"Sundby mentalsjukhus – helt slutet från samhället utanför" - ett radioprogram om hur det var att bli intagen för mentalvård på 1980-talet i Sverige

Sundby mentalsjukhus - helt slutet från samhället utanför - ett program om hur det var att bli intagen för mentalvård på 1980-talet i Sverige. 2004. Lyssna-MP3 (29:28 minuter, 27,6 MB), lyssna-RealAudio, download-RealAudio (13,7 MB). Programmet i text. Internet publication URLs: www.independentliving.org/radio/sundbymentalsjukhus1980.mp3, www.independentliving.org/radio/sundbymentalsjukhus1980.ram, www.independentliving.org/radio/sundbymentalsjukhus1980.rm och www.independentliving.org/radio/sundbymentalsjukhus1980.html

Vård av personer med psykiska funktionsnedsättningar i Sverige handlar om institutionernas historia. Sinnessjuk, mentalsjuk, psykiskt störd är vad personer kallats under åren. Sinnessjukhus, mentalsjukhus, psykiatriska kliniker är namnet på institutionerna. Namnet på personerna är kopplat till namnet på byggnaden där de vårdats. Så blir invånarna avpersonifierade, objekt istället för individer med personlighet. I det här programmet får vi en inblick i vad det innebar att tas in på Sundby mentalsjukhus i början av 1980-talet.

SPEAKER (S): Du lyssnar på Radio Independent Living. "Sundby mentalsjukhus - helt slutet från samhället utanför" är ett program om hur det var att bli intagen för mentalvård på 1980-talet i Sverige.

S: Vård av personer med psykiska funktionsnedsättningar i Sverige handlar om institutionernas historia. Sinnessjuk, mentalsjuk, psykiskt störd är vad personer kallats under åren. Sinnessjukhus, mentalsjukhus, psykiatriska kliniker är namnet på institutionerna. Namnet på personerna är kopplat till namnet på byggnaden där de vårdats. Så blir invånarna avpersonifierade, objekt istället för individer med personlighet. I det här programmet berättar Ola Persson om hur det gick till när han togs in på Sundby 1981.

OLA PERSSON (OP): Jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat tänka mig att man, även om det är nittonhundraåttiotal, att man kunde behandla människor, medmänniskor på detta vis. Helt slutet från ett samhälle utanför.

S: Uppbyggnaden av de psykiatriska institutionerna startade i full skala på senare delen av 1800-talet och fullföljdes under den första halvan av 1900-talet. I mitten av 1960-talet hade Sverige 36.000 vårdplatser inom psykiatrin. De flesta på de gamla mentalsjukhusen som fram till 1967 var statliga totalslutna institutioner där patienter tvångsintogs. På 50-talet hade Sundby mentalsjukhus 1.100 patienter och en ansvarig läkare. Det var ett eget samhälle med jordbruk och trädgård där patienter arbetade. I de stora terapisalarna stod vävstolar på rad. Patienterna egna medel förvaltades av sjukhusens ekonomikontor. Vistelsen blev ofta livslång och institutionerna hade egna kyrkogårdar. Inte ens efter döden ingick man i samhället. Så var det på Sundby mentalsjukhus som avvecklades först 1987. Hans Bergström och Ola Persson sitter utanför sjukhuset och samtalar om Olas erfarenheter av Sundby.

HANS BERGSTRÖM (HB): Då sitter vi här igen utanför Sundby sjukhus, tittar ut över den vackra viken över Mälaren här och försöker återskapa några moment i Ola Perssons liv.

OP: Jag befann mig då på Uppsala och gjorde en utvärdering. Och sedan bedömde man att jag skulle kunna komma till ett hemvårdssjukhus, inte ett specialsjukhus. Men man hade ingenting. Jag var skriven i Västmanland och Västmanland hade upphandlingsavtal med Sundby sjukhus. Det enda jag visste om Sundby på den tiden, nu pratar vi 1980-81, det var en bok som jag fick på rättspsykiatriska kliniken i Uppsala. "Vårdad till vanvett", en Pockettidningen R bok.

HB: Och så kom du hit. Ja du hade ju i och för sig varit på institution tidigare, mest inom kriminalvården, men det här var ett stort sjukhus. På den tiden cirka åtta-niohundra patienter, och när det var som mest ända upp till elvahundra patienter här. Hur upplevde du den här tiden? Hur blev du bemött när du kom hit?

OP: Ja, när man blir intagen på en kriminalvårdsanstalt då har man gjort någonting. Och då har man förväntat sig att slänga upp domen och så vidare. Att överleva inom kriminalvården. Det är vissa regler. Men man kan aldrig någonsin förbereda sig för den chock det blir att komma in på ett mentalsjukhus om man inte är i ett drogat tillstånd. Nu var jag inte i ett drogat tillstånd men jag hade ju dokumenterade psykiatriska problem. Jag hade bara att jämföra med hälso- och sjukvården när jag var liten grabb. Det som jag tänker på var när jag bröt armen. Hur man tog hand om mig. Så jag hade väldiga förhoppningar att här på Sundby

HB: Du skulle få hjälp. Det var väl det du trodde.

OP: Ja det var precis det jag trodde. Samtidigt är det ju spänt när man sitter i en transportbil och kommer hit. Det här första mötet. Att bli omhändertagen. Och det första mötet här gjorde att jag förstod att det här är inte som journalisterna har beskrivet det. Utan det här är något helt annorlunda.

S: Pockettidningen R föddes 1970 för att ge röst åt dem som själva var föremål för vård och behandling. Den skulle belysa verkligheten från ett brukarperspektiv, en motvikt mot akademiska rapporter. "Vårdad till vanvett" var resultatet av fem reportrars och en läkares wallraffande på Sundby 1974. Tre av reportrarna simulerade sjuka och tvångsintogs. "Vårdad till vanvett" blev en viktig milstolpe. Ekonomiska motiv tillsammans med dåliga rehabiliteringsresultat resulterade i att 1000 vårdplatser per år las ner under en tioårsperiod, 1977-1987. Ola kom till Sundby 1981, mitt under den här perioden. Samma år som Sörmlands läns landsting beslutade att sjukhuset skulle läggas ner. Något som blev verklighet först sex år senare.

OP: Jag hade en låda med mig, med mest biltidningar och grejor och hade rena och fina kläder. Man ringer på klockan där uppe vid intagningen som också var stormavdelning. Ut kommer en mycket kraftig dam, mycket mycket irriterad.

"Jaha, vad är det här då? Är ni här igen?"

"Ja vi har en patient som ska av här."

"Ja, ja, han kan sitta kvar i bilen. Ni kan komma med in här så får vi fylla i de där papperna. Måste ni komma just nu. Det är väldigt stökigt här på avdelningen nu och ni kommer precis i matrasten."

Det var ju bara transportkillar. Jag fick sitta där. Det var visserligen ett par medpatienter kvar. Och så efter fem minuter kommer man ut och då hade hon med sig en ännu större man.

"Du kan gå in här. Vad är det här för någonting?"

"Ja det är min låda."

"Den tar vi hand om. Du kan gå in här."

Och så ledde man mig in där. Det första jag såg var en stor glasdörr. Den var nästan bepansrad och det var folk överallt där inne. Jag hörde skrik. Det var någon som skrek: Mat! Så jag tänkte, vad har jag hamnat någonstans? Visserligen förstod jag, jag hade ju läst pockettidningen, att jag hade hamnat på svenskt mentalsjukhus. Men mötet var inte vad jag hade trott.

Efter ungefär tio minuter, man sätter mig på ett rum därinne, på en stol och så gick man ut. Man hade inte tid med mig. Sedan kommer man in lika irriterad och skulle gå igenom alla mina papper. Jag skulle ta av mig alla kläder, fast jag var nyduschad. Man skulle gå igenom allting. När det var klart så leddes jag i en korridor till ett rum. Och det rummet bestod av sex stycken järnsängar. Man hade alltså järnsängar med hjul. Och de var placerade ungefär med en meters mellanrum, tre på var sida i rummet. Den tredje järnsängen på höger sida, där skulle jag placeras.

HB: De här kläderna, du hade ju justa rena kläder, fick du sätta på dig dem igen eller vad då, fick du andra kläder av personalen?

OP: Nej, de fick jag givetvis inte sätta på mig utan jag fick ju några blåkläder. Alltså du kan tänka dig arbetskläder. De var märkta med då med: "Sundby sjukhus avdelning 1A". Allting från kalsonger till strumpor, alltihopa.

HB: Så du var bokstavligen avklädd, in på bara kroppen ända in i själens skrymslen så hade de klätt av dig och gjort dig till ett landstingsinventarium i princip.

OP: Jag var ett nummer. Jag vart ett nummer.

Om jag fortsätter ett tag kan jag väl säga det att jag var ju rökare och jag hade fått någonting, jag hade fått behålla någonting som gav mig chock nummer två. Jag fick nämligen behålla min ask cigarretter. För dig kan ju det låta som att, vad då det är väl klart att om du är rökare ska du ha dina cigarretter. Men jag fick behålla mina cigarretter. Så efter ett par timmar så tänkte jag att jag måste väl våga mig ut därifrån. Jag mådde ju alltså inte så bra. Så jag tog mig i alla fall ut till rökrummet. Det var väl tio meter att gå. Men de tio meterna var mycket faror. Jag mötte människor som kröp på golvet, de gapade och skrek. Så passerade jag en glasbur och i glasburen satt det personal och skrattade och mådde väldigt bra. Så då förstod jag ju att de var ju där. Och så skulle jag runda deras glasbur och sedan skulle jag in i rökrummet. Ett minimalt rum. Därinne var det säkert sju, åtta stycken mycket mycket sjukare än mig. Fast jag var både rädd och chockad och undrade var jag hade hamnat så var det ju därinne jag skulle röka så.

S: Cigarrettskåp fanns på varje avdelning där belönade eller bestraffade mentalskötarna patienterna med extra tilldelning eller indragning av cigarretter. I rökrummen samlades patienterna de stunder de inte var inlåsta, medicinerades, kastade i sig mat eller var på terapi.

HB: Du fick dina cigarretter men de hade inga. Hur fungerade det här med cigarrettsystemet då?

OP: Ja du sa att det var tjugotvå år sedan jag var här på Sundby. Det känns som om jag aldrig lämnat Sundby. För att i morse var jag på psykiatrin, i morse innan jag åkte hit, och då är vi på 2003. Jag var på en psykiatrisk vårdavdelning och direkt när jag kom in där, det var ungefär samma typ av dörrar, samma typ av personal och efter jag gått igenom spärr ett, spärr två. För det var en av mina vänner som befann sig där just nu. Så det första jag hörde efter att jag kom in, av tre stycken var "Har du en cigarrett?" Så man har inte kommit längre. Jo du frågade, jo man hade cigarrettilldelning. Och det har man fortfarande, tjugotvå år senare. De hade tilldelning. De kunde ha en cigarrett i timmen. Det har de fortfarande. Man kunde ha två i timmen. Och du förstår om man har tjugotre patienter och man har tilldelning på tjugo av dem, det går åt rätt mycket tid. Egentligen skulle jag ju vilja sitta här och berätta för dig hur vården var. Och det kan jag ju också göra: Vad var vården egentligen? Men att mycket handlade då att få ut patienterna från avdelningarna på morgnarna och att dela ut cigarretter.

S: Ola hade hamnat på en intagningsavdelning. En avdelning som samtidigt fungerade som stormavdelning. Administrativt kanske det syntes som en bra idé men för den patient som för första gången kom till sjukhuset var det en skrämmande och traumatisk upplevelse. Efter en tid på intagningen fördes man över på en vårdavdelning. Ola hamnade på avdelning 2A. Dagarna startade med ljuden av städmopparna som slog i korridorväggen, nycklarna i sovsalarnas lås.

OP: Tio i åtta då radades alla patienter upp i ett led utanför avdelningsföreståndarens rum där man hade rullat ut en vagn med två stycken tillbringare, rostfria tillbringare, en och halv liters tillbringare med vatten i. Alla skulle radas upp där oberoende. Man fick inte passera där. Jag fick inte passera fastän jag inte var tilldelad medicin.

HB: Jag får bilderna av "Gökboet", Syster Ratchett.

OP: Ja, det var så.

HB: Och det var vården? Det var de där kopparna med olika tabletter, flytande och.

OP: Just det, först fick man tabletterna. Och det stod givetvis personal på bägge sidorna. Sedan fick man ta ett glas vatten för att man inte skulle fuska med medicinen. En del fick ju flytande.

S: Tiden före medicinering tillbringades i rökrummet. Sedan medicintilldelning, kasta i sig frukost och tillbaka till rökrummet. Så startade dagen på Sundby mentalsjukhus.

OP: Personalen som gick på klockan sju, de hade sin första rast klockan nio. Två timmar skulle de jobba och på de timmarna skulle de dels dela ut mediciner, väcka patienterna, dela ut mediciner och sedan skulle de låsa patienternas rum och se till att alla avdelningens patienter kom ut i arbetsterapin.

HB: Så ni hade inte tillgång till rummen på dagtid, man var ju på ett sjukhus.

OP: Nej, nej du skulle ju rehabiliteras och vården bestod väl i att du skulle ut till någon arbetsterapi. Moroten där var då, det var man ju tvungen till. Det fanns utelag, det fanns sysalar, det fanns. Utelag det var privilegierat, att gå ut och kratta. Ja det fanns olika typer av terapier då, vävstugor och sådana saker. De som inte var placerade i terapierna fick ändå inte vara på rummen utan de hade sin korridor att vara i medan de andra var i terapierna. Och givetvis hade man på terapierna också cigarrettskåp.

OP: Ja du vill ha en cigarrett? Ja det är klart, det hör ju till.

HB: Ja precis när vi sitter här och pratar om cigarretter så måste vi ta oss ett bloss.

OP: Jaja

[skratt)

OP: Då har vi passerat nio och då har vi lämnat avdelningen. Då befinner vi oss alltså på någon terapi. Klockan elva, halv tolv om jag kommer ihåg rätt slutade terapin och så skulle man tillbaka till avdelningen för att då låstes rummen upp. Samma procedur med maten och så vidare så vidare. Och så hade man en och en halv timme då till klockan ett då man återigen skulle till terapierna fram till klockan fyra. Man fick kaffe på terapin. Efter klockan fyra så åt man och sedan var då rummen öppna på kvällen. Men de var låsta på eftermiddagen. De var öppna på kvällen fram till klockan halv sju, men då hade man inte det här rummet att äta i utan då rullade man in vagnen på korridoren och då gällde först till kvarn får en kopp kaffe eller en macka, för det var det man fick. Och sedan klockan sju då hade de flesta fått sina nattmediciner. Personalen hade gått av där och så vidare där. Klockan nio kom den här nattpersonalen igen då va. Och det var rapportsystem vid varje skifte.

S: Ja så såg dagen ut för Ola och hans medpatienter. Inlåst i sovsalen under natten och utelåst från den på dagen. Hade man tur fick man gå ute och kratta. Men var tog vården vägen?

OP: Läkaren, ja vad tog vården vägen? Det var ju medicinerna då.

HB: Kunde du och dina medpatienter, kunde ni föra någon dialog med läkarna om de här medicinerna och diskutera vad vill jag ha för medicin, biverkningar allt det där som vi kan i dag en hel del om. Hur såg det ut? Kunde du föra någon diskussion med din doktor om din medicin, om du nu hade någon medicin?

OP: Nähä du det kunde man verkligen inte göra. Det var skrämmande det. För att belysa det kan jag. Jag fick ju gå där ett par veckor innan det var dags att ha mig i någon typ av terapi. Och efter fyra eller fem dar fick jag se en lapp utanför avdelningspersonalens rum. Och jag märkte att nattpersonalen också kom in den dagen. Det var en onsdag. Ja då hade man ju sådant här utrednings- eller bedömningssamtal. Ja bedömning då. Och mitt nummer stod där, mitt personnummer stod på lappen. Och jag tänkte i mitt stilla sinne att nu. Nu. Nu äntligen. För på ettan A där jag var tidigare hade jag träffat en läkare som skickade mig till tvåan A. Han satte i alla fall inte in någon medicin i mig. Han fick jag prata med i tjugo minuter ungefär. Han hade ju för länge sedan, och all personal hade för länge sedan läst allt som hade hänt mig. Det blir en diger rapport, lunta. Och nu sitter jag på tvåan A och tänker att nu ska man berätta för mig vad det är för fel på mig, hur man bemöta mig så jag satt där och vänta och vänta. Och alla ramlade in där och man låste dörren. Klockan ett började man, klockan halv tre kom man ut. För jag hade ju bara korridoren, du förstår mitt rum var låst. Klockan halv tre kom man ut för att hämta kaffe. Till sig då. All personal. Då knackade jag på och sa att "jag vill vara med". Då kommer läkaren ut.

"Men jag vill vara med."

Då tittade de på mig som om jag var inte riktigt klok. Men det kanske jag inte var heller enligt det synsättet för jag var ju en patient på ett mentalsjukhus. Nej, jag skulle inte få vara med. Men jag insisterade att jag skulle vara med. Så när alla hade druckit. Då fick jag vänta utanför, då låste man in sig igen och det tog ytterligare tjugo minuter så öppnade man dörren så "nu får du komma in". Då satt tjugofem personal och tittade, alla på mig.

"Vad vill du?" sa läkaren.

"Ja jag vill veta hur ni ser på mig?"

"Har du något att säga"

"Ja."

"Nej det är inte brukligt."

"Ja hur ser ni på mig?"

"Det får du reda på av avdelningsföreståndaren sedan. Nu kan du gå. Hej då."

HB: Så det var patientinflytandet. Det vill säga ingenting av den varan.

OP: Det fanns inget patientinflytande. Och det gjorde mig väldigt aggress… men jag hade lärt mig också att man fick inte vara för aggressiv. Så jag köpte mig ett par gymnastikskor på den tiden. Och all min aggression, jag hade ju frigång, full frigång på sjukhusområdet.

HB: Hur gick det till? Det här frigångssystemet. Beskrivs det. Vi sitter ju i den gamla sjukhusparken alldeles nära vattnet. Du som hade frigång, fick du gå hit?

OP: Jag fick gå runt sjukhusområdet till stenstaketet som visserligen var halvt borta va. Det fick jag gå. Sedermera lärde jag mig det att det här var också väldigt diffust. För det var olika frigångsområden för olika avdelningar. Men det lärde jag mig längre fram. Alltså man hade olika system från olika från en avdelning. Det som gällde på en avdelning gällde inte på en annan. Och allt sådant där upptog nog mycket min tid. Att försöka reda ut för att sedermera försöka hjälpa mina medpatienter som råkade illa ut. För de fick bestraffningar och så vidare. Men jag fick. Så jag köpte mig ett par gymnastikskor och avreagerade mig på alltihopa genom att springa runt och sparka på träden och skrika av mig. För det gjorde jag verkligen. För att sedan komma tillbaka till avdelningen kolugn. Jag lärde mig det att jag fick ju inte visa något på avdelningen. Dels kunde jag bli borttransporterad från sjukhuset till något specialsjukhus. Där jag kunde fått vara en tre fyra år, och sedan ville de inte ha tillbaks mig till hemvårdssjukhuset. För det här var ju obestämd tid. Dels kunde de tvångsmedicinerat mig. Man hade inte en chans. Det fanns ju kastsprutor om du vart för. Så det gällde nog att försöka överleva.

HB: Anpassa sig och ändå försöka behålla sin vitalitet och förmåga.

HB: Alltså vad jag funderar över, det finns ju egentligen bara två system att överleva på något sätt. Antingen går man in i systemet och går under och anpassar sig så in i helvete att man blir ett hjon och orkar över huvud taget inte bry sig om någonting. Eller väcks det någon slags helig vrede inom en som gör att man orkar gå vidare. Och i ditt fall var det väl det senare. Du väcktes på något sätt till ett engagemang i den här frågan. Eller hur?

OP: Det stämmer alldeles utmärkt. När chocken hade lagt sig och med min bakgrund, min livserfarenhet så jag vet inte något hände med mig. Det är väl så det börjar rörelser. Alla måste. Jag tänkte att jag ska göra så mycket jag kan för att överleva här. Jag ska försöka att göra så mycket jag kan.

S: I Ola Persson startade en rörelse. Han engagerade sig i sin och sina medpatienters situation. Han blev aktiv inom RSMH, Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, men det är en annan historia.

S: Du har lyssnat på "Sundby mentalsjukhus - helt slutet från samhället utanför". I programmet deltog Ola Persson. Intervjuer och research gjordes av Hans Bergström. Radio Independent Living hittar du på www.independentliving.org

Deltagare:
Ola Persson
Research och intervju:
Hans Bergström.