”Att göra väl eller välgörenhetsskrammel”. 2004-04, är ett radioprogram om insamlingars vara eller inte vara. Vem gagnar de egentligen?

 

”Att göra väl eller välgörenhetsskrammel”. 2004-04, är ett program om insamlingars vara eller inte vara. Vem gagnar de egentligen? Lyssna-MP3 (27 minuter, 25,3 MB). Internet publication URLs: www.independentliving.org/radio/insamlingar2002.mp3 och www.independentliving.org/radio/insamlingar2002.html

1997 startar insamlingarna till kronprinsessan Viktorias fond. De donerade pengarna ska gå till att ge funktionshindrade en meningsfull fritid. Fonden blir droppen som får bägaren att rinna över för Förbundet Unga Rörelsehindrade och något år senare startar de själva Stackars Viktoria-fonden i ett motdrag. Välgörenhet är av ondo anser de. Men inom handikapprörelsen finns också andra åsikter.

SPEAKER (S): Du lyssnar på Radio Independent Living. ”Att göra väl eller välgörenhetsskrammel” är ett program om insamlingars vara eller inte vara. Vem gagnar de egentligen?

S: 1997 startar insamlingarna till kronprinsessan Viktorias fond. De donerade pengarna ska gå till att ge funktionshindrade en meningsfull fritid. Fonden blir droppen som får bägaren att rinna över för Förbundet Unga Rörelsehindrade och något år senare startar de själva Stackars Viktoria-fonden i ett motdrag. Välgörenhet är av ondo anser de. Men inom handikapprörelsen finns också andra åsikter.

Veronica Svensk (VS): Välgörenhet är när man ger pengar för att man tycker synd om en person.

Jonas Franksson (JF): Välgörenhet, för mig, står för ojämlikhet på något sätt. Det står för en obalans i samhället som gjort en situation i samhället där vissa kan ge av sitt välstånd och andra ska ta emot och vara tacksamma.

Agneta Mbyamba (AM): Välgörenhet. Det låter så negativt. Fast å andra sidan – välgörenhet. På något sätt att göra en annan människa väl är ju också något fint. Något som jag tycker om.

S: Vi träffar Jonas Franksson en het sommardag utanför Unga Rörelsehindrades kansli. När vi möts är Jonas fortfarande ordförande i Förbundet Unga Rörelsehindrade. Till hösten ska han lämna över posten till Veronica Svensk. Ämnet är välgörenhetsinsamlingar. Vi börjar med att diskutera kronprinsessan Viktoria och hennes fond.

Intervjuare (I): Det är ju en ung människa. Hon måste vara i din ålder.

JF: Hon är exakt lika gammal som jag. Dessutom har hon sin pojkvän i Ockelbo, alltså den orten jag kommer ifrån. Han härstammar från exakt samma ort, så att det är litet lustigt.

I: Men ändå, hon är exakt lika gammal som du. Hon har en pojkvän som kommer från samma ort. Det kunde varit du egentligen?

JF: Ja. Nej det kunde inte ha varit jag.

I: Där har man ju startat en ny sådan här insamling, som har enbart hennes namn. Vad är det den heter?

JF: Det är Viktoriafonden. Den instiftades på hennes födelsedag när hon fyllde tjugo. Det var samma år som jag fyllde tjugo. Det var nittiosju. Man ska inte säga, jag menar det uppstår inte i ett vakuum sådana här saker. Det är som du säger historia att man alltid har haft den här typen av välgörenhetsfonder. Vi är en av de få grupper i dag som man kan ha sådan här välgörenhetsinsamlingar för, som det skulle fungera för eftersom vi är en av de få grupper som tidigare inte gjort motstånd mot detta utan mer eller mindre legitimerat det också i modern tid. Den första välgörenhetsinsamlingen som jag har något direkt minne av var riktad mot oss, var RBU:s insamling i början av nittiotalet. De hade någon som hette Kalas. En stor insamling. Sedan hade de radiohjälpsinsamlingen. Det höll på i ett par tre månader. Det var ju bak på alla mjölkpaketen. Det var stort utrymme för detta i tv med olika novellfilmer, dokumentärfilmer, det ena med det andra. Det var en mycket, egentligen en ännu mer offensiv drive än vad det var i Viktoriafonden. Där fanns allting av det som sedan kom tillbaka i Viktoriafonden, känslan av funktionshindrade som en svag grupp som man på något sätt skulle hjälpa så att vi skulle må bättre då. Sedan efter det kom också nyckelpigekampanjen ifrån NHR. RBU:s kampanj var nittiotvå. NHR:s kampanj var nittiosex. Och året efter det kom Viktoriafonden. Jag tycker på något sätt att det är inte så märkligt. Dels med kungahusets egen tradition, dels med att det var sådana här stora insamlingar, radiohjälpsinsamlingar som legitimerade från handikapprörelsen själva från första början, samt att Silvia har fått något slags rykte om att vara funktionshindrades egen skyddsängel på något sätt. Framför allt har det väl varit de här ”supercripples”, idrottsrörelsen som hon har tagit under sina vingar tidigare. Där fanns också någon slags idé om att mor lämnar över till dotter. Jag tror inte man tänkte överhuvudtaget på att det här skulle vara någon kontroversiell insamling. Framför allt i och med att det inte varit något motstånd mot sådana här insamlingar tidigare och inget motstånd mot vad drottning Silvia varit. Hon har ju fått oerhört mycket goodwill för vad hon har gjort. Sedan vet jag att det var litet bråk kring Bröllopsfonden men det var väldigt länge sedan. Och sedan att handikapprörelsen gör sådan här insamlingar själva. Det som gjorde, för mig, att kungahuset var droppen det var dels för att det var tredje gången gillt. Dels för att det helt plötsligt gick från att vara ett handikappförbund där man visserligen kan kritisera men där det blir mycket mer som att kasta paj på varandra. Det blir mycket svårare att angripa. Dels för att det är en stor maktinstitution ändå som kungahuset fortfarande är i vårt samhälle, som har oerhört mycket sympatier i vårt samhälle, som står för något som de flesta människor anser vara gott. Att de plötsligt legitimerar den här typen av insamling då kände man att det här måste man göra något åt. Jag tycker, det var extra illa så att säga.

S: ”När du började samla in pengar till mig så började jag samla in pengar till dig”, skriver Jonas några veckor efter vårt samtal i en artikel i Aftonbladet. I ett motdrag, för att försöka skapa debatt, instiftar Förbundet Unga Rörelsehindrade Stackars Viktoria-fonden. Man pekar på att även en ärftlig titel som kronprinsessa innebär begränsningar i rörelsefriheten. Och att Viktoria kanske också behöver litet stöd för att få en meningsfull fritid. Det är tydligt att Jonas Franksson och Förbundet Unga Rörelsehindrade ser kronprinsessan Viktorias fond och kungahusets välgörenhetsengagemang som ett allvarligt hot mot funktionshindrades ställning i samhället. Kungahuset består inte av vilka Svensson som helst för dem. Det representerar en maktposition i vårt samhälle; en makt som legitimerar, förstärker och förvärrar synen på funktionshindrade.

JF: Om kungahuset går ut och säger att vi inte har någon bra fritid till exempel, att vi är en svag grupp, att man måste hjälpa oss, att välgörenhet är ett sätt att göra det, då är det ett bevis på att det är så. Kungahuset är dessutom extra farligt eftersom man anses vara en opolitisk institution. Det är oerhört många diskussioner om att man överhuvudtaget inte får göra något politiskt; att kungahuset överhuvudtaget inte får göra något politiskt. När de går ut och startar en sådan här fond så blir det på något sätt som att säga att det här är inte en politisk fråga. Det här är så pass okontroversiellt att det är en av de få sakerna som kungahuset kan ägna sig åt. Den här värderingen är helt legitim. Det finns inget politiskt kontroversiellt med denna tanke. Det är vad som sägs när man får starta en sådan här.

S: I artikeln utvecklar Jonas sina tankar; ett försök att direkt förklara för vår kronprinsessa vad han anser att hennes fond får för resultat. Han skriver:
” Jag har sett dig en gång i Ockelbo. När jag var på väg till min farmors grav svischade du förbi i en bil. Jag önskar att jag hunnit stoppa dig så att jag hade kunnat förklara vad din insamling gör med människors attityder och med vårt självförtroende.
Vi hade kunnat sätta oss på serveringen vid Sjöbacken där jag tror att du har varit. Jag hade kunnat berätta för dig att pengar ibland kan göra mer skada än nytta. Jag hade kunnat berätta om min rädsla för att ännu fler personer ska börja tycka synd om mig och inte kunna se att jag är på samma nivå som andra. Jag skulle förklara att varje gång jag eller mina kamrater ser något om fonden på tv eller på mjölkförpackningar så känns det som att du trampar på vårt människovärde.” Men Jonas och Förbundet Unga Rörelsehindrade är medvetna om att inte alla tycker som de. Alla ser inte kungahuset som en institution. Han fortsätter: ”Jag skulle också berätta att det finns folk som tycker att vi var taskiga mot dig när vi instiftade vår fond. Folk som tycker synd om dig och menar att du inte vet vad du gör, som om du vore mindre vetande fast du är fullvuxen. Det är samma attityd som folk kan ha gentemot mig. Vi skulle ha skrattat åt att det finns så mycket fördomar om oss. Sen skulle vi bestämma oss för att vi inte ville spä på dessa fördomar mer, att vi ville förändra världen så att vi blev mer jämlika i stället för tvärtom.” Nej alla ser inte kungahuset som en maktinstitution. En del, även inom handikapprörelsen ser kungafamiljen som vanliga individer, inte en del av ett maktsystem, utan som enskilda personer. Agneta Mbyamba ordförande i RBU, Riksförbundet för Rörelsehindrade Barn och Ungdomar, en föräldraorganisation ansvarig för Kalas kampanjen och stödjande till Viktoriafonden. Hon ser Viktoria och insamlingen från en annan sida.

AM: Alltså vad jag tänker så här, jag ser glädjen i barnen när man får synas, och för mig kan det ibland kännas så här: Oh ni ska få de här barnen är precis som alla andra barn, gläds, skrattar, pratar, vill ha roligt och så. Och glädjen när många av barnen fick träffa Viktoria, som är en jättefin ung kvinna tycker jag – och sedan lägger jag inga värderingar, inte på kungahuset, inget så. Jag ser henne som person, som människa. När barnen fick träffa henne, och de träffar ju henne som vilken ung kvinna som helst fast de visste hon var en kronprinsessa och så, och det var så helt otroligt. Och när barnen ser sig själva i tv. Titta där är jag. Jag syns. Jag finns. Jag är viktig, åtminstone några minuter per år. Och det är helt otroligt. Jag tror inte att det påverkar barnen på det sättet negativt på något sätt, utan tvärtom. En gång får de vara med och synas och vara viktiga. Vad jag kan tycka är tråkigt då är att man går ut mot en enskild människa, att peka ut henne enskilt. Det tycker inte jag. Man kan ha synpunkter på fonder i sig, men henne enskilt såsom liksom ett varumärke jag har svårt för det. Jag kan inte gå med på det. Jag skulle önska att jag levde i en värld, tillsammans med Jonas Franksson och alla andra, där vi inte var beroende av att få in medel från olika håll.

S: Hur är det att vara med och delta i insamlingssammanhang om man är ett barn med funktionshinder. Veronica Svensk är uppvuxen i en familj där föräldrarna varit engagerade i RBU. Vi träffar henne hemma i hennes och sambons hus för ett samtal om detta och mycket annat.

Intervjuare (I): Du är ju född med ditt funktionshinder?

VS: Ja. Jag har en cp-skada.

I: Du har deltagit i sådana här insamlingsgalor. Eller hur?

VS: Ja. Tyvärr.

I: Kan du berätta om det? Är det OK?

VS: Ja det är OK. Det är inga problem, mina föräldrar vet var jag står, så det är lugnt. Mamma och pappa har varit väldigt aktiva i RBU i flera år. Och nittiotvå gjorde man en insamling för att främja barn och ungdomars fritid. Jag var tolv år då så jag var inte så där vansinnigt ung. Jag visste inte vad det var egentligen utan tyckte att det verkade mest flummigt och spännande och vara med på tv och så där. Dels var jag med på en trailer som gick. De hade små korta reklaminslag kan man väl kalla det för. Där var jag med om en som handlade om, jag tror det handlade om en båtresa. Jag kommer faktiskt inte ihåg. Jag satt i alla fall vid vattnet och tittade ut över vattnet. Jag har för mig att texten till den här bilden är något i stil med att Veronica vill också kunna åka båt eller bada eller. Jag kommer inte ihåg vad det var. Det är så kränkande så det är inte sant, egentligen. Den andra grejen var att jag var med på det här stora, stora tv-programmet som man avslutade med en gala.

I: Var det Kalas?

VS: Ja det var Kalas. Då var jag med där. Då var det sex stycken av Sveriges bästa dansare. Jösses vad de var snygga, killarna i alla fall. Så jag och min syster hade väldigt trevligt. Hon kunde titta på tjejerna och jag på killarna. Perfekt! De skulle ha tre stycken rullstolar med. Varav jag var en, eftersom de ville ha elrullstolar. Det är kanske inte så lätt att hitta personer som kör säkert, bra och vill ställa upp. Alltså det är ganska många bitar som ska klaffa där. Så då frågade de mig. Det tyckte jag var skitkul. Det var jättekul att vara med på. Men jag ska säga att jag skulle inte ställa upp på det i det syftet igen. Därför att syftet är fel.

I: Men du kommer ihåg det som något roligt.

VS: Det gör jag. Jag kommer ihåg att det var väldigt mycket feststämning i lokalen. Alltså det var som Party-time! Det är som jag säger, jag var inte insatt i hur samhället, så att säga fungerade då. Jag var för liten.

I: Har du sett det här efteråt, i vuxen ålder? Vad tycker du nu?

VS: Jag minns det fortfarande som väldigt kul. Men jag tycker att hela galan är uppbyggd på hur lyckliga de här barnen blir när de får göra saker. Man pratar om att det omöjliga ska bli möjligt. Det är liksom temat genom hela Kalas. Och det är väl bra att ha ett motto men man ska kanske tänka på hur man använder detta motto och i vilket sammanhang. RBU äger ett ställe som heter Mättinge. Den här fritidsanläggningen hade man fått pengar till. Jag skulle bli mycket gladare om man kunde göra ett hotell någon annan stans, som redan finns, där de flesta åker till, om man kunde göra det hotellet anpassat istället för att göra en speciell anläggning. Jag menar, man pratar om att man inte vill segregera, men man segregerar själv genom att göra en speciell anläggning för familjer med barn med funktionshinder. Tjena! Det där kan jag känna litet grand, att då har man liksom missat poängen på något sätt för då säger man en sak och man kräver att alla andra ska göra det. Men man gör inte det själv.

S: Det är tydligt att det finns åtminstone två sätt att se på det här. Unga rörelsehindrade ser det utifrån maktrelationer. För dem blir insamlingen inte endast en bekräftelse på ojämlikheten; den blir ett verktyg som upprätthåller den. För RBU verkar den endast ha betydelse som en möjlighet att få in de resurser Riksförbundet så desperat behöver. Utöver detta tycks RBU knappast anse att insamlingar har någon effekt; vare sig positivt eller negativt.

AM: Alltså vi har inga syften med insamlingar. Vi ökar våra intäkter för att kunna bedriva ett intressepolitiskt arbete. För att tydliggöra hur det ser ut för våra familjer som har barn och ungdomar som har funktionshinder. Varenda dag får jag telefonsamtal och mail av människor som blir kränkta i sina omsorger om sina barn. Där de inte får den hjälp de behöver. Och då ska man veta, de allra flesta innan man går till kommunen till sina handläggare och ber om hjälp, då har man tömt sina egna marginaler. Vad gör det mot barnen när föräldrarna inte orkar längre, när syskonen inte orkar längre, vad gör det för självkänslan. Ska vi då sitta med armarna i kors och säga att nä men vi tänker inte se till att vi har pengar, vi kan inte hjälpa till för vi har inga pengar. Jag tänker se till att vi har pengar, så att vi kan hjälpa familjerna. Vi ska inte skämmas. Jag tror att det här beror på att det finns ingen kunskap i samhället om hur familjerna lever. Många tror att alla som har barn med funktionshinder har det jättebra i vårt samhälle i dag. Och det är inte så.

S: I flera av samtalen som ligger till grund för det här programmet återkommer hänvisningar till syftet bakom insamlingar och hur de genomförs. Skillnaden mellan att skänka en slant till välgörande ändamål och att sponsra en verksamhet är också något som återkommer. RBU:s insamlade medel går ju till aktiviteter och Agneta tycker inte det är någon direkt skillnad på detta och annan insamlingsverksamhet; ibland kallad sponsring. Veronica har dock en bestämd uppfattning om skillnaden och vari den ligger.

VS: Välgörenhet är när man ger pengar för att man tycker synd om en person. Och jag säger inte att människor inte ska hjälpa varandra för det är inte det det handlar om. Utan det handlar om synen på gruppen av personer som välgörenhet gäller. Jag tycker att det är skillnad på välgörenhet och sponsring. Därför att om man sponsrar så sponsrar man saken, man sponsrar det personen gör. Välgörenhet är för mig väldigt negativ klang, alltså det är litet så här trycka ner-attityd. Att du kan inte klara dig själv. Och sedan tycker jag att välgörenhet kan innebära att de som är högst ansvariga, t.ex. staten inte tar sitt ansvar.

I: Klassisk välgörenhet i Sverige det är ju sådana här insamlingsgalor. De klassiska insamlingsgalorna de samlar ju till forskning för att kanske hitta ett botemedel mot en viss sjukdom, de samlar till barnhem, de samlar till funktionshindrades meningsfulla fritid. Är inte det att ge pengar till saken?

VS: Nej! Jag tycker man ger pengar till fel sak då. Därför att då fråntar man; T.ex. om vi tar det här med funktionshindrades fritid. Vi kan ta ett ridhus som exempel. Så säger vi att för att en del personer med t.ex. rörelsehinder ska kunna rida så krävs det en viss anpassning. Du kanske behöver en speciell sadel. Du behöver att det inte finns trösklar in. Du kanske behöver mer utrymme. Men det här är något som ägarna till stallet ska se till. Sedan tycker jag att man ska antingen ta pengar till det om man räknar in det i projektet när man bygger någonting. Jag tycker det borde vara självklart. Det är inte att ge pengar till saken. Då kan man säga att man skjuter över ansvaret på allihopa och säger: ”Men du har väl hundra kronor i din privata ficka. De kan du skänka till den här stackars flickan i ljust hår så hon får rida några varv.” Det är inte riktigt så man vill bli behandlad utan jag tycker det är ganska självklart att människor som äger ett ställe också ska se till att alla kan vistas där.

S: Det Veronica säger känns förstås rätt. Ingen vill väl bli sedd som en stackare. Inte ska man behöva göra sig till en ynkedom för att få delta i fritidsaktiviteter. Men lätt är det inte att se skillnaden.

AM: Om min syster tigger in pengar till sin fotbollsklubb, för sina flickor. Om jag tigger in pengar till andra som behöver komma på läger. Vad är skillnaden?

S: Du har lyssnat på ”Att göra väl eller välgörenhetsskrammel”. I programmet deltog Jonas Franksson, Agneta Mbyamba och Veronica Svensk. Intervjuer och research gjordes av Susanne Berg och Farhad Jahanmahan. Radio Independent Living hittar du på www.independentliving.org.

Deltagare:
Jonas Franksson, Agneta Mbyamba, Veronica Svensk.
Intervjuer och research:
Susanne Berg, Farhad Jahanmahan.

Har du några synpunkter på det här eller något av våra andra program eller vill du tipsa oss om något vi borde göra reportage om? Hör av dig! Mejla eller ring Finn Hellman: finn.hellman@independentliving.org, tfn: 08 506 22 193.