”Vad sysslar du med?” är ett radioprogram om arbetsmarknaden för unga med funktionshinder och lagen om förbud mot diskriminering i arbetslivet

”Vad sysslar du med?” är ett program om arbetsmarknaden för unga med funktionshinder och lagen om förbud mot diskriminering i arbetslivet. 2004. Lyssna-MP3 (26:57 minuter, 25,3 MB), lyssna-RealAudio, download-RealAudio (8,9 MB). Internet publication URLs: www.independentliving.org/radio/arbetsmarknad2003.mp3, www.independentliving.org/radio/arbetsmarknad2003.ram, www.independentliving.org/radio/arbetsmarknad2003.rm, och www.independentliving.org/radio/arbetsmarknad2003.html

Vad man sysslar med, vilket arbete man har är av mycket stor betydelse i vårt samhälle. Arbetet är en stor del av den personliga identiteten; en del som inte enbart har betydelse för individens ekonomiska situation men också för hur sociala relationer inleds, formas och utvecklas. Tillgången till arbetsmarknaden är alltså en nyckelfråga för svenskarna. Vi fokuserar i det här programmet på ungdomar med funktionshinder och hur deras entré i arbetslivet ser ut.

Deltagare:
Pontus Degsell, Fredrik Larsson,
Torbjörn Andersson (Handikappombudsmannen),
Christina Järnstedt (LO) och Hanna Sejlitz.
Intervjuer och research:
Farhad Jahanmahan och Susanne Berg.

SPEAKER (S): Du lyssnar på Radio Independent Living. ”Vad sysslar du med?” är ett program om arbetsmarknaden för unga med funktionshinder och lagen om förbud mot diskriminering i arbetslivet.

S: Vad man sysslar med, vilket arbete man har är av mycket stor betydelse i vårt samhälle. En av de första frågor nya bekantskaper ställer är ofta, ”Vad sysslar du med?” Arbetet blir på så sätt en stor del av den personliga identiteten; en del som inte enbart har betydelse för individens ekonomiska situation men också för hur sociala relationer inleds, formas och utvecklas. Arbete är centralt för vår politik där full sysselsättning anges som målsättning. Tillgången till arbetsmarknaden är alltså en nyckelfråga för svenskarna. Särskilt viktig blir den för sociala grupper och minoriteter som ofta definieras som utsatta och svaga. Men hur ser arbetsmarknaden ut för personer med funktionshinder. Vi fokuserar i det här programmet på ungdomar med funktionshinder och hur deras entré i arbetslivet ser ut. Pontus Degsell är aktiv inom Dövrörelsen i Stockholm. Via teckenspråkstolken frågar vi hur arbetsmarknaden ser ut för Döva i Stockholm.

PONTUS DEGSELL (PD): Här i Stockholms län finns det ungefär 300 ungdomar och de flesta går i skolan, många arbetar också kanske med litet mera enkla arbeten, många vikariat har folk. Det är svårt för ungdomar att komma in på arbetsmarknaden i dag. Det finns säkert flera skäl till det. För oss gäller framför allt det med tillgången till tolk. Folk känner att man får inte rätt stöd för att man ska komma någonstans i samhället. Vi är en ganska liten grupp vi Döva. Det finns ganska många olika sorters problem, kanske inte alltid så stora problem i sig. Men det är ju så att för oss är kommunikationen ofta ett problem. Många Döva försöker söka arbeten och folk blir ofta osäkra på hur man ska bemöta Döva. Det finns folk på arbetsförmedlingen som kan hjälpa till men de räcker inte. De är inte tillräckligt mycket personal. För att komma ut i arbetslivet är det ganska höga krav på utbildning. Döva försöker söka jobb men det finns inte så många alternativ för oss Döva. Ofta försöker då arbetsförmedlingen att ordna praktik. I flera fall har det lett till att folk har fått arbetstillfällen efter det men ofta är det så att folk tycker det blir kommunikationsproblem när det kommer ut Döva på arbetsplatserna. Det är ofta så att det måste finnas flera olika tekniska hjälpmedel. Folk behöver få en förståelse för att vi Döva hör inte och hur ska man kommunicera med oss. Jag tror att det är viktigt att komma ut med information. En lösning är ju lönebidrag. Vi har diskuterat mycket med olika ungdomsorganisationer och man måste försöka komma ut med information. Vi har upptäckt att för vår grupp är det svårt att komma ut på arbetsmarknaden.

S: Pontus konstaterar att det är svårt för Döva att få ett arbete. Arbetsmarknaden till sin helhet, generellt kan se dyster ut för personer med funktionshinder.

FREDRIK LARSSON (FL): Högre arbetslöshet och högre grad av mer eller mindre fruktbara åtgärder skulle jag vilja säga, som inte är riktiga jobb och inte riktig utbildning. Riktig utbildning är det kanske men frågan är om den för vidare till så jättemycket.

S: Funktionshindrade som grupp erfar enligt Fredrik Larsson en högre arbetslöshet än andra. Men Fredrik menar också att man måste se det ur mer individuellt perspektiv. Att det finns olika grupper bland funktionshindrade som har olika bagage och olika möjligheter.

FL: Jag har litet grann känslan av att det är frågan om, att det inte går att säga att det finns en grupp av funktionshindrade ungdomar som det ser likadant ut för. Utan det ser nog väldigt olika ut mellan olika grupper av funktionshinder och det ser väldigt, väldigt olika ut inom samma grupp av funktionshinder. Nu känner jag ju mest till gruppen synskadade i och med att jag själv är synskadad och aktiv i Unga Synskadade. Min känsla vad det gäller den gruppen är att det kanske är ett par, tre undergrupper vi rör oss inom. Dels den grupp som det så att säga gått väldigt bra för. Gruppen som har fått möjlighet att återanpassa sig efter att ha fått en synskada eller som fått en bra uppväxt och integrerats i det seende samhället och också fått ett jobb som man är nöjd med och som kunnat få en bra utbildning innan dess. Stabila människor som kanske inte ser funktionshindret som hindrande. Sedan kan jag se att det finns en annan grupp som ganska tidigt hamnar ganska tokigt till, man vänjer sig vid beroende, man vänjer sig vid att inte vara efterfrågad. Man ser problemet med sitt funktionshinder före möjligheten med att vara en vanlig människa så att säga, en individ i första hand. Man hamnar tidigt i specialåtgärder på grund av att man antingen inte vet vad man vill med sitt liv eller att man hela tiden är van vid att vara föremål för specialåtgärder av olika slag. Det gör att man kanske inte heller har möjlighet att hamna på det jobb man vill utan man låter andra bestämma åt en vad som är bra för en och finner sig i det därför att man har kanske inte en riktigt klar idé av vad man vill. Det här leder då till att man ofta hamnar i åtgärd snarare än arbete. Det sitter väl i grunden i en tidigare överbeskyddad tillvaro. Man är inte van vid att ta initiativ. Man är inte van vid att ta för sig.

S: Vad som räkna som sysselsättning och var gränsen går för att räknas som sysselsatt är kriterier som bestäms lika för alla i de svenska arbetskraftsundersökningarna. Det dröjde länge innan man visste något om vilken grad funktionshindrade var sysselsatta eller ej. 1996 genomfördes den första undersökningen som också mätte sysselsättning för just gruppen funktionshindrade. Denna var en tilläggsundersökning till den allmänna arbetskraftsundersökningen och ställde också frågor om diskriminering. Arbetsmarknadsverket genomför numera undersökningen var annat år på regeringens uppdrag. Sveriges Statistiska Centralbyrå står för insamlandet och bearbetningen av statistiken. En drivande kraft bakom undersökningarna är Handikappombudsmannen och Torbjörn Andersson på HO kan ge mer konkret information om hur det står till på arbetsmarknaden för funktionshindrade.

TORBJÖRN ANDERSSON (TA): De undersökningar som finns som bland annat SCB och AMS har gjort visar att situationen på arbetsmarknaden är sämre för personer med funktionshinder än för personer som inte har funktionshinder. Det är en högre andel av befolkningen totalt som är sysselsatt till exempel om man jämför med personer med funktionshinder. Det rör sig, sysselsättningsgraden för hela befolkningen är knappt åttio procent, och för personer med funktionshinder mellan sextiofem och sjuttio.

S: Runt tjugo procent av de tillfrågade i arbetskraftsundersökningarna anger att de har ett funktionshinder. Facket är medvetet om gruppens situation. Christina Järnstedt på LO menar att:

CHRISTINA JÄRNSTEDT (CJ): Ja över huvud taget för funktionshindrade så är det kanske. Jag tror inte det är så himla lätt. Vi har ju krav på utbildning framför allt. Att man ska ha tillgång till mera utbildning och då kanske också kopplat till det här ,med rehabiliteringspenningen som vi tycker är för kort. Den är ettårig och vi vill ha den mer flexibel. Och det är ju en jätteviktig sak för vad vi ser med funktionshinder så är det ju kvinnor framför allt med funktionshinder som har en sämre utbildning än vad män har. Och det här med utbildning är ju ett sätt att komma ut på arbetsmarknaden. Så det är ju jätteviktigt.

S: Utbildningsnivå anges av facket som ett skäl till svårighet att ta sig ut på arbetsmarknaden. Torbjörn Andersson på Handikappombudsmannen anger också utbildning som en orsak. Men det finns andra.

TA: Det kan ju bero på flera saker. Till exempel visar undersökningarna att personer med funktionshinder generellt sätt har lägre utbildningsnivå än befolkningen totalt. Och därför kan man på grund av detta ha svårt att hävda sig på arbetsmarknaden. Bristerna kan ha sin orsak i utbildningssystemet. Det kan också bero på andra saker. Det kan bero på att man diskrimineras i arbetslivet.

- Hur ser sådan diskriminering ut?

- Kan se ut på olika sätt. De anmälningar vi får in till Handikappombudsmannen rör ju flera olika typer av diskriminering, till exempel när man söker arbete, när man har ett arbete och anser sig ha sämre lön än sina arbetskamrater, eller man blir uppsagd på grund av sitt funktionshinder som man upplever det.

- När det gäller rekrytering, när det gäller lön och andra saker. Kan du säga litet om vad som är det typiska fallet?

- Det typiska fallet är väl kanske att det inte finns något typiskt fall. Det är en väldigt varierad flora av anmälningar som kommer in till oss. Personerna som anmäler har olika typ av funktionshinder och det är olika typer av diskriminering som anmäls. Det är också olika typer av arbetsgivare som anmäls. Man kan alltså inte säga till exempel att kommuner skulle anmälas mer än företag eller motsatsen. Utan det är olika typer av arbetsgivare som anmäls.

- Alla är lika bra eller lika dåliga om man tittat på det på ett generellt plan alltså?

- På ett generellt plan så är det så, ja.

S: Orsakerna till att personer med funktionshinder generellt har en lägre utbildningsnivå måste naturligtvis sökas i hur skolan och utbildningssystemet fungerar. Den diskriminering som finns när det gäller arbete är ett ansvar i första hand för den som diskriminerar – arbetsgivaren. Men arbetsmarknaden består ju av många parter, arbetsgivare, fackföreningar, myndigheter med mera. Dessa har alla ett ansvar när det gäller att förändra förutsättningarna. Sedan 1999 har vi i Sverige en lagstiftning som förbjuder diskriminering av personer med funktionshinder i arbetslivet. Lagen förbjuder både direkt diskriminering och indirekt. Det vill säga den förbjuder arbetsgivare att välja bort sökande med funktionshinder eller behandla anställda med funktionshinder sämre än anställda utan funktionshinder bara på grund av funktionshindret. Den förbjuder också arbetsgivaren att ställa allmänna krav som innebär att personer med funktionshinder diskrimineras. Det är till exempel vanligt att arbetsgivare kräver att anställda ska ha körkort. Ett krav på körkort är diskriminerande om det inte är nödvändigt att kunna köra bil för att utför jobbet. Lagen ställer också krav på arbetsgivare att göra vissa stöd- och anpassningsåtgärder för att inte personer med funktionshinder ska diskrimineras. Ett sådant exempel kan vara att inte ha personalutbildningar i lokaler där det inte finns hörselslingor.

TA: Ansvaret för situationen på arbetsmarknaden för personer med funktionshinder på ett mera generellt plan kan man säga att det finns ansvariga myndigheter för det, till exempel Arbetsmiljöverket och Arbetsmarknadsverket. Men ansvaret för ren diskriminering i arbetslivet, som jag också var inne på, det faller naturligtvis på den som diskriminerar i så fall, den arbetsgivaren som diskriminerar.

- Facket då?

- Facket har ju en nyckelroll. Om vi tittar på diskrimineringslagstiftning så har ju de försthandsrätt att företräda sina medlemmar. Alltså facket ska företräda sina medlemmar i diskrimineringsmål. Handikappombudsmannen kan bara gå in och företräda medlemmen om facket inte väljer att göra det. Och mitt intryck är att facket är mer benäget att företräda sina medlemmar, hjälpa sina medlemmar nu än situationen var för några år sedan. Det är ju så att när vi får in en anmälan så skriver vi till facket och frågar: Kommer ni att förhandla? Kommer ni att hjälpa den här medlemmen som har anmält till oss att han eller hon är diskriminerad? Och i större och större utsträckning säger facket att ja vi kommer att förhandla, ja vi kommer att försöka hjälpa medlemmen.

- Det innebär ju i så fall att medvetandet om den här lagstiftningen, om problemen i sig och ansvaret ökar.

- Ja medvetandet ökar. Men det är från en låg nivå ska man komma ihåg.

- Arbetsmiljön måste ju ändå ha en väldigt stor betydelse i det här ändå. Och där har ju Arbetsmiljöverket ett stort ansvar. Hur upplever du att de tar det?

- Handikappombudsmannens bild är väl att Arbetsmiljöverket koncentrerar sitt arbete på generell arbetsmiljö och inte på individuell arbetsmiljö, alltså arbetsmiljöfaktorer som är betydelsefulla för samtliga anställda men inte på individuella anpassade miljöer, arbetsmiljöer efter vissa behov som kanske endast en anställd har.

- Men det du egentligen säger då är att den generella arbetsmiljön är definierad efter en majoritetsgrupp och inte efter alla anställda.

- Ja man kan säga att Arbetsmiljöverket prioriterar den generella arbetsmiljön efter behoven utifrån en tänkt genomsnittlig anställd.

- Tror du att de, liksom facket, kommer att genomgå någon slags medvetandeprocess?

- Det är väl för tidigt att säga, men man kan väl säga så mycket som att Arbetsmiljöverket är en av de myndigheter som har ett sektorsansvar för handikappolitiken. Och det finns ju numera ett antal myndigheter som är ansvariga för olika sektorer inom handikappolitiken. Det är klart att Arbetsmiljöverket är en av de sektorsmyndigheterna. Som en följd av det borde det i alla fall konsekvensen bli att man mer och mer prioriterar de frågor som berör personer med funktionshinder och deras arbetsmiljö. Men hur det kommer att gå är väl litet för tidigt att säga än.

S: Enligt Handikappombudsmannen håller facket på att bli mer medvetet om diskriminering av funktionshindrade. Förmodligen är det en effekt av antidiskrimineringslagstiftningen. Enligt denna har facket ett ansvar att företräda sina medlemmar i konflikter som gäller diskriminering på grund av funktionshinder. Ett så tydligt uppdrag för upp frågan på agendan. Det kanske tar tid innan kunskapen når ända ut till de lokala fackklubbarna, men på riksnivå finns i alla fall ambitioner. LO, Landsorganisationen är ett samarbete mellan sexton fackförbund med cirka två miljoner medlemmar. Enligt Christina Järnstedt jobbar man aktivt med frågan.

CJ: Vi jobbar väldigt aktivt med diskrimineringsfrågor. Vi har när det gäller diskriminering när det gäller invandrare en kvinna som heter Maira Paz som har ansvar för de frågorna. Men när det gäller diskrimineringsfrågor i arbetslivet, vi har en lagstiftning som man måste tillämpa. Och då är vi fortfarande där att man kan ju lagstifta så mycket som möjligt men om man inte tillämpar lagstiftningen så blir det fel. Spelar ingen roll hur mycket lagar vi har. Det handlar fortfarande om vad står det i lagen, hur kan man tolka lagen, hur använder man lagen. Det spelar ingen roll hur mycket pekpinnar och vi slår och slår ute på arbetsplatserna, på arbetsgivarna om de inte har kunskap om hur man använder sig av lagstiftningen att de har en skyldighet att leva upp till det här.

- Hur ser du på det här om vi jämför invandrargrupperna med funktionshindergruppen utifrån ett diskrimineringssammanhang?

- Vi har ju en diskrimineringslagstiftning som är väldigt tydlig när det gäller funktionshinder men vi har ju också en när det gäller invandrare. Jag tycker inte, egentligen är det väl ingen skillnad, om man ska vara ärlig. Men förhoppningsvis blir lagstiftningen mycket tydligare nu. Det handlar också om kunskap. Vi hävdar ju hela tiden att arbetsgivaren ska ha kunskap. Våra skyddsombud ska ha kunskap. Det är ju likadant i hela samhället. Alla måste h kunskap. Vi måste sprida den kunskap som finns när det gäller diskriminering alltså.

S: Vi frågade Pontus Degsell och Hanna Seijlitz vad de tycker om fackets roll.

PD: Facket driver ju sina frågor och de säger då att det är arbetsgivarens ansvar och det finns avtal man måste följa och det finns regler och normer och sådant, föreskrifter som ska följas. Det är det de pratar om. Men det är väldigt sällan man hör dem prata om någon tillgänglighet. Det är det.

HANNA SEJLITZ (HS): Jag tror att facket har mycket att börja jobba på. Jag ser inte att de har så stor kunskap om funktionshinder och deras arbetssituation jag tycker att de borde kunna övervaka mer hur arbetsgivaren ser till att arbetsplatsen är tillgänglig. Att se till att ha kunskap om vilka hjälpmedel som arbetsgivaren också kan sätta in. Många arbetsgivare tror ju det blir väldigt dyrt att anställa människor med funktionshinder, men ofta finns det andra åtgärder som gör att arbetsgivaren inte behöver betala alls. Facket brukar också ofta vara med vid anställningar eller i alla fall bevaka anställningar av människor. Då tror jag man behöver bevaka så att meriterna väger tyngre än personen. Så att man blir behandlad rätt när man anställer.

S: Det är tydligt att personer med funktionshinder ser en tydlig koppling mellan det vi kanske vanligen menar med diskriminering – att helt enkelt bli bortvald och utestängd – och hur arbetsmiljön ser ut. Man väntar sig mer av facket. Fredrik Larsson uttrycker det så här.

FL: Vad man gör är väl utifrån mitt perspektiv oerhört litet. Jag tror att okunskapen och oviljan att jobba med de här frågorna är ganska utbredd inom fackföreningsrörelsen. Jag har i alla fall aldrig, trots att jag är en ganska politiskt intresserad person, hört att fackföreningsrörelsen har uttalats sig om de här frågorna så att det har märkts. Det är väl det ena. Och vad man bör göra, man bör väl göra de här frågorna till fackligt politiska frågor. Jobba med diskrimineringsfrågorna. Jobba med tillgänglighetsfrågorna, regelsystemet och allt som rör den anställde, likväl som alla andra anställningsförhållanden som rör den som arbetar. Jag menar arbetsrätt är ju självklara frågor för de flesta fackförbund och arbeta med, medan saker som gränsar till arbetsrätten, det vill säga möjligheten att genomföra ett arbete överhuvudtaget när man väl har fått det glöms bort helt och hållet. Och där har du ju en enormt viktig uppgift.

S: Lagen om förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av funktionshinder har funnits i cirka fem år nu. Vi frågar Torbjörn Andersson på Handikappombudsmannen. Hur fungerar den? Kommer den att ha någon effekt?

TA: Jag tycker som sagt att den fungerar mer och mer som det var tänkt i och med att fackförbunden mer och mer tar sig an de anmälningar som kommer in och hanterar lagen genom att förhandla med arbetsgivare och i många fall nå överenskommelse. Resultatet av lagen har inte blivit att det kommit många rättsfall i arbetsdomstolen, bara något enstaka. Men det var inte heller det som var syftet med lagen utan syftet var att motverka diskriminering. Det syftet tror jag i alla fall till viss del har uppnåtts i och med att facket mer och mer tar frågorna på allvar och använder lagen i sina förhandlingar med olika arbetsgivare. Det är viktigt att komma ihåg att det försiggår på arbetsmarknaden varje dag ett stort antal förhandlingar mellan fackliga företrädare och arbetsgivarföreträdare i olika frågor. Det är viktigt att man i de här förhandlingarna också beaktar diskrimineringsfrågorna, frågorna om diskriminering i arbetslivet för personer med funktionshinder. Det tror jag händer i större utsträckning i dag än för några år sedan. Arbetsrätten är en uttalad förhandlingskultur mellan fack och arbetsgivare. Om diskrimineringsfrågorna kommer in i den förhandlingskulturen är mycket vunnet. Och jag tror att det går åt det hållet. Jag tror inte man är riktigt där ännu men det går åt det hållet.

S: Du har lyssnat på ”Vad sysslar du med? I programmet medverkade Pontus Degsell, Fredrik Larsson, Torbjörn Andersson (Handikappombudsmannen), Christina Järnstedt (LO) och Hanna Sejlitz. Intervjuer och research gjordes av Farhad Jahanmahan och Susanne Berg. Radio Independent Living hittar du på www.independentliving.org

Har du några synpunkter på det här eller något av våra andra program eller vill du tipsa oss om något vi borde göra reportage om? Hör av dig! Mejla eller ring Finn Hellman: finn.hellman@independentliving.org, tfn: 08 506 22 193.