IL 25 år dokumentation - Beng Westerberg

Mötet inspirerade mig mycket. Bara en kort tid efter talade jag i riksdagen om STIL och deras revolutionära idéer. Det är en dröm, sa jag, att kunna göra assistans till en rättighet för alla personer med omfattande funktionsnedsättningar. Ett och ett halvt år senare, tillsatte den dåvarande regeringen handikapputredningen. I direktiven, skrivna av Bengt Lindqvist som många av er känner till, efterfrågades bland mycket annat en undersökning av möjligheten att introducera personlig assistans som en alternativ service. När, utredningen lade fram sitt betänkande i början av 1990-talet och när regeringen 1993 utifrån detta presenterade ett lagförslag om personlig assistans till riksdagen, hade jag av en händelse blivit socialminister.

 

Jag vågar påstå, vilket Ulrik Lindgren också lyfte fram, att reformen har varit extremt viktig och högt uppskattad av de berörda, men att den också blivit ifrågasatt av många mer eller mindre sedan den trädde ikraft. En del personer, inte minst en del lokalpolitiker, hävdar att den har blivit för kostsam. Det är sant att den har kostat mer än utredningen och regeringen beräknade i början av 1990-talet. Det finns en huvudorsak till detta. Innan lagen om assistansersättning och den till denna hörande lagen om stöd och service trädde i kraft bestämdes nivån på den kommunala hemtjänsten av kommunernas budget. I genomsnitt fick mottagarna 40 timmar service per vecka. Den nya lagstiftningen var en rättighetslag. Rättigheter måste tillgodoses oavsett budgetrestriktioner. Vi får inte längre fråga oss hur många timmar budgeten kan bekosta utan hur många timmar den berörda personen behöver för att tillgodose behov som täcks i lagen.

 

I dag kan vi se resultatet, 106 timmar istället för 40, och det kostar förstås. De som tycker att det kostar för mycket måste också tycka att 106 timmar är för mycket, att det innebär ett överflöd för mottagarna. Människor som lever i överflöd anses ofta leva behagliga liv men det är naturligtvis inte fallet för förmånstagarna under lagen om assistansersättning. Även om vissa kritiker tydligen anser att personer med funktionsnedsättningar lever livet i överflöd har jag inte träffat en enda som avundats dem. Kritikerna har inte helt och hållet blivit tystade men på det stora hela är lagen om assistansersättning numera accepterad av och förankrad hos en stor majoritet av politiker och allmänhet. Personlig assistans har inneburit en revolution. För många av mottagarna är livet bättre i dag än förut men vi har naturligtvis inte avlägsnat den bristande förmågan, vi har bara delvis klarat av att kompensera den. Personlig assistans är ett viktigt steg men mycket mer kan göras för att öka delaktigheten och göra vårt samhälle öppet för alla. För att nå det målet måste vi kombinera reformer som syftar till att göra vårt samhälle mer tillgängligt och reformer ämnade för att stärka den enskildes förmåga.

 

Låt mig avsluta med att gratulera STIL till sina 25 år. Er organisation hart hittills varit av yttersta betydelse och jag är säker på att den kommer att spela en viktig roll i Sverige även i framtiden.