9,9 MB). Programmet i text. Internet publication URLs: www.independentliving.org/radio/vanforeanstalter1930-1960.mp3, www.independentliving.org/radio/vanforeanstalter1930-1960.ram, www.independentliving.org/radio/vanforeanstalter1930-1960.rm och www.independentliving.org/radio/vanforeanstalter1930-1960.html

Barn och unga med funktionshinder hade inte rätt att gå i den ordinarie kommunala skolan. Särskilda skolhem, institutioner var alternativet. Genom en lagändring 1962 – 120 år efter allmän skolplikt infördes i Sverige - blev kommunerna tvungna att erbjuda skolgång på hemorten för rörelsehindrade elever. Programmet följer tre kvinnor med rörelsehinder från 30- till 60-talet.

Hem 1
SPEAKER (S): Du lyssnar på Radio Independent Living. ”Det finns hem för sådana där” är ett program om en bit svensk historia som inte är så avlägsen som vi kanske vill tro.

Hem 2
S: I slutet av artonhundratalet byggdes de första institutionerna för personer med funktionshinder upp. Ebba Ramsays Vilhelmsro utanför Jönköping kanske var den första av vanföreanstalterna, det vill säga hem utanför hemmet för rörelsehindrade barn. Vilhemsros kapell ligger fortfarande kvar omgärdat av skyddslingarnas små fyrkantiga gravstenar. När Prinsessan Eugenie så startade sällskapet för ”fattiga, obotligt sjuka och vanföra barn” i Stockholm 1879 gjordes en överenskommelse att Vilhelmsro skulle övergå till ”epileptikervård”. De rörelsehindrade barnen flyttades helt sonika till Eugeniahemmet. Och där blev de kvar, generation efter generation. I det här programmet möter vi tre kvinnor som alla bott på olika vanföreanstalter och skolhem, Karin Westlund, Siv Eriksson och Wenche Willumsen. Deras erfarenheter sträcker sig från slutet av trettiotalet fram till långt in på sextiotalet.

”Siv EH kärlekslöst”
SIV ERIKSSON (SE): Kärlekslösare ställe än vad Eugenia-hemmet var har jag aldrig varit med om senare i livet.

Hem 3
S: Många rörelsehindrade har under årens lopp bott på Eugeniahemmet och andra liknande institutioner. Det ansågs länge naturligt. Karin Westlund har pensionerat sig från ett långt och lyckat yrkesliv. Numera är hon ”bara” förbundsordförande i De Handikappades Riksförbund, DHR och vi träffar henne över sammanträdesbordet i hennes arbetsrum på kansliet i Stockholm. Det är länge sedan Karin bodde på Eugeniahemmet. Hon kom till EH i slutet på trettiotalet då hon var tre och ett halvt år gammal.

”Karin inst naturligt val”
KARIN WESTLUND (KW): Föräldrarna, de hade ju inget val. De var ju handfallna. Vad skulle man göra? Och blev ju rådda då, tillrådda att lämna ifrån sig. Det var ju så det var på den tiden. Jag hade mycket väl kunnat vara kvar hemma. Fanns inget sjukt i mig. De hade mycket väl kunnat klara mig hemma. Vi bodde litet otillgängligt men det gör vi ju än i dag. Det var inget underligt. Tyvärr var det ju så. Många av oss som drabbades av det, blev skickade hemifrån egentligen utan anledning. Tre och ett halvt år. Det var ju långt kvar till utbildning. Så jag tror inte ens den tanken fanns utan jag tror bara det barn med funktionshinder ska inte vara hemma. Man ville inte ha dem i kommunen. Och så skickades man iväg och föräldrarna råddes då att det här var ett så svårt handikappat barn. Den kan du inte göra något av i alla fall. Så var ju synen.

Hem 4
S: ”Så var ju synen.” Respekten för sjukvården och läkarkåren gjorde säkert sitt till. Eugeniahemmet ligger inom Karolinska sjukhuset område. Ja byggnaderna ligger fortfarande kvar. Vanföra kroppar behandlades under artonhundratalet med sjukgymnastik men denna verksamhet stod i strid med den inom läkarkåren framväxande specialgrenen, ortopedi. Doktor Patrik Haglund, knuten till den 1910 startade kliniken vid Karolinska behandlade EH:s skyddslingar. Här kunde ”föreningen för bistånd åt lytta och vanföra i Stockholm” förutom yrkesundervisning också förse eleverna vid EH med ”lämpliga bandager, konstgjorda extremiteter och dylikt”. Patrik Haglund blev Sveriges förste professor i ortopedi. Kanske är det så att de vi ser som annorlunda inte ses som naturliga inslag i samhället. Då blir det naturligt att försöka göra om de annorlunda så att de liknar oss andra så mycket som möjligt. Normaliteten var det önskvärda. Om inte annat så skulle man uppfylla idén om vad som var normalt för en person med rörelsehinder. Siv Eriksson var sju år när hon i mitten av fyrtiotalet tillsammans med sin mamma anlände till Eugeniahemmet. När vi sitter i Sivs vardagsrum, dricker kaffe och pratar tycks Eugeniahemmet avlägset. Ändå är detta en personlig historia som är lika närvarande för Siv som var och ens barndomsminnen är för oss andra.

”Siv normalitet begränsad rörlighet”
SE: När vi var därinne hos Syster Anita så sa min mamma att jag brukar krypa på golvet.
- ”Men det får hon inte göra här. Jag ska genast gå och hämta en rullstol.”
En rullstol tänkte jag. Det sitter ju bara små bäbisar i fick jag för mig. Och in kommer hon med en rullstol. De såg ut som en korgstol, med stora hjul på. Och så satte hon mig i den. Den var så stor så lilla jag. För det första så nådde inte jag ner till fotstöden så mina ben somnade. Och det viskade jag till min mamma.
- ”Vad säger flickan”, sa Syster Anita.
- ”Jo hon säger att hennes ben domnar bort.”
- ”Ja jag ska genast gå och hämta kuddar och bädda om henne.”
Och jag som var så rörlig. Jag försvann ju i rullstolen helt och hållet. Jag kunde inte röra mig.

Hem 5
S: Från att ha varit rörlig blev Siv nu ombäddad och låst till sin enorma rullstol. Hon kunde inte gå. Och krypa fick man inte göra när man var sju år gammal. Normaliteten krävde gående av barn i skolåldern annars skulle man sitta still i sin rullstol. Institutionerna var respektingivande byggnader dit rörelsehindrade barn sändes för att få träning och utbildning. Habilitering och rehabilitering i kombination med skolgång skulle vi förmodligen kalla det i dag. Man skulle lära sig att bli så självständig som möjligt och gärna självförsörjande. Man skulle gå från att vara ”tärande” till att bli ”närande”. ”Det finns hem för sådana där” sa läkaren till Sivs mamma när hennes CP-skada konstaterades vid tre års ålder. Men Siv blev kvar hemma till det var dags för skolgången. Hennes storebrors lärarinna kom med information om Eugeniahemmet. Hon tyckte Siv skulle gå i skolan. Så långt som att föreslå den skola hon själv arbetade vid sträckte sig hennes fantasi inte. Och hade inte Sivs föräldrar sökt plats åt henne på Eugeniahemmet hade hon inte fått gå i skolan alls. Så var det för andra som kanske fick någon hjälp i hemmet med läsning men i övrigt fick utbilda sig helt på egen hand. Siv fick komma till EH. Hon och hennes mamma åkte tåg till Stockholm. Det var första gången Siv åkt tåg och allt var spännande. Taxi tog dem upp till Eugeniahemmet, ”slottet på berget” vid Karolinska sjukhuset. Här blev de emottagna, Siv fick sin rullstol och för första gången träffa de elva kamrater hon skulle dela rum med.

”Siv där kommer den nya”
SE: Och jag hörde någon viska där kommer den nya. Där kommer den nya.

Hem 11
S: Siv hade fått nog. Sju år gammal och på sin första resa utanför hemmet frågade hon:
- ”Du ska väl stanna hos mig mamma?”
- ”Nej, det finns andra här som tar hand om dig.” fick hon till svar.
Siv kom till Eugeniahemmet på fyrtiotalet för att få gå i skolan. Det finns skolor för sådana där, skulle man kanske kunna uttrycka det. Den som inte ville bli förflyttad till ett skolhem blev helt sonika utan skolgång. Faktum är att det fanns skolor för sådana som Siv och Karin ända fram i vår tid. Ja det finns fortfarande. Skillnaden är att numera kan kommunerna inte neka funktionshindrade skolgång inom den ordinarie skolan. Rörelsehindrade elever fick rätt att gå i skolan på hemorten genom en lagändring 1962. Då hade andra barn haft rätt till skolgång i 120 år. Sverige har haft allmän skolplikt sedan 1842. Visserligen tog det ett tag för socknarna, den tidens namn på kommunen, att anamma systemet. Det kommunala har ju inte särskilt ofta varit angeläget om att lyda påbud ovanifrån. Men så småningom gick det och nog är vi stolta i Sverige över att alla barn fick rätt till skolgång för mer än ett och ett halvt sekel sedan. Nåja alla! Siv berättar att hon började gasta när hon insåg att hon skulle lämnas på EH. Ett skrik som slutade tvärt med ett nålstick i armen. Sedan somnade hon och vaknade mitt i natten i sin nya säng. Alla har inte så traumatiska minnen av sin skolstart men även utan våld är det en sorg att bli bortkörd från familj och vänner. Ett ord från en lärare räckte till förvisning ända fram till sextiotalet.

”Wenche lärare vägrar”
WENCHE WILLUMSEN (WW): Jag gick i Skara de tre första åren. Jag skulle ju ha fortsatt där men det var den läraren som skulle ta emot mig i fjärde klass som vägrade att ta emot mig. Och så hade ju inte vi någon skolplikt, för detta var nittonhundrasextio. Det var före kommunerna var skyldiga att ge någon skolgång. Så mina föräldrar hade inget val i praktiken. Utan de var tvungna att skicka mig hit ner. Annars hade jag väl blivit utan skolgång. Så det var bara så.

Hem 12
S: Wenche Willumsen gick på Helsingborgs skolhem.

”Wenche hur hon kom till och hur det såg ut”
WW: Hit kom jag en augustidag 1960 första gången. Då var jag tio år. Då hade vi kört från Västergötland och hit ner, från Skara då min mamma och pappa, mina två bröder och jag. Så hade vi övernattat någonstans här i stan och så körde de hit med mig. Och här vistades trettiotre ungar. Det är märkligt hur man kommer ihåg vissa saker. Trettiotre ungar. Alla mer eller mindre rörelsehindrade. Hade sin skolgång och så. Och här skulle jag då vara från när jag kommer då den här sommardagen, jag kommer ihåg att det vart jättevarmt. Så skulle de vara med mig i några timmar och sedan skulle de åka tillbaka till Skara. Så skulle jag få komma hem till jul. Så såg det ut. De villkoren hade man. Och det var inget kul, kan jag tala om. Det var jättejobbigt. Mina föräldrar, min mamma var jätteledsen. Och jag var jätteledsen. Huset såg inte ut så här då. Det var inga balkonger på den tiden. Där den där bortre balkongen är var ett vanligt fönster. Där hade jag min säng, den första sängen. Och det har jag varit präglad av hela livet sedan. Jag har inte klarat av att ha fönster till vänster om min säng. Är inte det märkligt.
- Hej!
Sedan det där ovala det var inga fönster, utan det var en loggia. Så det är tre åt andra hållet då, så liksom loggian låg utanför. Så de tre fönsterna som sedan följer, eller var det två det kan jag inte svära på, det var flicksal. Där var vi åtta tjejer. Fastän den var stor så var det så trångt att vi låg fyra på ena sidan och fyra på andra. Men på ena sidan, där loggiadörren var, var det ju kortare vägg. Så där fick vi ligga två ihop, som hade sängarna ihop och så kunde vi bara ha vars ett halvt sådant där nattygsbord. För vi fick inte plats med vars ett. Så det hade allihopa. Man delade låda och skåpet där nedanför. Du vet det var ett sådant där vanligt sjukhusvariant.

”Wenche blommor & berövad familjen”
WW: Och så kom man hit och så skulle man då bo här. Det var jättekonstigt. Och jag var jätteledsen. Uschanamej! Jag hade med mig blommor. Vi hade någon liten koloniplätt i Skara så pappa hade plockat blommor till mig som jag hade med mig. Som stod i det fönstret där. Där stod de till de var ruttna och till vattnet luktade. De ville slänga dem, personalen. Nej, det fick de inte, fick de inte. Sedan hade jag någon sådan där idé om att i de här lådorna som man delade skulle en sak ligga, helst hela terminen där mamma lagt den. Den var liksom litet förtrollad. Att hon hade lagt den där. Och det funkade ja inte när man delade låda med någon annan så det var ju rätt fort någon som bröt den där förtrollningen. Man hade sådana där konstiga ritualer för sig. Som väl var ett led i att känna någon slags trygghet eller någonting. Annars alltså tanterna var snälla. Det var ingen sådan här despot regim eller så när jag var här. Tanterna var snälla. Vi fick god mat. Men jag menar vi fick inte, vi fick inte vara med våra familjer. De berövade oss våra familjer och mina syskon och ja min mamma och pappa.

Hem 13
S: När vi frågar intervjupersonerna vad en institution är framgår det klart att de flesta menar att det inte är en byggnad. Wenche säger att det helt enkelt är ett regelsystem. Och det kommer nog närmast sanningen. Institutioner är regelsystem. Man kan nog också säga att institutioner är regelsystem som syftar till att behandla ett antal individer utifrån standardiserade lösningar; att hålla kontroll på personerna som lyder under reglerna. Det finns studier som beskriver detta. En av de mest grundläggande funktionerna och konsekvenserna av reglerna är att individen blir fråntagen sin egen identitet. Den individuella personligheten måste lämnas vid dörren och därefter skapas en anstaltspersonlighet.

”Siv förlust av identitet”
SE: Kristina kallade de mig på Eugeniahemmet för det var så många som hette Siv. Så för att skilja oss så kallade de mig för Kristina för jag heter Kristina som mitt andra namn.

”Wenche nummer 25”
WW: Och så hade mamma satt och märkt alla mina kläder med sådana små lappar med dubbelwe dubbelwe. Och så märkte de om allihopa. Jag hade nummer tjugofem. Vet du att jag har fått de nummerlapparna. Undrar var jag har de någonstans. De fick ju jag. En av personalen som jobbade här. Hon kom hit som artonåring när jag var tio så vi är ju nästan jämngamla i dag. Hon jobbar på det som man kan säga är resterna av den här institutionen för den har flyttat några gånger. Nu är det någon typ av korttidshem eller något sådant där. Så det finns litet gamla möbler och sådant där kvar. Hon har sparat något av det och bland annat den här märklådan. Så när jag träffade henne, jag var uppe där och tittade på litet gamla möbler och så. Då fick jag de nummer tjugofem så att ingen någonsin skulle behöva få dem insydda i sina kläder igen.

Hem 7
S: Orsaken till att rörelsehindrade barn skickades till Eugeniahemmet och andra institutioner var att de skulle få utbildning. På Eugeniahemmet gick elever i sjuårig folkskola, ville de läsa vidare gällde folkhögskola eller gymnasieutbildning på Norrbacka. Norrbacka var granninstitution till EH. Båda byggnaderna finns kvar på Karolinska sjukhusets område än i dag. Den utbildning som erbjöds enskilda elever under Sivs och Karins skoltid berodde ofta på föreståndarinnors egenmäktiga beslut. Så kunde en enskild persons åsikt vara avgörande för hur elevernas framtida möjligheter.

”Karin maktlöshet inför vuxenlivet”
KW: Och då kom hon glad strålande upp till oss en eftermiddag på syrummet och sa att ”Jaha Karin”. Och så tittade hon. Hon var litet intresserad av vad vi sydde och kom upp litet då och då och kollade. Så sa hon:
- Förresten Karin, du kom inte in på folkhögskola, för du var för ung men du trivs ju så bra här så du kan ju vara kvar ett par år till.
Det var ju klubbslaget, faktiskt. Då gjorde Karin Westlund revolt. Det lilla jag kunde. Jag hälsade inte på kärringen på morgnarna. Det var min revolt. Ja det var ju skrattretande. Så var det faktiskt. Det var faktiskt ett dråpslag. Det kan jag känna än i dag hur man kunde så nonchalant säga det. Men hon förstod ju inte. Förstod inte den planering som jag gjort tillsammans med mina kamrater. Nu skulle vi ut härifrån. Det var ju ett steg ut i livet. Alla ville ju komma ut och få jobb. Steg ut ifrån denna håla och vi ska hålla kontakten, vi brevväxlar, vi kommer att ses. Vi planerade ju nästan hur vi skulle skriva också. Inte riktigt. Det var ett fruktansvärt slag. De andra kom ju därifrån. Och jag åkte hem och var urhemsk på sommaren. Men innan dess hade jag ju varit så odräglig så de hade ringt till prästen i Gamleby och skulle skicka upp honom att tala mig tillrätta. Jag begriper inte. Jag gjorde ju ingenting egentligen. Jag morsade inte. Jag sa ingenting. Utan prästen kom uppångande. Men sedan i alla fall kom man ändå på att jag skulle tentera in till realskolan i mellansteget där när jag kom tillbaka på hösten. Och jag kom in. Men fick inte börja. För den föreståndarinnan tyckte att så här handikappade personer kan vi inte ha på Norrbacka. Så jag fick inte börja där på grund av mitt handikapp då. Så det är inte så konstigt att man är som man är. Det är det faktiskt inte. Det har jag begripit själv. Men det tar jag. Men sedan så blev det ändring i ledningen. Det var en sjuksköterska som tog över ett tag på Eugeniahemmet. Och då kom jag ut och fick börja på Påhlmans handelsinstitut.

Hem 8
S: Det är svårt att förstå logiken bakom skolhemmen när man hör enskilda historier. Karin ansågs för rörelsehindrad för att få gå på Norrbacka trots att Norrbacka var en skola för just rörelsehindrade. Siv som är något år yngre och inte på något sätt mer rörlig än Karin erbjuds gymnasieutbildning där.

”Siv nej till gymansiet”
SE: Men det ville inte min mamma och pappa höra talas om. För det första hade de inte råd och för det andra hade inte min bror som var fyra år äldre fått gjort det. Och då skulle inte jag heller få det. Jag vet inte av vilken orsak men jag tror att de. Senare i livet har jag fått veta att de trodde inte att jag var värd någonting.

Hem 9
S: Så Siv som kunde fått utbildning på den särskilda institution ägnad åt detta åkte hem på föräldrarnas begäran. Karin som bott på Eugeniahemmet sedan hon var tre och ett halvt år gammal kastades rakt ut i den värld hon varit skild från under alla år; Påhlmans handelsinstitut som inte har ett dugg med rörelsehindrades skolgång att göra.

”Karin Påhlmans istället för NB”
KW: Helt friska personer. Inte rörelsehindrade en katt. Ja jag begriper ingenting men dit kom jag. Och det gick bra. Jättebra till och med. Så jag fick ett år till för de tyckte väl att jag skulle åtminstone ha litet mer på fötterna. Det kom jag ihåg som kul. Klart att jag hade nog litet fysiska problem med magont och sådant. Det är ju inte så konstigt. Varje morgon det var en viss nervositet. Det var det. Det minns jag. Men kamrater fick jag och det var inga problem på den punkten. Och sedan var det bara ut i ett jobb. Det var platsförmedling på Påhlmans. Sedan fick jag jobb på Pensionsstyrelsen. Så jag hade jobb direkt efter Påhlmans.

Hem 14
S: Institutionerna var slutna världar. De som bodde i dem gick inte ut. Och de som var utanför kom sällan in. Att få följa med på utflykt var en belöning, något att sträva efter för den som annars bara fick komma hem på skolloven. Men det kunde också kännas obehagligt.

”Karin att bli utvald”
KW: Hela det här systemet, institutionssystemet var ju att man skulle bli utvald att få göra någonting. Och det var ju himla viktigt alltså. Det är en fruktansvärd situation att barn, en avdelning hade tolv barn, att få göra någonting med föreståndarinnan, för det var hon som valde ut. Jag vet att det var varje jul man fick åka med en buss ut från Eugeniahemmet och titta på julskyltningen. Och det var jag aldrig med om någon gång. Varför begriper jag inte. Jag kom väl inte på bussen antagligen för det fanns inte ramper på den tiden. Utan det var väl barnen som kunde gå som fick komma på en buss. Alla var ju inte så himla gravt handikappade. Det är också ett urval av människor, av barnen. En del får andra får inte. Det var mycket sådant som hände på institution. Och det var ju ledningen, personalen som valde. Men konserthuset vet jag att jag var på. Hur jag kom dit, men det var väl någon taxi. Det var väl sedan jag fått proteser. Då var jag elva år. Då kunde man kanske visa mig ute om vi ska se så kategoriskt på det hur det var. Litet grann handlade det om det. Vilka kan man visa upp och vilka kan man inte visa upp.

”Wenche kontakt utifrån Lions”
WW: Annars, det som hände som jag kommer ihåg. Vi åkte till Skånes djurpark. Och så kom Lions och bjöd oss till tivoli vartenda år, eller till zoo. Och det tyckte inte jag om för då kände jag att man skulle vara snäll. Tänk att det fattade jag redan då. Jag tyckte inte om de farbröderna. Jag kände att man skulle vara snäll och jag ville inte vara det då. Det var så tydligt. Och vi skulle vara glada och tacksamma. Så att, nej det gillade inte jag. Det var inte min grej. Det är litet märkligt att jag kände det. Redan då.

Hem 15
S: På sextiotalet fanns säkert ramper till bussen och det gjordes inget urval av lämpliga barn. Utflykterna var nog till för alla. Men gränserna mellan barnen innanför staketet och de utanför fanns kvar. Några lekkamrater på andra sidan hade man knappast någon möjlighet att hitta.

”Wenche cykla till kiosken”
WW: Man gick inte utanför om man inte hade någon särskild anledning. Om man skulle till kiosken där borta till exempel. Men då gick man ju inte. När jag kom då när jag var tio år hade ju killarna cykelvagnar. Det är sådana som man kallar tricykles. De flesta vevar dem med handkraft, som man cyklar med handkraft. Men så fanns det de som man vevar med en spak också. Och då brukade jag sitta på fotstödet och så cyklade vi bort till kiosken.

Hem 16
S: institutionernas byggnader står fortfarande kvar i det samhälle som de gamla eleverna nu lever mitt i. En del har blivit museer. Andra ingår i den ordinarie sjukvårdens lokaler. Wenches gamla skolhem är numera en bostadsrättsförening. Balkonger har byggts till. Och ingången med ramp för rullstolsburna är nu en terrass där dörren leder in i en av lägenheterna. Rampen är borttagen.

”Wenche stänger in sig frivilligt”
WW: Jaha de har parkering här. jaha det är jävligt flott.
- Det är bara vi som inkräktar.
- Och så har de då satt upp skyltar med privat område.
- Förut kom inte folk ut. Nu kommer de inte in.
- De här stänger in sig frivilligt. Vi var instängda här. (skratt)

Hem 17
S: Du har lyssnat på ”Det finns hem för sådana där”. I programmet deltog: Karin Westlund, Siv Eriksson och Wenche Willumsen. Intervjuer och research gjordes av Susanne Berg. Du hittar Radio Independent Living på www.independentliving.org

Deltagare:
Siv Eriksson, Karin Westlund och Wenche Willumsen
Intervjuer och research:
Susanne Berg.