Dokumentation - Inledningstal av Ulrik lindgren, Socialdepartementet

Konferensdeltagare från Sverige och alla andra länder som jag sett är representerade här i dag, tack för inbjudan hit, möjligheten att säga några ord om regeringens politik och gratulera er på ert viktiga 25-årsjubileum. Jag är, som sagt, Ulrik Lingren och arbetar hos Maria Larsson, äldre- och folkhälsominister i Sverige. I denna stora titel, äldre- och folkhälsominister, så ryms också handikappfrågorna. Hon har det övergripande ansvaret för handikappolitiken men som vi alla vet räcker det inte med en minister för detta utan det gäller att hela regeringen får arbeta åt samma håll och inte bara regeringen utan alla möjliga samhällsinstanser. Inte minst viktig är er medverkan. Min minister, Maria Larsson sänder sina bästa gratulationer på den här högtidsdagen när ni nu fyller 25.

25 år är ingen ålder. Det är endast startpunkten för ett givande och starkt vuxenliv. Trots er ringa ålder, har ni hunnit med väldigt mycket på den här korta tiden. Det är svårt att överskatta er betydelse för rättighetssynen för personer med funktionsnedsättning, här hemma i vårt land men även internationellt, för individens rätt och möjligheter att få finnas och leva på likvärdiga villkor och för att få göra egna val. Ni är också ett fantastiskt bevis på att det går att även i modern tid skapa nya folkrörelser i Sverige. Det brukar annars säga att det inte är så lätt och att det kräver för mycket och folk har annan inriktning i dag än att starta nya folkrörelser. Ni är ett levande bevis på att det faktiskt är möjligt. För ministers räkning vill jag naturligtvis också passa på att hälsa alla er som kommit från andra länder hjärtligt välkomna till Sverige och hoppas att ni får en bra vistelse under de här konferens- och festdagarna.

Jag tänker säga några ord om de viktigaste frågorna som regeringen har beträffande handikappolitiken de närmaste åren. Det gäller tre huvudområden för regeringen: dels den nationella handlingsplanen från år 2000 för ett tillgängligt samhälle, dels det individuella stödet hur det kommer at se ut framöver, och dels arbetsmarknaden hur vi ska få tillgång till arbete för alla. Riksdagen var enig i beslutet om den nationella handlingsplanen för handikappolitiken. Därmed  är den ett ansvar och en angelägenhet för oss alla. När vår fyrpartiregering tillträdde 2006  var det dock inte svårt att konstatera att det är rätt mycket som fattas för att vi ska kunna göra en bara målgång 2010. Handlingsplanen har visserligen varit bra. Ser vi oss runtom kan vi notera att den har bidragit till att för ett antal kommuner är tillgänglighetsmålen en naturlig vardag. Det finns fastighetsbolag, enligt Boverket 9 % av våra fastighetsbolag som har gjort det de ska nu några år före 2010. Vi kan notera att riksdagshuset, kanske vår främsta symbol, håller på att bli tillgängligt efter ett antal år av väldigt svårtillgänglighet i huset. Vi kan notera att rådhuset i Falun, som jag haft mycket att göra med under årens lopp när jag bott i Dalarna, är åtgärdat trots att det är en urgammal stenkåk. Generellt sett vet vi emellertid att det är mycket som fattas och vi har inte närmat oss tillgänglighetsmålen i handlings­planen i den takt som behövs för att känna oss trygga inför målgången 2010.

Vad skulle då denna regering göra? Hur ska den tackla de här bekymren? Hur komma framåt? En väg är förstås att Riksdagen lagstiftar och den ska vi nyttja. I höst har riksdagen den 13 november antagit regeringens förslag om att ratificera FN konventionen om mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning. I beslutet godkände man även tilläggsprotokollet som innebär att den som anser att hans eller hennes rättigheter enligt konventionen är kränkta ska ha möjlighet att klaga till en övervakningskommitté. I den utredning som föregick förslaget till riksdagen, där den svenska handikapprörelsen har deltagit mycket aktivt, har det kunnat konstateras att den svenska lagstiftningen räcker till för att klara konventionens krav men att det på en rad områden är ett alltför stort glapp mellan lagstiftning och tillämpning. När det gäller bestämmelserna i artikel 33 om konventionens genomförande och om vilket eller vilka organ som ska främja, skydda respektive övervaka genomförandet, har regeringen gett den statliga kommittén Delegationen för mänskliga rätigheter i Sverige, i uppdrag att utreda vad kravet i artikel 33 innebär i praktiken och om Handisam, Diskrimineringsombudsmannen eller något annat samhällsorgan ska ha denna uppgift. Uppdraget ska redovisas senast den 1 april 2009.

Vidare när det gäller lagstiftningsinstrumentet har Regeringen lämnat en proposition om diskriminering, som ska kompletteras med utredningsförslag om att även bristande tillgänglighet ska kunna betraktas som diskriminering. Ni vet alla att det varit väldigt mycket debatt om hur vi ska hantera förfarandet med den här frågan. Integrations- och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni är ansvarig för det arbetet och hon har utlovat en proposition till riksdagen denna mandatperiod. Min minister Maria Larsson, vill att vi ska nå fram till en punkt där även bristande tillgänglighet betraktas som diskriminering. Ni vet alla att det finns ett antal förbehåll och att det här inte handlar om att hyvla ner berg och fylla ut sjöar. Visst det finns ett antal saker som måste övervägas men hon vill att vi ska stå upp för principen och möjligheterna att bristande tillgänglighet ska juridiskt kunna betraktas som diskriminering. EU har ett direktiv på gång om diskriminering som även inkluderar personer med funktionsnedsättning. Sammantagningsvis kommer de här lagstiftningarna att driva arbetet framåt för högre tillgänglighet. 

Ett tvång via lagstiftning har ju dock även sina begränsningar, lagstiftning räcker inte. Det blir ofta konflikt mellan den nationella lagstiftningsnivån och den lokala nivån som ska verkställa. Vi i Regeringen tycker det är viktigt att vi kommer bra överens med Sveriges kommuner och landsting.              Därför valde den här Regeringen att tillsätta en statssekreterargrupp 4 oktober förra året från de viktiga departementen för den här saken, Miljö-, Närings-, Finans- och Socialdepartementet som under ledning av min chef statssekreterare Ragnwi Marcelind ska jobba med att påskynda arbetet genom att ta fram en strategi för hur målen i handlingsplanen ska nås fram till år 2010 beträffande: enkelt avhjälpta hinder, tillgänglig kollektivtrafik och tillgänglig statsförvaltning.  

Huvudfokus med strategin är att vi måste komma överens, vi kan inte bara lagstifta, vi ska inte betrakta varandra som motståndare, utan som samarbetspartners. Inte helt ovanligt i Sverige är att kommuner och landsting upplever det som att den nationella säger alla vackra ord, medan det landar på den lokala nivån att versktälla med ofta för lite pengar. Ska vi nå framgång är samarbete och samverkan ett måste. Statssekreterargruppen har talat med en rad aktörer som har en avgörande betydelse för att för­verkliga de uppsatta målen:  Boverket, Handisam, Svensk Handel, SABO, Fastighetsägarna, Banverket, Vägverket och Jernhusen och vi har talat med Sveriges Kommuner och Landsting! Och regeringen och Sveriges kommuner och landsting har kommit överens, vi har skrivit en strategi tillsammans som går under namnet ”Enkelt avhjälpt”.

Jag tänkte peka ut en del av de viktiga ingredienserna i denna strategi. För det första är det viktigt att staten själv föregår med gott exempel. Alla statliga myndigheter ska bli tillgängliga. 14 myndigheter har fått ett särskilt sektors­ansvar. Handisam ska fungera som stöd och uppföljare för sektorsmyndigheterna. Handisam har även fått i uppdrag redovisa öppna jämförelser av tillgänglighetsarbetet mellan de statliga myndigheterna. Uppdraget ska redovisas senast den 31 mars 2009.

Sedan är pengar givetvis viktigt för att man ska komma någonstans. Regeringen avsätter 150 miljoner kronor ytterligare under åren 2009-2010 för att påskynda arbetet med att tillgänglighetsanpassa tågstationer. Banverket och Vägverket kommer att få i uppdrag att definiera hur det prioriterade nätverket ska utvidgas från och med 2010. Det finns ett prioriterat nätverk i dag som är baserat på var folk rör sig mest. Myndigheterna ska lägga en plan på hur detta nätverk ska kunna bli större. De har själva satt upp ett mål att 60 till 80 procent av persontrafiken ska vara tillgänglig till 2010. Stationsförvaltarna Banverket och Jernhusen AB kommer att ta fram ett system för assistans av personer med funktionsnedsättning i enlig­het med en ny EG-lagstiftning. Ett utbyggt system vid järnvägsstatio­ner ska finnas i slutet av 2009. Regeringen har tillsatt en utredning för att bl.a. se över hur passagerarrättigheterna i kollektivtrafiken, inklusive färdtjänst och annan särskild kollektivtrafik kan stärkas i den svenska lagstiftningen.

Det tredje området för den här strategin är information som det råder ett stort underskott på. Enl. Boverkets utvärdering från september 2007 saknar hälften av alla fastighetsägare kännedom om föreskrifternas innehåll, om vilka plikter de har med tanke på tillgänglighet. Därför avsätter regeringen 12 Mkr till Boverket och SKL för information under 2009-10. En annan typ av information är kommunala databaser med information om tillgängligheten till lokaler, turistmål och liknande som ökar möjlig­heten för medborgare och besökare att få information om tillgänglig­heten. Det är också ett viktigt informationsverktyg. Sedan är det viktigt att information om tillgänglighet når fler medborgare. Handisam har därför fått i uppdrag att göra en kartläggning av hur landets kommuner och landsting arbetar med till­gänglighetsdatabaser i dag och vid behov föreslå en harmonisering. Uppdraget ska redovisas senast den 31 mars 2009. Därefter avser regeringen att se över förutsättningarna för att skapa nationella riktlinjer för tillgänglighetsdatabaser. En ytterligare typ av information är öppna jämförelser. Handisam har utvecklat ett e-verktyg i samverkan med SKL som ger kommunerna och landstingen en möjlig­het att jämföra sig med varandra och ta del av varandras goda exempel. Handisam har fått i uppdrag att vidareutveckla detta arbete genom att bygga upp ett system för öppna jämförelser av tillgängligheten i landets samtliga kommuner. Uppdraget ska redo­visas till regeringen senast den 31 mars 2009.         

Det är naturligtvis inte bara samarbete med kommuner och landsting. Staten har en viktig                 tillsynsroll som vi ska bli bättre på. Till länsstyrelsernas uppgift hör att samråda med kommunerna i plan- och byggfrågor. Länsstyrelsen utövar även tillsyn över kommunernas byggtillsyn. Tillsynsarbetet visar att det på många håll pågår ett arbete med att göra kommunerna tillgängliga. Nästa rapportering kommer att redovisas senast den 15 oktober 2009. Kommunerna har en nyckelfunktion och har själva undersökt hur det står till med det lokala handikapp- och tillgänglighetsarbetet. I en enkätundersökning som Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, gjort visar det sig att i de allra flesta kommuner finns ett handikappråd, där tillgänglig­hetsarbetet redovisas och diskuteras. Ett litet grått kommunalt vardagsarbete men viktig malande kraft som undan för undan flyttar fram positionerna. Det arbetet ska utvecklas är det tänkt. I drygt hälften av kommunerna saknas rutiner för hur kommunen tar emot och behandlar medborgares påpekande av bristande tillgänglighet. Endast en av tre svarande kommuner utövar tillsyn på eget initiativ. I den här strategin har därför Sveriges kommuner och landsting tagit på sig att främja informationsutbyte mellan kommuner genom att lyfta och dis­kutera frågan om tillgänglighet under olika aktiviteter inom förbundet och i de sammanhang som förbundet är representerat.

I strategin säger vi också att det är bäst att göra rätt från början, att bygga och konstruera rätt från början. Det enklaste som kan göras när det gäller tillgänglig­heten i samhället är att göra rätt från början. Åtgärder som vidtas i efterhand blir både dyrare och sämre om man inte har med sig tillgäng­lighetsperspektivet från början. Tyvärr byggs idag nya byggnader som inte är fullt tillgängliga. För att göra mer rätt från början planerar Regeringen att överlämna förslag till riksdagen under våren 2009, om enklare och tydligare regler som styr den fysiska planeringen. Förslag om tydligare bestämmelser om enkelt avhjälpta hinder och hur statens ansvar i plan- och bygglagstiftningen ska förtydligas kommer att ingå i propositionen. En viktig utredning som leds av Barbro Westerholm är äldreboendedelegationen som ska bl.a. presentera förslag för att identifiera hinder i regelsystemet som gör det svårare att utveckla bostäder och boende anpassade för den åldrande befolkningens behov. Det kommer att gynna oss alla. Delegationen lämnar sitt slutbetänkande senast den 31 december 2008

 Vi följer upp arbetet och det finns en så kallad interdepartemental arbetsgrupp bestående av Socialdepartementet, Miljödepartementet, Finans­departementet och Näringsdepartementet. De kommer att följa hur arbetet går med strategin och dess genomförande. Arbetet kommers amordnas av socialdeparte­mentet och varje departement är ansvarigt för sin del av strategin. Vi kommer att få ett antal rapporter och utvärderingar nästa år. Handisam har till uppgift att samordna arbetet inom handikappolitiken och bistå regeringen med det underlag som behövs för en effektiv styr­ning. I denna roll kommer Handisam att bistå med fakta på hur arbetet enligt strategin fortskrider. Vi kommer också att ha en stor konferens under våren på Leva & fungera-mässan vid Svenska Mässan i Göteborg den 21–23 april 2009. Rikskonferensen arrangeras av Västra Götalandsregionen, Göteborgs stad, Svenska mässan och SKL. Syftet med rikskonferensen är att utifrån den nationella hand­lingsplanen, lagstiftning och FN-konventionen förmedla idéer, lösningar och strategier för hur vi ska uppnå tillgänglighetsmålen för handikappolitiken till 2010 med fokus på den fysiska tillgängligheten. Under rikskonferensen kommer den handi­kappolitiska strategin att presenteras och följas upp. Som framgått av vad jag hittills sagt är det en rad med uppdrag och utvärderingar som vi samlar ihop under nästa år. 2010 har vi även resultaten från försöken med Fritt val av hjälmedel och försöken med kommunalt bilstöd. Allt detta bildar sedan underlag för hur det vidare arbetet och målen efter 2010 ska se ut.

Det andra stora huvudområdet för handikappolitiken är de individuella stöden vi idag erbjuder personer med funktionsnedsättning. De ska fortsätta att utvecklas. Dessa är en förutsättning för att man som individ skall kunna delta på jämlika villkor. Lagen om stöd och service, LSS, är en av våra viktigaste lagstiftningar. Rätten till personlig assistans är också något som rönt stort internationellt intresse och som vi som svenskar skall vara stolta över. Assistansreformen som genomfördes 1994 är ett exempel på hur självbestämmande och valfrihet fått genomslag på ett mycket konkret sätt. Personer som har rätt till personlig assistans har genom denna insats förbättrat sina möjligheter att delta i samhällslivet och att kunna bestämma över sina egna liv. Regeringen anser att personlig assistans ska fortsätta att vara ett effektivt redskap för att förverkliga de handikappolitiska målen.

 I LSS-betänkandet som kom i augusti föreslås att tillstånd för att anordna personlig assistans ska införas. Med tillstånd menar kommittén att det kan ställas tydligare krav på god kvalité på insatsen vilket gynnar dem som behöver personlig assistans. Vidare föreslår kommittén att assistansanordnare ska få ett ansvar att redovisa hur den utbetalda ersättningen har använts. Kommittén föreslår också att staten ska ta över hela ansvaret för insatsen personlig assistans. Genom det får en huvudman ansvar för både beslut och verkställighet. Det blir också mer av rättssäkerhet och min minister har särkilt understrukit vikten av att vi får en enhetlig bedömning i Sverige när det gäller behovet av personlig assistans. Processmässigt är det så att man har möjligt att lämna remissvar på det här fram till 6 februari nästa år. Därefter kommer vi att ha en längre beredning, gissar Jag, eftersom det är ett omfattande förslag. Förhoppningsvis ska Regeringen också på det här området kunna lämna förslag innan mandatperioden är slut.

Att bekämpa utanförskapet är allmänt ett huvuddrag för Regeringens politik den här mandatperioden. Därmed också att bekämpa utanförskapet också bland personer med funktionsnedsättning är ett övergripande fokus i regeringens politik.  Att så många som möjligt skall kunna erbjudas och ta ett arbete är en grunden för att nå denna målsättning. Vi vet att problemen på arbetsmarknaden för personer med funktionsnedsättning är en stor utmaning och att alltför många människor fortfarande står utanför. Regeringen fortsätter därför sitt arbete för att förbättra möjligheten till inträde till arbetsmarknaden för de personer och de grupper som stått utanför länge. 22 procent färre personer med funktionsnedsättning var registrerade som öppet arbetslösa i september 2008 jämfört med ett år tidigare. Vi riktar också mer pengar i nästa års budget direkt till personer med funktionsnedsättning, eftersom vi vet att det ibland krävs en extra puff för att forcera okunskap och osäkerhet hos arbetsgivare men också för att ge den som behöver ett bra stöd.

Independent living rörelsen och övriga organisationer och sammanslutningar av personer med funktionsnedsättningar har en betydelse som är svår att överskatta. Ni betyder mycket för era medlemmar och ni är en stark pådrivare på politiken för ett bättre samhälle. Genom den överenskommelse, ”handslag”, som regeringen just slutit med frivilligorganisationerna vill vi också manifestera hur viktiga aktörer ni och andra är och kan bli i än högre grad. Vi ska tillsammans tillskapa ett tillgängligt samhälle. Det är en viktig demokrativinst. Ett tillgängligt samhälle ökar möjligheterna för personer med funktionsnedsättning att studera, arbeta och att självständigt klara det dagliga livet, att gå från att vara bara mottagare av hjälp till att få rådighet över det egna livet är ett demokratilyft av det större formatet.

 Uppgiften att ta bort enkelt avhjälpta hinder är inte hopplöst svår. De hinder som avses i lagen är t.ex. mindre nivåskillnader, brist på handtag vid ramper eller trappor, omärkta trappor, avsaknad av eller felaktigt placerade dörröpp­nare. Tillgänglig information gör det enklare för alla. Att bygga om järnvägsstationer är en större uppgift, men i många andra fall handlar det om tämligen små förändringar som behövs. Tillgång till personlig assistans kostar, ja, men är förmodligen inte dyrare, snarare billigare än alternativen. Den som får arbete, går från beroende till oberoende och förbättrar sin och samhällets ekonomi.

Kunskap och beröring är det som driver mänskligheten åt rätt håll. Strategin kommer att öka kunskapsnivån. Kunskapsgenombrott ger även beröring. Beröringen, som verkligen tar sig ner i mig är svårare att arrangera. Frivilligorganisationerna inom handikappområdet spelar här en viktig roll, som bärare av budskap. Och även en sån här konferens med firande, förväntar jag mig kan ge även beröring.

Lycka till med er konferens idag! Och än en gång grattis på 25 årsdagen