Standardregler
för att tillförsäkra
människor med funktionsnedsättning
delaktighet och jämlikhet

...fortsättningen
Innehållsförteckning

III. GENOMFÖRANDE

Regel 13. Kunskap och forskning

Staterna tar det yttersta ansvaret för att kunskap om Ievnadsvillkoren för människor med funktionsnedsättning samlas in och sprids och också för att stöd ges till forskning på alla områden, inklusive det som är till hinder i deras liv.

1. Staterna bör regelbundet samla in både statistik som är uppdelad efter kön och information om vilka förhållanden människor med funktionsnedsttning lever under. Sådan datainsamling kan göras i samband med allmänna foikräkningar och hushållsundersökningar och i nära samarbete med bland annat universitet, forskningsinstitutioner och handikapporganisationer. Insamlingen bör innehålla frågor om program och tjänster och hur dessa utnyttjas.

2. Staterna bör överväga att upprätta en databank om funktionsnedsättning, i vilken kan ingå statistik över dels vilka tjänster och program det finns, dels om olika handikappgrupper. Härvid måste kravet på skydd av den enskildes privatliv och personliga integritet beaktas.

3. Staterna bör ta initiativ till och stödja forskningsprogram om hur människor med funktionsnedsättning och deras familjer påverkas i sin livsföring av sociala och ekonomiska förhållanden. Sådan forskning bör innefatta studier av funktionsnedsättningars orsaker, art och förekomst. Den bör också innefatta studier av pågående prograrns tillgänglighet och ändamålsenlighet och i vilken omfattning stöd och service behöver utvecklas och utvärderas.

4. Staterna bör i samarbete med handikapporganisationerna utveckla och anta den terminologi som skall användas och de kriterier som skall uppfyllas när landsomfattande undersökningar genomförs.

5. Staterna bör underlätta för människor med funktionsnedsättning att delta i datainsamling och forskning. Staterna bör speciellt uppmuntra anställning av kvalificerade personer med funktionsnedsättning till sådan forskning.

6. Staterna bör verka för utbyte av forskningsresultat och erfarenheter.

7. Staterna bör vidta åtgärder för att sprida information och kunskap om funktionsnedsättning på alla politiska och administrativa nivåer, centralt, regionalt och lokalt.



Regel 14. Policy och planering

Staterna skall se till att handikappaspekterna beaktas i alla relevanta policysammanhang och i planering på riksnivå.

1. Staterna bör ta initiativ till och planera en policy som gynnar människor med funktionsnedsättning och dessutom stimulera och stödja åtgärder på regional och lokal nivå.

2. Staterna bör engagera handikapporganisationerna i beslutsprocesser som rör planer och program för människor med funktionsnedsättning eller som påverkar deras ekonomiska och sociala situation.

3. De behov och intressen som människor med funktionsnedsättning har bör ingå i allmänna utvecklingsplaner och inte särbehandlas.

4. Det faktum att staterna har det yttersta ansvaret för människor med funktionsnedsättning befriar inte andra från deras ansvar. Alla som är ansvariga för stöd och service eller förmedling av information i samhället bör uppmuntras att se till att deras verksamheter görs tillgängliga för människor med funktjonsnedsättning.

5. Staterna bör underlätta för kommunerna att utveckla handlingsprogram och åtgärder till gagn för människor med funktionsnedsättning. Ett sätt att göra detta kan vara att utarbeta handböcker eller checklistor och ordna utbildningar för de anställda.



Regel 15. Lagstiftning

Staterna har ansvaret för att det skapas en rättslig grund för åtgärder som leder till delaktighet och jämlikhet för människor med funktionsnedsättning.

1. All lagstiftning som behandlar medborgares rättigheter och skyldigheter bör också omfatta rättigheter och skyldigheter för människor med funktionsnedsättning. Staterna är skyldiga att göra det möjligt för dem att utöva sina mänskliga, medborgerliga och politiska rättigheter på samma sätt som andra medborgare. Staterna måste se till att handikapporganisationerna engageras såväl när nya lagar som rör människor med funktionsnedsättning och deras rättigheter för-bereds som när sådan lagstiftning fortlöpande utvärderas.

2. Lagstiftning kan behövas för att undanröja förhållanden som kan inverka negativt på människor med funktionsnedsättning och deras liv som t.ex. ofredande eller våldshandlingar som riktas mot dem. All diskriminering av människor med funktionsnedsättning måste undanröjas. Lagstiftning bör innehålla regler om sanktioner mot kränkningar av principen om icke-diskriminering.

3. Lagstiftning om rättigheter och skyldigheter för människor med funktionsnedsättning kan utformas på två olika sätt. Antingen införlivas deras rättigheter och skyldigheter i den allmänna lagstiftningen eller också lagfästs dessa i speciella lagar. Sådana speciella lagar för människor med funktionsnedsättning kan stiftas på olika sätt:

a) genom lagar som uteslutande behandlar handikappfrågor.
b) genom att handikappfrågor tas in i lagstiftning som rör speciella områden.
c) genom att människor med funktionsnedsättning nämns i de texter som skall tolka viss lagstiftning.

En kombination av dessa olika sätt att lagstifta kan vara önskvärd. Tillämpningsföreskrifter m.m. samt genomförandeplaner kan också behövas.

4. Staterna kan överväga att inrätta en formell besvärsordning för att skydda människor med funktionsnedsättning och deras intressen.



Regel 16. Ekonomisk politik

Staterna har det ekonomiska ansvaret för nationella handlingsprogram och åtgärder som skall tillförsäkra människor med funktionsnedsättning delaktighet och jämlikhet.



Regel 17. Samordning

Staterna är ansvariga för att nationella samordningskommittéer eller liknande organ inrättas, som säkerställer att handikappfrågor samordnas.

1. Den nationella samordningskommittén eller motsvarande organ bör vara permanent och reglerad i lagstiftning.

2. En kombination av privata organisationer och offentliga organ kan troligen bäst åstadkomma en mångfasetterad samverkan mellan alla berörda omnråden. Representanterna kan komma från berörda departement, handikapporganisationer och andra frivillorganisationer.

3. Handikapporganisationerna bör ha ett betydande inflytande i samordningskommittén för att få gehör för sina intressen.

4. Samordningskommittén bör ha den självständighet och de resurser som krävs för att uppfylla sina förpliktelser och fatta nödvändiga beslut. Den bör rapportera direkt till regeringen.




Regel 18. Handikapporganisationer

Staterna bör erkänna handikapporganisationers rätt att representera människor med funktionsnedsättning på riks-, regional och lokal nivå. Staterna bör också erkänna handkapporganisationernas rådgivande roll när det gäller att fatta beslut i handikappfrågor.

1. Staterna bör ekonomiskt och på andra sätt uppmuntra och stödja att handi-kapporganisationer bildas av människor med funktionsnedsättning, deras familjemedlemmar och/eller företrädare samt att de stärks. Staterna bör erkänna dessa organisationers roll i utformningen av handikappolitiken.

2. Staterna bör ha fortlöpande kontakt med handikapporganisationerna och säkerställa att de kan delta i utformningen av den allmänna politiken.

3. Handikapporganisationernas roll kan vara att identifiera behov och prioriteringar och att delta i planeringen, genomförandet och utvärderingen av stöd och service och andra åtgärder som rör människor med funktionsnedsättning och deras liv. Deras roll kan också vara att öka allmänhetens medvetenhet och att förespråka nödvändiga förändringar.

4. Som hjälp till självhjälp stödjer och främjar handikapporganisationerna kunskapsutvecklingen på olika områden, det ömsesidiga stödet bland medlemmarna och informationsutbyte.

5. Handikapporganisationerna kan spela en rådgivande roll på många olika sätt, exempelvis genom att ha ständig representation i styrelser för statligt finansierade organ, genom att delta i offentliga utredningar och genom att bidra med expertis inom olika projekt.

6. Handikapporganisationerna bör ha en fortlöpande rådgivande roll i arbetet för att utveckla och fördjupa utbyte av idéer och information mellan staten och organisationerna.

7. Organisationerna bör ha ständig representation i samordningskommittén eller motsvarande organ.

8. De lokala handikapporganisationernas roll bör utvecklas och stärkas så att de kan påverka frågor på kommunal nivå.



Regel 19. Personalutbildning

Staterna är ansvariga för att det på alla nivåer finns lämplig utbildning för all personal som deltar i planeringen och genomförandet av program och service för människor med funktionsnedsättning.

1. Staterna bör se till att alla myndigheter som tillhandahåller service på handikappområdet ger personalen lämplig utbildning.

2. Principen om full delaktighet och jämlikhet bör genomsyra all utbildning av yrkesverksamma på handikappområdet, liksom all förmedling av kunskap om handikapp i allmän utbildning.

3. Staterna bör utveckla utbildningar i samarbete med handikapporganisationerna. Personer med funktionsnedsättning bör delta som lärare, instruktörer eller rådgivare i personalutbildning.

4. Utbildningen av personal på lokal nivå är av stor vikt särskilt i utvecklingsländerna. Människor med funktionsnedsättning bör delta i utbildningen, vilken bör innefatta värderingar, kompetens och tekniska färdigheter likaväl som praktiska kunskaper som kan bli till nytta för människor med funktionsnedsättning, deras föräldrar, familjer och andra samhällsmedborgare.



Regel 20. Nationell granskning och utvärdering av handikapprogram
i samband med standardreglernas genomförande

Staterna är ansvariga för fortlöpande granskning och utvärdering av nationella program och tjänster för att tillförsäkra människor med funktionsnedsättning delaktighet och jämlikhet.

1. Staterna bör regelbundet och systematiskt utvärdera nationella handikapprogram och sprida kännedom om såväl grunderna för som resultaten av utvärderingarna.

2. Staterna bör utveckla och anta den terminologi som skall användas och de kriterier som skall uppfyllas när handikapprogram och tjänster utvärderas.

3. Terminologin och kriterierna bör utvecklas på ett tidigt stadium i planeringen och i nära samarbete med handikapporganisationerna

4. Staterna bör delta i internationellt samarbete för att utveckla ett gemensamt system för nationell utvärdering på handikappområdet. Staterna bör uppmuntra samordningskommittéer att medverka i detta arbete.

5. En metod för utvärdering av olika program på handikappområdet bör tas med redan när dessa program planeras, så att programmens ändamåIsenlig het kan utvärderas.



Regel 21. Tekniskt och ekonomiskt samarbete

Stater, både industri- och utvecklingsländer, har ett ansvar för att tillsammans förbättra levnadsförhållandena för personer med funktionsnedsättning i utvecklingsländerna.

1. Åtgärder för att åstadkomma delaktighet och jämlikhet för människor med funktionsnedsättning, även för flyktingar med funktionsnedsättning, bör arbetas in i utvecklingsprogrammen.

2. Sådana åtgärder måste ingå i alla former av samarbete, såväl tekniskt som ekonomiskt, bilateralt som multilateralt, offentligt som privat. Staterna bör ta med handikappfrågor i diskussioner med de stater man samarbetar med.

3. I planeringen och utvärderingen av tekniskt och ekonomiskt samarbete bör man särskilt uppmärksamma konsekvenserna av sådant samarbete för människor med funktionsnedsättning. Det är ytterst viktigt att människor med funktionsnedsättning och deras organisationer rådfrågas om utvecklingsprojekt som avser dem. De bör vara direkt engagerade i utvecklingen, tillämpningen och utvärderingen av sådana projekt.

4. Prioriterade områden i tekniskt och ekonomiskt samarbete bör vara:

a) utveckling av mänskliga resurser genom att utveckla de färdigheter, kunskaper och den förmåga som människor med funktionsnedsättning har samt genom att ta initiativ till sysselsättningsskapande åtgärder.

b) utveckling och spridning av lämplig teknik och expertkunnande med anknytning till handikappfrågor.

5. Staterna uppmuntras också att stödja bildandet och stärkandet av handikapporganisationer.

6. Staterna bör vidta åtgärder för att förbättra kunskaperna om handikappfrågor hos den personal som arbetar med tekniska och ekonomiska samarbetsprogram.



Regel 22. Internationellt samarbete

Staterna skall delta aktivt i internationellt samarbete när det gäller åtgärder för att tillförsäkra människor med funktionsnedsättning delaktighet och jämlikhet.

1. Staterna bör delta i utformningen av handikappolitiken inom FN, dess fackorgan och andra mellanstatliga organisationer.

2. När så är lämpligt bör staterna ta med handikappaspekter i förhandlingar om standarder, informationsutbyte, utvecklingsprogram etc.

3. Staterna bör uppmuntra och stödja utbyte av kunskaper och erfarenheter mellan

a) frivilligorganisationer som arbetar med handikappfrågor,
b) forskningsinstitutioner och enskilda forskare som sysslar med handikappfrågor,
c) representanter för lokala program och för yrkesgrupper inom handikappområdet,
d) handikapporganisationer,
e) samordningskommittéer.

4. Staterna bör garantera att FN och dess fackorgan, liksom alla mellanstatliga och interparlamentariska organ på global och regional nivå, inkluderar globala och regionala organisationer för människor med funktionsnedsättning i sin verksamhet.

IV. UPPFÖLJNING OCH UTVÄRDERING


1. Syftet med uppföljning och utvärdering är att främja standardreglernas effektiva genomförande. Uppföljningen och utvärderingen kommer att hjälpa staterna att bedöma hur reglerna följs och att mäta framstegen. Uppföljningen bör leda till att svårigheter uppmärksammas och att lämpliga åtgärder föreslås som kan bidra till att reglerna genomförs på ett framgångsrikt sätt. Uppföljningen bör beakta de ekonomiska, sociala och kulturella förhållandena i varje stat. En viktig uppgift som också bör ingå i uppföljningen är rådgivning och utbyte av erfarenheter och information mellan staterna.

2. Standardreglerna skall följas upp inom ramen för de sessioner som hålls av FN:s kommission för social utveckling. En särskild rapportör med relevant och omfattande erfarenhet av handikappfrågor och internationella organisationer skall utses för en treårsperiod med uppgift att övervaka standardreglernas genomförande. Detta arbete skall, om detta visar sig nödvändigt, finansieras med medel utanför den ordinarie budgeten.

3. Internationella handikapporganisationer med konsultativ status i Ekonomiska och sociala rådet och organisationer som representerar människor med funktionsnedsättning som ännu inte har bildat egna organisationer bör erbjudas att själva bilda en expertpanel, i vilken organisationer som representerar människor med funktionsnedsättning skall ha majoritet. När expertpanelen bildas skall hänsyn tas till olika typer av funktionsnedsättningar och till rättvis geografisk fördelning. Panelen skall rådfrågas av den särskilda rapportören och vid behov av sekretariatet.

4. Expertpanelen skall anmodas av den särskilda rapportören att undersöka, ge råd om och ha synpunkter på hur reglerna skall stödjas, genomföras och följas upp.

5. Den särskilda rapportören skall översända ett antal frågor till staterna, organ inom FN-systemet och till mellanstatliga och frivilligorganisationer, däribland handikapporganisationerna. Frågorna skall inriktas på genomförandeplaner för standardreglerna. När frågorna förbereds skall rapportören samråda med expertpanelen och sekretariatet.

6. Den särskilda rapportören skall eftersträva en dialog både med staterna och med lokala frivilligorganisationer, genom att be om synpunkter och kommentarer om den information som skall ingå i rapporterna. Rapportören skall bistå med råd om hur standardreglerna skall genomföras och följas upp, och med hjälp att utarbeta svar på frågorna.

7. Flera organ inom FN skall samarbeta med den särskilda rapportören vid genomförande och uppföljning av standardreglerna i medlemsstaterna, bl. a. FN-sekretariatets avdelning för policysamordning och hållbar utveckling, i egenskap av samordnare av handikappfrågor inom FN-systemet, FN:s utvecklingsprogram (UNDP) och andra organ inom FN-systemet, såsom de regionala kommissionerna, fackorganen samt samordningsmöten mellan olika FN-organ, aktiva på handikappområdet.

8. Den särskilda rapportören skall med hjälp av sekretariatet utarbeta rapporter till FN:s sociala utvecklingskommission till dess trettiofjärde och trettiofemte session. Rapportören skall samråda med expertpanelen om utformningen av dessa rapporter.

9. Staterna bör uppmuntra nationella samordningskommittéer eller liknande organ att delta i genomförandet och granskningen av standardreglerna. Sådana kommittéer, med ansvar för handikappfrågor på nationell nivå, bör uppmuntras att skapa rutiner för samordning av standardreglernas uppföljning. Handikapporganisationerna bör uppmuntras att ta aktiv del i uppföljningen på alla nivåer.

10. Om resurser kan uppbringas utanför den reguljära budgeten bör en eller flera regionala rådgivare utses med uppgift att bistå staterna med att

a) anordna nationella och regionala seminarier om innehållet i standardreglerna;
b) utveckla riktlinjer för standardreglernas genomförande;
c) sprida information om hur standardreglerna bäst genomförs.

11. Den sociala utvecklingskommissionen bör vid sin trettiofjärde session bilda en arbetsgrupp som skall granska den särskilda rapportörens rapport och ge rekommendationer om hur tillämpningen av standardreglerna kan förbättras. Vid granskningen skall internationella handikapporganisationer och fackorgan rådfrågas, enligt reglerna 71 och 76 i procedurreglerna för Ekonomiska och sociala rådets funktionella kommissioner.

12. Vid sociala utvecklingskommissionens session efter det att den särskilda rapportörens mandatperiod har löpt ut, skall kommissionen undersöka möjligheten av att antingen förnya nuvarande mandat eller utnämna en ny rapportör eller överväga om en annan typ av uppföljning. Därefter bör kommissionen lämna lämpliga rekommendationer till Ekonomiska och sociala rådet.

13. Staterna bör uppmuntras att bidra till FN:s frivilliga handikappfond för att främja standardreglernas genomförande.

Lyssna