"Mentalsjukhusen ska förpassas till historiens skräpkammare" - ett radioprogram om Riksförbundet för Social och Mental Hälsa och avvecklingen av de psykiatriska institutionerna

Mentalsjukhusen ska förpassas till historiens skräpkammare - ett program om Riksförbundet för Social och Mental Hälsa och avvecklingen av de psykiatriska institutionerna. 2004. Lyssna-MP3 (29:38 minuter, 27,8 MB), lyssna-RealAudio, download-RealAudio (13,9 MB). Programmet i text. Internet publication URLs: www.independentliving.org/radio/mentalsjukhusen-rsmh1960-1990.mp3, www.independentliving.org/radio/mentalsjukhusen-rsmh1960-1990.ram, www.independentliving.org/radio/mentalsjukhusen-rsmh1960-1990.rm och www.independentliving.org/radio/mentalsjukhusen-rsmh1960-1990.html

Under sextiotalet organiserar sig psykiatrins patienter i det som ska bli RSMH. Samtidigt pågick processen med att stänga de stora psykiska institutionerna i Sverige. I det här programmet möter vi tre överlevare med erfarenhet av psykiatrin och kamratstödet i föreningen.

SPEAKER (S):Du lyssnar på Radio Independent Living. "Mentalsjukhusen ska förpassas till historiens skräpkammare" är ett program om Riksförbundet för Social och Mental Hälsa och avvecklingen av de psykiatriska institutionerna.

HANS BERGSTRÖM (HB): Att kunna ha förmåga att leva livet och klara av det mesta men så helt plötsligt all ork, all kraft rinner ur en och ett stort svart mörker griper tag i en med en fruktansvärd känsla av att inte kunna hantera livet som sådant. Man åker ner i ett stort svart hål där själva livslusten upphör bokstavligt talat. Väldigt svårt att beskriva för den som aldrig varit där. Men det är ett totalt svart hål som man åker ner i som man inte kan hantera genom. Man gör sig själv väldigt illa för att få stopp på det helt enkelt. För att själv styra sin egen smärta, för att ta bort den här grundläggande existentiella smärtan.

S: Hans Bergström säger att det är svårt att beskriva den erfarenhet han har för andra som aldrig varit där. Ändå är det en erfarenhet han delar med väldigt många. Psykiskt funktionshinder, psykisk ohälsa eller vad vi väljer att kalla det är inte ovanligt. RSMH, Riksförbundet för Social och Mental Hälsa har ungefär 10.000 medlemmar och 150 lokalföreningar. Här är den delade erfarenheten grunden för verksamhet. Jan-Olof Forsén är ordförande för RSMH.

JAN-OLOF FORSÉN (JOF): Alla erfarenheter man får i livet det ger ju också kunskap på något sätt och en del kan man läsa sig till. Men det är bara bokliga kunskaper. Det är först när man är med om det som det verkligen ramlar ner i mig som en erfarenhet. Och en del de briljerar med en massa bokkunskaper men de är futtiga och räddhågsna. Som de säger i bibeln, de är en klingande cymbal. Så jag tycker så här att jag vet mycket mer om livet. Och min resa har varit tuff och den är väl tuff också men samtidigt är den väldigt nära livet. På något sätt får man reflektera ständigt över "vad är livet?" Jag hoppas att det den dagen när man ligger på dödsbädden ska känna att jag har ändå levt ut.

S: Hans Bergström fick sin första erfarenhet av psykisk ohälsa i tonåren. En sårbarhet som han bar med sig genom uppväxten och studietiden in i arbetslivet. Sin första erfarenhet av att vara patient i psykiatrins värld fick han när han var tjugonio år.

HB: Då kom jag in i psykiatrin ska man väl säga som för första gången på riktigt i livet. Att börja den resan som också blev en vändpunkt för mig bokstavligt talat. Jag fick inte komma tillbaka till det här jobbet när det här hade hänt utan jag började en karriär som innebar att staten fortsatte att betala min lön och jag arbetsprövade på olika jobb. Men det som var mest påtagligt det var att kliva in som patient i psykiatrins värld. En sluten värld för mig som jag aldrig hade sett inifrån utan mer utifrån betraktat. För det var inte ovanligt att vi som jobbade som ställföreträdande chefer på den här ungdomsvårdsskolan ibland var tvungen att kalla in våra konsulterande psykiatrer när flickorna i det här fallet blev så dåliga att de blev psykotiska. Men psykiatrin hade jag suttit och betraktat utifrån väldigt mycket då. I mitt fall Sundby sjukhus i Strängnäs som var ett gammalt traditionellt mentalsjukhus. Men jag hade inte i min vildaste fantasi trott att jag skulle bli en av deras invånare, en av deras patienter så att säga.

S: Under sextiotalet organiserar sig psykiatrins patienter i det som ska bli RSMH. Den 28:e februari 1967 bildas organisationen vid ett möte på Medborgarhuset i Stockholm. Man kallade sig då för RMH, Riksorganisationen för Mental Hälsa. Det är samma år som huvudmannaskapet för mentalsjukhusen går över från staten till landstingen. Fem år senare, samtidigt som Hans Bergström får sin första erfarenhet av att var patient inom psykiatrin, ändrar RMH namn till Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH och får sin första ordförande med patienterfarenhet. Det var en tid full av utveckling, av svårigheter men kanske också möjligheter. RSMH bildade lokalföreningar på allt fler ställen i Sverige.

HB: Alltså det var ju ändå, man märkt att det fanns ett vi och dom system även om det var de förmenta, eller de goda tecknen på att försöka bedriva en progressiv vård och behandling. Vi var ju ändå i underläge. Vi hade inte makten över våra liv. Vi kunde naturligtvis, eftersom vi var frivilligt intagna, kunde vi gå därifrån. Men ändå fanns det ju andra som bestämde rätt mycket. Samtidigt fanns en känsla hos oss att vi ville göra något mer. I alla fall jag eftersom jag är uppvuxen med föreningslivet och van att gå med, att organisera sig. Vi gjorde väl ungefär som Joe Hill. "Sörj inte kamrater. Organisera er." Så vi organiserade oss. Vi bildade en patientförening.

WENCHE WILLUMSEN (WW): Då kände du inte till RSMH?

HB: Ingenting. Det var en helt vit fläck som jag aldrig hade hört talas om. Det kom en dam som hade varit patient här tidigare och berättade om någonting. Med sig hade hon en stor man, alltså fysiskt stor man på en och nittio. Stor och tung som berättade om någonting som hette RMH, och som numera heter RSMH, och var patienternas inom pippifötter fackförbund. Och när vi fick den här informationen att det fanns en riksorganisation att ansluta sig till så beslutade vi att vi ansluter den här lokala föreningen. Patientföreningen i Eskilstuna för oss som lever med psykisk ohälsa, som är överlevare i psykiatrin, eller brukare.

WW: Då hade ni inte den terminologin.

HB: Fanns inte. Utan vi var ju patienter, patientförening. Då anslöt vi oss till RSMH. Och det var första gången jag kom i kontakt med den organisationen. Som också kom att bli bokstavligen en livlina för mig. Mitt sätt att komma tillbaka till livet.

S: RSMH blev inte bara en röst för psykiatrins överlevare att påverka sin situation. Organisationen gav också styrka att leva öppet med sin psykiska ohälsa, att utmana den skamstämpel som fortfarande ges i vårt samhälle till personer som är psykiskt funktionshindrade. Organisationen gav en identitet och skapade gemenskap.

HB: Det var hela min mission att vara öppen och försöka dela med mig av min erfarenhet.

WW: Vågade du det redan då trots att det var så skambelagt?

HB: Ja tack vare att jag kom att engagera mig i RSMH redan som inneliggande patient. Vi fick ju, vi peppade ju varandra.

WW: En medvetenhet kanske?

HB: Det väcktes ju hos mig en medvetenhet. För det fanns ju de som varit med. Organisationen var ung då. Den hade fem år totalt på nacken och det var oerhört fascinerande att lyssna på de här utdömda människorna med deras oerhörda engagemang och kunskap om livet. Och var de oförbrukade resurser på något sätt. Det blir svårt att prata om så här.

WW: Många av dem är borta i dag.

HB: Ja många av dem är borta men de finns med ändå för att.

S: Kanske är detta RSMH:s dilemma och största svårighet. När du är inne i en period där den psykiska sjukdomen är aktiv, när det "svarta hålet" som Hans beskriver det hotar att sluka dig, är det svårt att organisera sig och stå upp för sina rättigheter. I andra perioder kan samhällets synsätt, skamstämpeln göra det svårt att öppet arbeta i RSMH. Så har organisationens medlemmar och potentiella medlemmar fått erövra inflytande om och om igen. Om igen får de börja på nytt, organisera sina kamrater påverka omgivningen. Ett decennium efter Hans och hans kamrater bildade en patientförening i Eskilstuna blir Ola Persson intagen på Sundby. Hans kamp för överlevnad tog sig uttryck i en kamp för inflytande i det stängda systemet. Han går till avdelningsföreståndaren och frågar om de inte har några stormöten. Hon svarar "Nej".

OLA PERSSON (OP): Men vi bor ju här. Vi är ju tvingade att vara här. Det här är ju våran boendemiljö. "Ja, ja Ola, vilka frågor du har. Ojojoj." Lilian hette hon. Och då sa jag till Lilian att om jag får samtliga patienter här att skriva på ett papper att vi vill ha stormöten där vi har en dialog mellan patienter och personal, får vi det då? Och hon ville väl bli av mede mig. "Javisst" sa hon. I hennes värld var ju det en omöjlighet och få alla patienter från sjuttiofem år och senila till scizzar att skriva på ett papper. Det tog mig två dar. Men det gick åt tre askar cigarretter och jag fick ibland byta till mig Sobril eller annan medicin som någon hade sparat i munnen. Och då fick jag igång stormöten. Jag tog upp vardagliga saker. Det var sådana saker som varför får inte vi ut dagstidningarna som ni påstår prenumerera åt oss patienter? Varför ligger de på personalrummet? Varför får vi inte saft istället för vatten? Är det så dåligt ställt? Och så vidare, sådana här saker. Varför får vi inte sitta var vi vill vid frukostbordet? Varför är det inte städat på rökrummet? Ja det var så jag började. Sedan kunde man inte riktigt placera mig i arbetsterapi så jag engagerade mig i RSMH.

S: För både Ola Persson och Hans Bergström blev erfarenheten av psykiatrin och mötet med kamratskapet och RSMH starten på ett livslångt engagemang. Från slutet av sextiotalet och fram till nittiotalet sker stora förändringar inom den psykiatriska vårdens organisation. De stora institutionerna läggs ner.

HB: Jag tror det är mellan tretton och fjorton år som jag jobbar heltid. Dels som kanslichef och dels i ett antal olikas projekt som jag jobbat i inom RSMH. Under alla de här åren har jag haft förtroendeuppdrag också, vid sidan av. Så totalt har jag varit verksam nu i trettioett år i RSMH.

WW: Vad har RSMH betytt för dig?

HB: Allt kan jag väl säga, utan RSMH vet jag inte. För den här världen som var sluten, den öppnades ju upp för mig och det var där jag fortsatte min kamp för människovärdet.

WW: Du har ju också varit med i nedmonteringen av mentalsjukhusen antar jag i det här uppdraget i RSMH?’

HB: Jag har ju fått vara med i de så kallade politiska finrummen där alla beslutsfattarna samlas. Varit med då som någon slags prydnadsdåre inom citationstecken. Fått vara en röst för oss då i de här beslutssammanhangen. Fått vara med i den stora statliga psykiatriutredningen som RSMH:s expert.

WW: Vad var viktigast för er i det här arbetet?

HB: Att de stora institutionerna måste stängas och avvecklas. De skapade mera lidande än de lindrade.

S: Hans fick sitta med i de politiska finrummen där besluten togs. Ola Persson upplevde institutionernas avveckling inifrån Sundby mentalsjukhus. De träffas i parken vid det som en gång var Sundby mentalsjukhus och pratar om nedläggningen.

HB: Det som är slående här med Sundby, berättelsen här om din tid här, vad som hände, patientkampen, det var ju samtidigt med en stor omstruktureringsprocess av hela mentalvården. Du fick ju vara med om det historiska beslutet här. När landstinget samlade all personal. Var det åttiofem det här nedläggningsbeslutet kom, eller kan det varit åttiofyra rent av?

OP: Det var redan åttiotre eller åttiofyra.

HB: Då hade man bestämt sig att nu ska Sundby sjukhus läggas ner. Och det ska vara klart. Första oktober nittonhundraåttiosju då ska den sista patienten vara utrullad från Sundby mentalsjukhus. Hur fick ni patienter reda på den informationen? Den berörde ju er som invånare. Det var ju en viktig information för er patienter också, var ni skulle ta vägen. Vad som skulle hända med er. Ni måste väl också informerats om det här nedläggningsbeslutet?

OP: Nej, patienterna informerades inte. Men media följde ju detta självklart. Och eftersom jag då var, RSMH var inte jag, RSMH, vi kamrater allihopa här på Sundby som var engagerade i RSMH. Det var många många. Så vart jag inbjuden. RSMH fick en representant på detta möte som var i festsalen. Och det var mig. Vi informerade ju vad som hände hela tiden. Jag följde utvecklingen med sektoriseringen inifrån och ut kan man säga. det gjorde jag. Men annars var det ingen information för patienterna. Det var det inte.

HB: De här stora institutionerna de är en del av hela Vårdsverige. De avvecklas. Det är vanföreanstalter. Det är institutioner för utvecklingsstörda. Och de sista som började avvecklas det var de gamla mentalsjukhusen. Vad var det för intentioner, vad var det för ideologi tror du bakom beslutet att lägga ner Sundby? Var det någon slags kunskap om att det här kanske inte var så bra sätt att vårda folk på inne i de här gigantiska institutionerna? Eller var det ekonomiska skäl? Eller hade man något annat som var mycket bättre att erbjuda? Vad tror du själv?

OP: Det här är jag helt hundra procent övertygad om. Ekonomiska skäl. Det var bara ekonomiska skäl. Ingenting annat. Det var inte alls någonting att man insett att vården var misslyckad eller. Kan väl ha funnits någon då möjligtvis. Men det stora beslutet, det var ekonomiska skäl. Vi var i ett expansivt skede i Sverige på åttiotalet. Det var det gyllene åttiotalet, samtidigt var det ju så att sjukhuset var så slitet. Det skulle ha varit, ha blivit för dyrt att ha sjukhuset kvar. Man tog det beslutet. Som att lägga ner en industri. En gammal föråldrad industri. Det hade ingenting med vårdideologin. Även fast man i dag kanske från psykiatrisk sida säger att det var just därför vi la ner för att det skulle bli bättre och bättre. Men det var bara ekonomi.

HB: Hur gick det till? Alltså Sundby är litet speciellt eftersom Sundby inte har bara haft sina hempatienter från Sörmlands läns landsting. Man hade precis som du sa haft från Västmanland som inte hade något eget mentalsjukhus. Det har kommit folk hit från Stockholm och från Dalarna och andra ställen. Hur gick själva utslussningen till? Vad hände med patienterna som inte hade sin hemort här i Sörmland? Hur förberedde man dem? Och vad kom de till? Fick de ett bättre liv?

OP: Nej det fick man inte. Jag hade förmånen på den tiden dels att följa det här inifrån. Och tillsammans med dig och många andra RSMH:are gick vi ju ut och drog igång kampanj på kampanj, "Tillbaka till vad?" och så vidare. Hur det gick till? Ja, de lättare, det fanns ju den lättare typen av patienter. Det fanns ju människor som ville jobba på ett annat sätt. Om de sedan ville det för att de skulle tjäna pengar på det eller att de ville ge en bättre vård. Alltså det gavs ju utrymme för inslumrade familjehem, behandlingshem och så vidare. Så de tog ju en del. Men den tunga gruppen. De som inte dog under tiden. Det var väldigt många som dog här också ska jag tala om för dig. Som inte klarade flytten. Ja Västmanland de byggde ju enligt vad de då trodde var bra. Södertälje rustade Karlberga och så vidare. Och man tog dem till Stockholm. Men informationen till patienterna var noll och ingen. Jag glömmer ju inte hur man på julafton kom och hämtade tio tolv stycken som skulle upp till Beckomberga eller något sådant där. Man var lydiga hjon. Man hade ingenting att säga till om. Man fick bara följa med. vad hade de att säga till om.

Det hemska var ju, i sektoriseringseffekterna, när man flyttade Stockholmspatienterna till Stockholms speciella avdelningar och Västmanlands till Västmanland, att man slet människor från varandra som skulle kunnat bott tillsammans och stärkt varandra. Dels så såg jag vad som hände och dels så kunde jag i Sundbyprojektet tala om vad vi såg. Men samtidigt sa ju andra att du får inte berätta Ola, du får inte säga så mycket. Det fanns ju vissa krafter som var rädda att processen skulle sluta, att man inte skulle stänga de här sjukhusen. Men jag förstod ju att det skulle gå åt helvete. Och det gjorde ju det också.

HB: Nu sitter vi ju här igen då. Åttiosju, då tog nedläggningsbeslutet här. då stängdes mentalsjukhuset. Det har alltså gått sexton år sedan dess och i stort sett alla mentalsjukhus är avvecklade. Det finns inga kvar, Beckomberga, Långbro, Furunäste, Umedalen och Säter och allt vad de heter är stängda och avvecklade. Vi stängde och avvecklade trettiotusen vårdplatser. Kvar finns knappt åttatusen landstingsplatser. Vi har ungefär åttatusen patienter som är i privata vårdhem och sedan ska kommunerna ställa upp. Har det blivit bättre? Har de fått ett individuellt och bättre stöd i sina hemkommuner efter den här reformen nu då?

OP: Jag kan inte säga att jag de sista fem åren har en överblick så jag kan svara på den frågan. Men innan, fram till nittofyra, nittiofem, då kan jag svara på den frågan. Och de fick det inte bättre. Det fanns vissa små enheter som försökte att göra det bättre för de här människorna. Men samtidigt är det ju så att om de rehabiliterar eller låter dem få för mycket inflytande då måste de stänga. Förstår du tankegången så att säga?

S: RSMH har alltid tyckt att man ska stänga mentalsjukhusen. Samtidigt har man varit medveten om de svårigheter som de före detta patienterna kan utsättas för om de inte får nödvändigt stöd ute i samhället. Jan-Olof Forsén berättar:

JOF: RSMH har alltid tyckt att man ska stränga mentalsjukhusen. Det var väl långt före att det hände. Men vi hade ju också kampanjer. Vi hade en kampanj "Vägen tillbaka". Sedan hade vi efter det "Vägen tillbaka till vad?". Så vi var långt före psykiatriutredningen inne på vad blir alternativet och vad är alternativet till det här? Och det har ju inte infriats, det att vi är kommunmedborgare. Det handlar om att socialtjänsten och kommunen ska ta sitt ansvar och bygga upp lämpliga boendeformer, sysselsättning och annat. Jag blir ju inte sjuk på mentalsjukhuset utan ute i samhället. Och ska jag tillbaka till samhället så måste jag ha stöd där så att jag inte blir sjuk igen.

WW: Var är vi i dag i de här möjligheterna till behandling och stöd?

HB: Ja psykiatrin är om vi ska kalla det som en form av medicinsk disciplin en slags trendvetenskap. Där det pendlar oerhört mycket mellan ytterligheter. Har alltid gjort. Jag har ju försökt tränga in i dess historia. Just nu, vi ser effekterna av den här nedmonteringen. Alltså psykiatrireformen som sådan, vård, stöd och service till psykiskt funktionshindrade som det egentligen handlar om, den utredning och reform som började gälla nittonhundranittiofem, den var ju positiv i sig. Den har ju gett många fler av oss med psykiska funktionsnedsättningar ett bättre liv. Men den kom samtidigt med den stora nedmonteringen av den sociala välfärden i vårt land. När statsmakterna var i behov av att sanera rikets finanser. Och det slog ju hårt. Därför pågår det nu strömningar igen från den så kallade självutnämnda experterna, det vill säga läkare vissa mer biologiskt inriktade läkare att man måste öppna upp de här gamla mentalsjukhusen. Att folk driver omkring i storstäderna med sina personliga tillhörigheter i plastpåsar och lever som någon slags bagladies.

WW: Det gör de ju. Men vad tycker du skulle vara lösningen på det?

HB: Ja det är naturligtvis att kommunerna tar sitt ansvar på ett helt annat sätt. Att jobba med olika former av stöd för att man ska fungera ute i samhället. Och då handlar det om stöd i boendet, i sitt eget boende inte några mellanvårdsformer. För vi håller på att bygga upp nu små minimentalsjukhus, tyvärr alltså, i de här särskilda boendeformerna som finns för psykiskt funktionshindrade. Utan att stötta människor i sina egna lägenheter. Precis som alla människor har rätt till en egenlägenhet, en egen bostad ska självklart vi också ha den rätten. Då ska man inte ha de här mellanstegen som fortsätter att skapa det här medberoendet som vi såg så tydligt inne på de här mentalinstitutionerna.

S: Så medan vi väntar på kommunernas svar: kommer de ta sitt ansvar och behandla psykiskt funktionshindrade som kommunmedborgare, är budskapet från RSMH klart.

HB: Mentalsjukhusen och den världen ska förpassa till historiens skräpkammare. Där hör de hemma.

S: Du har lyssnat till "Mentalsjukhusen och den världen ska förpassa till historiens skräpkammare". I programmet deltog Hans Bergström, Jan-Olof Forsén och Ola Persson. Intervjuer och research gjordes av Hans Bergström. Samtalspartner var Wenche Willumsen. Radio Independent Living hittar du på www.independentliving.org

Deltagare:
Hans Bergström, Jan-Olof Forsén och Ola Persson.
Intervjuer och research gjordes av Hans Bergström.
Samtalspartner var Wenche Willumsen.

Har du några synpunkter på det här eller något av våra andra program eller vill du tipsa oss om något vi borde göra reportage om? Hör av dig! Mejla eller ring Finn Hellman: finn.hellman@independentliving.org, tfn: 08 506 22 193.