Att bestämma över vardagen - intervju av Adolf Ratzka

Charlotta Friborg
Medarbetare på ledarredaktionen DN
Dagens Nyheter Tisdagen 1 juni 1999 Ledare

I Sverige har vi gärna velat se oss som föregångare på handikappolitikens område. Men fortfarande köper kollektivtrafikföretag in bussar som rullstolsburna inte kan ta sig ombord på. Drygt hälften av landets grundskolor är svårtillgängliga för rörelsehindrade. Fortfarande förbises tillgängligheten vid nybyggnader. Många funktionshindrade tvingas kämpa för rätten till personlig assistent.

Men även om det finns mycket att göra för att praktiskt förbättra vardagen för funktionshindrade var det attityderna som framför allt upprörde Adolf Ratzka här han som ung doktorand kom till Sverige 1973 för att slutföra sin avhandling. Nog erbjöds funktionshindrade stöd och hjälp från det offentliga, men inte på deras egna villkor. Adolf Ratzka reagerade mot det svenska omhändertagandetänkandet som han menar fortfarande lever kvar.

- Det finns en objektsyn när det gäller funktionshindrade, säger han. Man talar om att ta hand om funktionshindrade och om handikappvård och får det nästan att låta som lokalvård.

Adolf Ratzka, som ursprungligen kommer från Tyskland, fick polio i 16-årsåldern men lyckades ändå med stöd av privatlärare slutföra sina gymnasiestudier. Som 22-åring fick han stipendium till USA, anställde sin egen assistent och bodde på vanligt studenthem. I Sverige var situationen för funktionshindrade en annan. Det var som om man utgick från att människor som inte kan gå inte heller kan tänka, berättar han.

- Ta uttrycket eget boende. Vem bor i egentligen i eget boende? De flesta vill väl bo i sitt eget hem, konstaterar han. Redan 1984 startade han en Stockholmsgren av den amerikanska Independent Living rörelsen. Tidigare hade funktionshindrade helt varit utlämnade åt andras goda vilja. Omsorgsbehovet bestämdes av kommunen som också, genom hemtjänsten, var utförare. Independent Living-rörelsen konstaterade dock att hemtjänsten inte var särskilt kostnadseffektiv. För samma pengar skulle man kunna få en bättre kvalitet.

Trots motstånd från facket och från de etablerade handikapporganisationerna fick Adolf Ratzka till stånd ett försöksprojekt med personlig assistans. Funktionshindrade gick samman i ett kooperativ som sedan anställde egna assistenter. Därmed ökade också självbestämmande. Independent Livings assistentystem kom sedan att stå som modell för handikappreformen. Adolf Ratzka arbetar nu för en omvandling till kontantstöd även när det gäller färdtjänsten, som i dag fungerar undermåligt.

Adolf Ratzka efterlyser en handikappolitik som bygger på egenmaktsperspektivet, en politik som inte tar ifrån människor deras självrespekt. Han är grundligt trött på att människor, med vitt skilda typer av funktionshinder, buntas ihop och slentrianmässigt kallas "svagast bland de svagaste".

Språkbruket kan göra människor mindre än de egentligen är, konstaterar han. Här syndar inte bara politiker, utan minst lika ofta journalister.

I den kontroversiella frågan om att införa lagstadgade krav på att byggnader och transportmedel ska vara tillgängliga för funktionshindrade är Adolf Ratzka bestämd:

- Jag vill inte vara beroende av andra människors attityder utan av att de följer lagen.