"Motstånd – en plikt"! Ett radioprogram om politiskt motstånd och civil olydnad

Motstånd – en plikt! Ett program om politiskt motstånd och civil olydnad. 2004-04. Lyssna-MP3 (26 minuter, 24,4 MB). Internet publication URLs: www.independentliving.org/radio/civilolydnad2002.mp3 och www.independentliving.org/radio/civilolydnad2002.html

Unga med funktionshinder söker sig i dag mot radikalare rörelser. Direktaktioner är det politiska verktyg de väljer och man kan konstatera att de radikala grupperingarna utanför handikappfrågornas område och de inom rörelsen följs åt till form och innehåll. Kanske kan det ses som en reaktion mot den organiserade politiken; mot dennas oförmåga att möta problemställningar och krav från olika grupper. Utomparlamentarism och civil olydnad är det som gäller.

Deltagare:
Sari Nykvist, Finn Hellman, Jonas Franksson, Fredrik Larsson.
Intervjuer och research:
Susanne Berg.

SPEAKER (S): Du lyssnar på Radio Independent Living. Motstånd – en plikt! Är ett program om politiskt motstånd och civil olydnad

S: Unga med funktionshinder söker sig i dag mot radikalare rörelser. Direktaktioner är det politiska verktyg de väljer och man kan konstatera att de radikala grupperingarna utanför handikappfrågornas område och de inom rörelsen följs åt till form och innehåll. Kanske kan det ses som en reaktion mot den organiserade politiken; mot dennas oförmåga att möta problemställningar och krav från olika grupper. Utomparlamentarism och civil olydnad är det som gäller.

Sari Nykvist (SN): Vi skulle göra en kurs om civil olydnad. Sedan var jag frälst. Det är ganska häftigt faktiskt.

S: Kanske det är så att handikappfrågor inte ses som politiska frågor? Kanske våra behov och vår rätt till delaktighet fortfarande ses mest som ett socialt problem och vi som problemförföljda stackare? Är vi politiska varelser över huvud taget? Finn Hellman menar att vi inte ses som det.

Finn Hellman (FH): Jag har förstått att jag inte ses som en politisk person. Till exempel när jag blev gripen på Reclaim-the-streets for några år sedan på Götgatan. Det var ju inte bara jag som blev utan vi var tvåhundrafemtio personer så där. Det var ett av de största ingripandena i Sveriges historia. Då hade jag möjligheten att slippa därifrån egentligen. Men jag valde att inte gå med på det för det hade varit så himla förnedrande. Frågan jag fick var i stort sett: ”Hur har du hamnat här?” Därför att man helt enkelt utgick från att en blind har väl inget intresse av detta eller det måste ha blivit fel. Han måste ha blivit hitlurad eller gått vilse. Man kan ju inte söka upp ett politiskt sammanhang där man dansar på gatan eller där man sprider flygblad som handlar om att bilismen tar över staden eller så där. Då var jag tvungen att säga att: ”Nä men jag gick hit.” Det var ju inget svårare än så. Det var väldigt uppenbart. Jag tror jag fick ytterligare en fråga: ”Ja men du menar alltså att du vet vad det här är för någonting?” Det var så uppenbart att de inte trodde att jag var som andra.

Intervjuare (I): Du hade gått vilse. Vilse och lättledd och lättlurad. Det är väl sådana vi är?

FH: Och helt utan egen vilja. Då tänker jag faktiskt, att nog för att jag tror att poliser kan vara speciella på ett sätt. Det tror jag faktiskt att det söker sig vissa personer till den typen av kår. Det har gjorts undersökningar som visar att vissa politiska värderingar är verkligen överrepresenterade där. Men så tror jag faktiskt att poliser är väldigt mycket som människor i allmänhet. Jag tror att det är väldigt många som inte ser oss som politiska personer.

S: Funktionshindrade är oundvikligen medborgare i Sverige; åtminstone i teorin. På pappret har vi lika rättigheter, kan rösta, delta i debatter, initiera politiska sakfrågor. Men i praktiken skapar dålig tillgänglighet, nedvärderande och segregerande behandling och diskriminering i största allmänhet en situation där vi har långt från full delaktighet till samhällets olika arenor. Medborgarskapet är den del av den personliga identiteten där individen är helt och hållet en politisk varelse. Den del där individen ser sig i förhållande till sin omgivning så om Finn har rätt och personer med funktionshinder inte ses som politiska varelser måste vi kanske fundera över själva vårt medborgarskap. Individen har kanske själv ett ansvar att hävda sin rätt i ett orättfärdigt samhälle? Thoreaux är en av de tänkare som funderat kring detta med styre och rättvisa. I hans text ”Om civil olydnad” skriver han: ”Den praktiska orsaken till att majoriteten – sedan makten väl har kommit i folkets händer – tillåts och under lång tid fortsätter att härska är, när allt kommer omkring, inte att den med största sannolikhet har rätt, inte heller att det förefaller minoriteten vara det mest rättvisa, utan att den fysiskt sett är starkast.”

FH: Det känns som om en väldigt massa åtgärder som finns i det här samhället finns till för att på något sätt skjuta en marknadsekonomi litet så där i rätt riktning så att det inte ballar ur alldeles. Det finns en massa arbetsmarknadspolitiska åtgärder och lönebidragssystem. Det är så mycket som hela tiden går ut på att vi får inte se sanningen i vitögat. Vi får inte ifrågasätta systemet på ett mer grundläggande sätt utan det är hela tiden symptombekämpning. Jag tycker det är ett väldigt problem faktiskt med ett samhällsskick som är så pass kopplat till en marknad. Eftersom det är så mycket som en marknad inte kan tillgodose. Det känns också som handikapprörelsen i sin strävan att undvika att ta politisk ställning i mer traditionell bemärkelse, också spelar med i det här systemet. Man är så himla rädd att positionera sig på en höger-vänster skala. Man är rädd att alliera sig med grupper som kanske tydligare positionerat sig på en höger-vänster skala. Till slut blir det en väldigt tam politik på det sättet, oavsett nu civil olydnad eller inte. Det blir så defensivt hela tiden. Man kan aldrig vara offensiv.

S: Civil olydnad är ett verktyg som diskuterats och analyserats noggrant av de unga funktionshindrade som i dag använder sig av det i sin kamp. Det är inte något man anammat för att det är kul eller häftigt. Det är något man bestämt sig för att pröva efter noggrann eftertanke. Enligt Thoreaux är människans samvete alltid överlägset statens lagstiftning. Så här skriver han: ”Jag anser att vi bör vara människor först och främst och undersåtar därnäst. Det är inte lika önskvärt att visa respekt för lagen som för det rätta. Den enda skyldighet som jag har rätt att gå med på är att vid varje tillfälle göra det jag anser rätt.” Moral och rätt eller laglydnad? Sari Nykvist berättar om processen fram till att aktionerna startar.

SN: Ett ganska avgörande möte för mig var när jag träffade Finn Hellman. Finn har alltid varit oerhört mycket för civil olydnad och då träffades vi på ett möte som handlade om färdtjänst genom handikapprörelsen. Sedan bestämde vi oss för att vi skulle göra en kurs om civil olydnad. Då träffades vi först i ett års tid en gång i veckan och käkade pizza och pratade civil olydnad. Vi diskuterade dels historiska bitar av civil olydnad. Vad det är bra för? Sedan mycket vad är moraliskt korrekt och riktigt. Även om det finns en lag, men den lagen inte följs och jag därigenom blir förtryckt så kanske det är moraliskt korrekt att bryta mot den lagen för att påvisa vilket fel det är som dagligen begås. Sådana diskussioner hade vi mycket. Jag tror att den här långa processen att vi träffades ett år innan. Att vi verkligen gav det tid att prata om det, gjorde också att jag inte var så rädd för litet mer obehagliga situationer som kan inträffa när man gör en aktion och till exempel ställer till med problem för människor som reser med kollektivtrafiken.

S: Unga funktionshindrade som utför civil olydnadsaktioner möts ibland av åsikter från allmänheten att de sysslar med barnsligheter. En reaktion som kanske är förståelig när man står där med matkassarna och tiden för hämtning på dagis rinner ut, samtidigt som ett gäng funktionshindrade sätter sig på tvären och blockerar en gata eller två. Hur ser de som utför aktionerna själva på detta. Jonas Franksson tycker…

Jonas Franksson (JF): Men det är ju bra, tycker jag. Folk reagerar så därför att man kommer in och ruckar litet på deras världsbild och världsuppfattning. Man blir skrämd och kanske litet rädd och vet inte hur man ska förhålla sig till det. Då är det lätt att försvara sig genom att tycka att man håller på med barnsliga saker och att man gått över gränsen. Jag tycker det är viktigt när man håller på med politisk kamp att man vågar gå över gränsen då och då. Om inte någon hade reagerat, då hade man inte gått över gränsen. Att folk reagerar innebär att vi faktiskt håller på och skapar en förändring. Men då måste man också vara beredd att ta strid på olika sätt, ekonomiskt, fysiskt, psykiskt, bli skrattad åt, vad det nu kan vara.

SN: Du står ju för vad du tycker. Om du också tar ditt straff då är det korrekt och riktigt tycker jag. Om jag ställer mig i vägen för en buss, så gör jag det för att jag tycker att visst jag begår en olaglig handling. Fast det är ett större brott att kränka mig i över tjugo år, som de faktiskt har gjort. Därför så ser jag det här som något jag är skyldig att göra för att lyfta upp den kränkning det är mot mig när de inte gör det de är skyldiga att göra, de som är ansvariga för att handikappanpassa kollektivtrafik och hela samhället i stort.

S: ”Om du också tar ditt straff då är det korrekt och riktigt tycker jag”, säger Sari.
Straffet framhävs ofta som något centralt vid civil olydnadsaktioner. Genom att offentligt stå till svars för sina aktioner och föra sin talan inför rätten skapar man legitimitet kring sitt handlande och publicitet kring sakfrågan. Förebilderna kommer ofta från plogbillsrörelsen vars målsättning är avrustning. Några av oss minns kanske plogbillsaktionen mot SAAB i Linköping på sommaren 1993. Aktionen handlade om att avrusta stridsflygplan av typen JAS Gripen. Fyra personer dömdes senare i tingsrätt och hovrätt till ett års fängelse och skadestånd. Plogbillsrörelsen beskriver själv hur det bör gå till på sin hemsida: ” Genom att stanna kvar på aktionsplatsen och fredligt invänta arrestering inleds en dialog om de frågor som en aktion lyfter fram: vapenexport, krigsmakten, demokrati, etik osv. Målet är att nå en överenskommelse mellan de berörda, dvs ett demokratiskt beslut.” Är det viktigt med öppenhet när man utför civil olydnad? Är det viktigt att ta sitt straff? Vad har straffet egentligen för funktion? Finn har funderat mycket kring de här frågorna.

FH: Det där är något jag funderar över väldigt mycket för tillfället. Jag har gjort det under en längre tid och jag har nog inte riktigt kommit fram till vad jag tycker. Jag tycker nog på ett sätt att det är lätt att överdriva straffets betydelse. Det är ju också något som står i centrum väldigt mycket i plogbillsrörelsen. Nej jag kan inte säga att det finns ett nästan egenvärde i att bli straffad. Det kan jag faktiskt inte se. Självklart är det så att, blir det en rättegång efter aktionen och blir det ett fängelsestraff eller ett bötesstraff, det gör att folk tvingas till att ta ställning på ett annat sätt än om man bara får höra talas om att det skett en aktion, eller att några planerar att göra det eller att man läser om det i tidningen. Men det där har ju också att göra med att vårt samhälle är så juridiskt uppbyggt att ett lagbrott alltid så att säga kräver samhällsmedborgarnas reaktion på något sätt. Och det är väl bra om folk tar ställning. Men jag tror att man kan få dem att göra det i alla fall. Det kan finnas något elitistiskt över att glorifiera straffet därför att det kanske inte passare alla lika bra. Så avskräcker det faktiskt vissa från att delta. Det kanske aldrig blir en massrörelse. Man kanske bara blir en liten, liten grupp som har tänkt igenom det här väldigt noga och som är beredda att lägga om sina liv helt utifrån ett aktivistiskt engagemang. Det kanske inte alla är. Och det kanske inte heller är därigenom revolutionen kommer att komma. Utan man kanske kommer väldigt långt bara ifall folk var aningens mer olydiga helt enkelt. Det kanske skulle räcka.

S: I ett pressmeddelande den sista januari 2003 inbjuds allmänheten till rättegång. Den 19:e februari klockan 14.30 ska Catrine Jonsson från Socialekologisk aktion och Finn Hellman från Synskadade Socialister sta till svars inför Stockholms tingsrätt. Deras brott – att tillsammans med andra aktivister för andra gången målat övergångsställe på Lugnets Allé, huvudstråket i det nybyggda området Hammarby Sjöstad. Hammarby Sjöstad var tänkt att bli en spjutspets vad gäller tillgänglig miljö för funktionshindrade. Istället har området under hela sin ”livstid” blivit förmål för en skarp och återkommande kritik. Handikapprörelsen har gång på gång på gång påtalat brister i tillgängligheten. Trots detta händer inget. I pressmeddelandet förklarar Anders Mattson: ” Gångpassagerna, som dominerar i korsningarna i Hammarby Sjöstad, bygger på att man ska ta ögonkontakt med bilisten, men det kan man ju inte som synskadad. Dessutom innebär de obevakade korsningarna vid Tvärbanan, där tågen har företräde, att funktionshindrade får svårt att korsa gatan. ” De åtalade aktivisterna avslutar själva inbjudan: ” Att dras inför domstol är på sätt och vis att få ett erkännande. Den konflikt som tidigare höljts i dunkel dras nu fram i ljuset. Jag menar konflikten mellan de som har och de som inte har makt att utforma den miljö vi lever i dagligen”, säger Catrine Jonsson, en av de åtalade. ”Tidigare har våra aktioner bemötts med tystnad, men i och med rättegången är det slut på den repressiva toleransen. Nu går den politiska processen in i ett nytt skede”, säger Finn Hellman, den andra aktivisten som åtalats. ”Vi blir inte avskräckta vid tanken på ett eventuellt straff utan tror snarare att rättegången i sig kan fungera uppviglande och inspirera fler att göra aktioner”, avslutar Finn Hellman från Synskadade Socialister och Catrine Jonsson från Socialekologisk Aktion som önskar alla välkomna till rättegången.” Rättegången hålls och aktivisterna blir dömda till trettio dagsböter och skadestånd på 8.500 kronor. Åtta och ett halvt tusen är vad det kostar att tvätta bort övergångsställen på en lördag. Vad tycker andra inom rörelsen. Utanför rättegångssalen frågar vi Jonas Franksson och Fredrik Larsson hur de ser på rättegången.

JF: Jag tycker det är väldigt bra därför att det visar att man tar de här aktionerna på allvar och att man behandlar de som utför de här aktionerna som vilka samhällsmedborgare som helst.

FREDRIK LARSSON (FL): Till att börja med så är det intressant att det har varit en rättegång. Nu under rättegången ställdes frågorna på sin spets. Vad är det för samhälle vi ska ha? Är det ett samhälle för några få, eller för de som inte har funktionshinder, eller för de som har mycket pengar? Eller ska vi ha ett öppet, tillgängligt samhälle som alla kan ta sig runt i och leva i under drägliga premisser? Sedan tycker jag det är högst anmärkningsvärt, och sorgligt näst intill, att personer döms till så pass hårt straff som det faktiskt var fråga om här för att man helt enkelt har en sträva att vi ska ha det här öppna och tillgängliga samhället. Där man dessutom har, så att säga hjälpt stat och kommun att fullfölja de åtaganden man har lagt på sig själv när det gäller tillgängligheten. Jag tänker på FN’s standardregler som Sverige har undertecknat för över tio år sedan faktiskt. Jag tänker på de utfästelser i skriftlig och muntlig form som gjorts från kommunen när det gäller tillgängligheten. Inte minst i samband med Hammarby Sjöstad, där man sagt att det ska vara en spjutspets för tillgängligheten, samtidigt som man då kan visa bl.a. med en undersökning av en arkitekt som har specialiserat sig på tillgänglighetsfrågor, att Hammarby Sjöstad tvärt om är undermåligt på de flesta tillgänglighetspunkter. Övergripande kan man säga att de åtalade belyste det här väldigt bra, och trots det valde domstolen att fatta det här beslutet. Domstolen var inte enig vilket kanske tyder på att det ändå var någon som lyssnade på vad som sades kring de här mer övergripande frågorna.

S: Det är ingen tvekan om att de unga funktionshindrade som tillämpar civil olydnad har tänkt igenom saken noggrant. Det är inget lustigt jippo de ägnar sig åt. De riskerar ju inte bara att bli straffade. Skadestånden kan också bli höga. Kanske de riskerar tillräckligt mycket för att driva igenom förändringar? Men de är en liten grupp av individer och kanske det är som Finns befarar, att det strikt reglerade sättet att utföra aktioner riskerar att för alltid göra frågorna och kampen till ett projekt för en liten utvald skara. Är det verkligen nödvändigt med civil olydnad och kommer det någonsin att bli ett verktyg för handikapprörelsen i stort.

FL: Ja jag tror faktiskt att det är det. Genom årens lopp och handikapprörelsen är ganska gammal nu, har det visat sig att mycket av de frågor vi driver antingen ignoreras, glöms bort eller på annat sätt hamnar i skymundan i både samhällsdebatt och det politiska livet. Detta trots att handikapprörelsen faktiskt är väldigt aktiv och med i många referensgrupper, samrådsorgan av olika slag, inte bara på statlig nivå utan också lokalt och regionalt. Det är med en förödande konsekvens som handikappaspekterna på samhällslivet hamnar i skymundan. Det här är vi rätt många som har tröttnat på och börjat se civil olydnads aktioner och alternativa påverkansformer som ett nytt grepp som vi tror att hela handikapprörelsen måste ta under väldigt noggrant beaktande framöver. Vi tror att det kan vara en utväg. Ett fönster som vi inte har provat hittills men som kan ge väldigt mycket tillbaka inte minst vad det gäller att sätta fokus i debatten på det vi vill ha d.v.s. en rejäl diskussion om maktförhållanden, tillgång till information, tillgänglighet i den fysiska närmiljön, arbetsmarknad, utbildning. Alla samhällssektorer berörs egentligen därför att funktionshindrade finns i alla samhällsgrupper inom alla sektorer i samhället men tenderar till att spela en väldigt undanskymd roll i samhällsdebatten jämfört med många andra grupper.

S: Du har lyssnat på ”Motstånd – en plikt!”. I programmet deltog Sari Nykvist, Finn Hellman, Jonas Franksson och Fredrik Larsson. Intervjuer och research gjordes av Susanne Berg. Radio Independent Living hittar du på www.independentliving.org.

Har du några synpunkter på det här eller något av våra andra program eller vill du tipsa oss om något vi borde göra reportage om? Hör av dig! Mejla eller ring Finn Hellman: finn.hellman@independentliving.org, tfn: 08 506 22 193.