Yasmin Jungestedt spenderar ett läsår på andra sidan Atlanten, närmare bestämt på University of California i San Diego. Spanska, religion och Academic Writing står på schemat. Under sin tid i USA bor hon på femton minuters avstånd från universitet i en fyrarummare som hon delar med sina fyra assistenter.
28 000 studenter studerar på universitetet och campus är så stort att man får åka minibussar, rullstolsanpassade så klart, mellan föreläsningarna.
- Universitetet är gigantiskt! Arkitekturen är jättesnygg med fontäner överallt. Biblioteket ser ut som ett stort rymdskepp, med utsikt över havet, där kommer jag tillbringa mycket tid, mer rofyllt än så får man leta länge efter.
- Jag är chockad över att allt är så otroligt tillgängligt för mig här, faktum är att det är bättre än på någon annan plats som jag har varit på, säger Yasmin. Ett exempel är avfasade trottoarkanter vid alla övergångsställen och ramper på alla bussar som automatiskt åker ut i framdelen på bussen.
- Så man kan stiga på där framme som alla andra, säger Yasmin.
Yasmin planerar att engagera sig på hemmaplan efter året i Kalifornen.
- Jag har sett så mycket orättvisor här i världen som jag måste göra någonting åt. Här lär jag mig hur lätt och enkelt det kunde vara att röra sig på stan, att ta sig fram på gatan, hur detta underlättar att umgås på lika villkor. Jag är frustrerad över hur människor med funktionshinder lever. Det skulle ge mig så mycket att arbeta med personer som strävar efter samma sak som jag: att hjälpa människor med deras inre och yttre frihet, avslutar Yasmin.
Jag vaknade och kände doften av kaffe, eller ja. Koffie shopen snarare. Efter elva veckor i Rotterdam kände jag väl igen den omisskännliga doften av röka som varje någorlunda vaken besökare inte kan låta bli att notera. Trots närvaron av såna kulturella excentriciteter, trots att jag befinner mig här i en tid där det enligt både svensk och lokal press ska vara oroligt och nervöst (det här skrev mindre än 10 dagar efter mordet på Theo van Gogh, en holländsk regissör) så upplever jag miljön som både lugn och stimulerande.
Det hela började för lite mindre än ett år sedan, den internationella koordinatorn för den institution jag läser på hemma i Umeå, skickade mig ett mail och berättade att en tjej från Holland som läst i Umeå var där på återbesök och föreslog att jag och hon skulle träffas och pratas vid. Det var inte första gången jag träffade en annan hörselskadad student från ett annat land men det var första gången jag träffade nån från min egen genre och första (och hittills enda) gången jag träffade nån som åkt till Sverige för att läsa en termin.
Jag måste säga att det var riktigt kul att träffa Krista, hennes erfarenheter och funderingar speglade många av mina, och vår gemensamma preferens för föreläsningar framför seminarier (vem som helst som har erfarenheter av att delta i gruppdiskussioner där man hör 1 av 8 deltagare eller där flödet i diskussionen styrs av den makliga takten av en mikrofons rundvandring kan säkert instämma i påståendet) var en nyttig bekräftelse av att vissa erfarenheter är internationella. Faktum är att det mest övertygande argumentet för mig den dagen var inte den fantastiska möjligheten att leva i ett annat land, inte den spännande internationella miljön utan det krassa faktum att jag på en termin i Umeå hade 17 seminarier medan Krista hade noll på hennes universitet, Erasmus universitetet i Rotterdam.
Det mötet blev början på en process som fick karaktären av en Italiensk fotbollsmatch, ni vet, långa perioder av inaktivitet avbrutet då och då av några explosiva utbrott av energi och (i fotbollsexemplet iallafall) genialitet. En kurs på Umeå universitet på engelska med utbytesstudenter gjorde att jag fick testa dels mina färdigheter i engelska men också lite insikt i utbytesstudenternas tillvaro och de vinster man kan göra i en sån miljö.
Tips från koordinatorn (tack för all ovärderlig hjälp) gjorde att jag fick upp ögonen för disability dimensionen av Erasmus-avtalet (som inte har något med Erasmusuniversitet förutom den goda smaken att döpa sig efter en av historiens giganter) där man som funktionshindrad har möjlighet att söka pengar för ersättning för utrustning som kan hjälpa en i studierna. Mina kontakter med norska hörselskadade studenter hade gett mig tipset att använda en dator för att kunna anteckna samtidigt som man läser på läpparna. Det är inte helt enkelt att komma på tekniken men ändå betydligt enklare än att kunna anteckna för hand och läsa på läpparna samtidigt (men det ska erkännas att båda färdigheterna kan komma till nytta ibland). Det mest komplicerade med blanketterna visade sig vara läkarintyget, det är inte helt enkelt att tränga igenom den byråkrati som omger vår hälso- och sjukvård emellanåt och det hjälper inte att vara ute i sista minuten som jag alltför ofta var i hela den här processen. Ett under att jag kom iväg. Stödet, tillsammans med det traditionella stödet som svenska studenter får inom ramen för Erasmus, distribuerades från Programkontoret, via Umeå universitet och var helt klart något som gjorde det mer gynnsamt att åka ner. Även om jag fortfarande inte tycker det är helt enkelt att använda datorn som anteckningsmedel är det en bra väg att gå.
Innan jag åkte gjorde jag en del praktiska förberedelser. Valet av teknik var ganska enkelt, jag utgick från att jag till största delen skulle vara i en traditionell föreläsare-student miljö och att jag ville ha en enkel, driftsäker utrustning som inte skulle ställa krav på teknisk uppdatering. Dessutom gjorde jag en extra räd på landstingen och uppgraderade min reservhörapparat, även om vi, tack vare Decker-Kohll beslutet förmodligen har rätt till att få hjälpmedel fixade på plats och pengarna tillbaka (inom EU) är de språkliga barriärerna och tidsförlusten två saker som inte är värt att chansa med. Med bara fyra månader här nere vill jag få ut max av tiden här nere, inte springa omkring och fixa hörapparater.
Tiden här nere har varit berikande. Jag har lärt mig mycket om mig själv, om hur jag fungerar i vissa miljöer. Att vara funktionshindrad är inte i sig något negativt, det är först när jag eller omgivningen skapar hinder (mentala och fysiska) som det uppstår avstånd som är skadar relationerna. Genomgående har all personal på Erasmus uppträtt korrekt och vänligt, tagit hänsyn till min hörselskada när jag berättat om den. Självklart har jag tagit på mitt ansvar att skicka ett kort mail innan första lektionen och meddelat att de kommer att bära en mikrofon för att undvika förvirring och lika självklart har alla lärare ställt upp på det.
Socialt är det naturligtvis andra spelregler än i de mer officiella relationerna mellan lärare och studenter. Men låt mig först slå fast att ingen student som åker ifrån sambo och vänner hemma kan undgå att sakna dem. Det är naturligt att känna så. Men det hindrar inte att den nya miljön och korta tiden här gör att det är möjligt att knyta nya kontakter och fördjupa kontakter man redan har i landet man läser. Jag har lyckats göra både och, träffa de gamla vänner som finns här nere, umgås och få lite insiderguidning i olika städer i Lågländerna. Dessutom har jag byggt upp en liten krets utbytesstudenter som jag snackar med på rasterna och ibland hänger med på kvällarna. För mig har det blivit en balans mellan vad jag vill göra och kan göra, kanske ännu mer markerat än vanligtvis i livet. Självklart har jag haft glädje av den stora gruppen svenska studenter som är här nere (och ja, jag är medveten om ironin att åka utomlands för att umgås med svenskar...)
Sammanfattningsvis kan jag säga att mina erfarenheter av att plugga utomlands har på det hela taget varit positiva. Jag har gjort misstag (oftast handlat om min vana att göra saker i sista minuten) och lärt mig av dem, jag har provat nya saker och lärt mig ännu mer om mig själv. Det var därför jag kom hit och det är därför jag kommer att åka hem om sex veckor, belåten att jag tog möjligheten när den dök upp.
Oscar Hedenfeldt
Political science-student
Erasmusuniversity of Rotterdam
December 2004
"Study & Work Abroad For All" vill gärna ha dina erfarenheter. De fem bästa berättelserna får ett pris! Study & Work Abroad For All, ett projekt av Independent Living Institute, ska underlätta för unga människor med funktionshinder att studera eller praktisera utomlands. Vi som arbetar på Independent Living Institute vet av egen erfarenhet att bristen på bra information för funktionshindrade om studie- eller praktikplatser är ett stort hinder. Vilka anpassningar finns för just mitt funktionshinder? Hur ser det ut med bostad, transporten, teckenspråkstolk, personlig assistans? Vad kostar det och vem betalar? Vi bygger denna webbtjänst www.independentliving.org/studyworkabroad för att ge svar på dessa frågor.
Nu söker vi funktionshindrade ungdomar som varit utomlands och som skriver om sina studie- och praktikplatser där, om boendet, fritidsmöjligheter m m - gärna med kort. Hur fick du den information du behövde, hur ordnade du finansieringen? Fick du stöd från statliga/enskilda organ? Hur blev du bemött? Vilka hinder mötte du? Var fick du ut av din vistelse och var det värt ansträngningarna/kostnaderna? Vilka tipps kan du ge?
För tävlingen behöver vi ditt bidrag på max 2 000 ord, inkl namn, adress, tel, e-post. Ett urval av bidragen publiceras på ILI:s webbsajt och de fem bästa får SEK 1000 var. Välkommen med din berättelse till sebastian.ferrer@independentliving.org.
För frågor kan du mejla eller ringa till 08 506 22 181.