Hemtjänst i omdaning - möjligheter och svårigheter i decentraliseringens och privatiseringens tid, Dokumentation av STIL-hearing Stockholm 1993

Independent Living Institute. 1993. Hemtjänst i omdaning - möjligheter och svårigheter i decentraliseringens och privatiseringens tid, Dokumentation av STIL-hearing Stockholm 1993.

Internet publication URL: www.independentliving.org/docs3/stil1993.html (In Swedish.)

Föredragahållare

Adolf Ratzka, ordförande STIL, Independent Living och dagens socialpolitik

Bo Rothstein, professor, Den offentliga sektorn och individens självbestämmande

Adolf Ratzka, ordförande STIL, Vad kommer LSS innebära för STIL och andra initiativ?

Socialminister Bengt Westerberg, Den nya handikappreformen för ett jämlikt och värdigt liv

José Ferraz, universitetslektor i nationalekonomi, förvaltningshögskola Göteborg,
Svårigheterna vid prissättningen av kommunala tjänster

Björn Jidéus, verksamhetsledare STIL, m fl., STIL som komplement till de kommunala tjänsterna

Kerstin Åslund (fp), 1:e v ordf i socialnämnden i Stockholm,
STIL:s roll i Stockholms stads förändringsarbete för valfrihet och brukarinflytande

Henry Blomkvist, chefskonsult, Nacka kommun, STIL:s roll i Nacka kommuns kundvalssystem

Helena Karnström, tvåbarnsmor, STIL-medlem och anställd på STIL:s stöd- och rådgivningsavdelning,
Varför jag är med i STIL

Paneldiskussion med föredragshållarna

Slutord Adolf Ratzka

Bilagor

Adolf Ratzka, Moderna tider, ledare ur STILETTEN Nr 1 1993
Måns Vegerfors, Kommunerna saknar meningsfulla ekonomisystem, artikel ur Dagens Industri
Presentation av Independent Living-rörelsen
Presentation av STIL
Presentation av Institutet för Independent Living
Andra skrifter om Independent Living och STIL

Independent Living och dagens socialpolitik

Adolf Ratzka, ordförande i STIL

STIL står för Stockholmskooperativet för Independent Living. Independent Living är en internationell medborgarrättsrörelse av människor med funktionshinder. Vi arbetar mot diskriminering och för självbestämmande. Vi vill inte bli betraktade som sjuka människor som behöver vård, som ska förvaras på särskilda ställen, som behöver andra som talar om för oss vad vi behöver. Vi betraktar oss som helt vanliga medborgare, vill bestämma själv över hur vi vill leva, var vi ska bo. Det är vi som är de bästa experterna på våra behov.

Men det innebär ett ansvar. Vi måste utarbeta förslag om hur vi ska ha det. Istället för att klaga på andra som inte sköter sitt jobb, måste vi vara beredda på att ta över och visa hur man kan göra det bättre. Det är obekvämt. Det är bekvämare att sitta vackert och kräva att politikerna och tjänstmännen ska ta sitt ansvar.

Vi var 16 st hemtjänstbrukare som 1984 tröttnade på de dåvarande kommunala tjänsterna, på hemtjänst, på boendeservice, på hemsjukvård, på färdtjänst, på ledsagarservice, på anhörigvård, på arbetsbiträde och elevassistans, på kvällspatruller och nattpatruller och andra paramilitäriska enheter. (Ni kommer väl ihåg Djungelpatrullen i filmen "Djungelboken"?) Vi ville inte ha en mängd olika människor springande i våra hem och förvandlar det till en institution. Vi ville inte vara tvungna till att människor, som vi inte valde själv, hjälper oss med intima kroppsfunktioner. Vi ville inte ha en mängd huvudmän med telefontider och bestämmelser som reglerar och begränsar våra liv. Vi ville vara våra egna huvudmän och ha precis samma grad av självbestämmande som andra människor tar för given. Vi ville ha mer makt och bestämma själv över våra kroppar, över vår vardag, över våra liv.

Vi tyckte att de dåvarande kommunala tjänsterna hade dålig kvalitet och var dessutom dyra. Vi var övertygade om att vi kunde åstadkomma något bättre, om vi bara fick tag i samma pengar.

När vi lade fram våra förslag var det 1984. Makthavarna och den etablerade handikapprörelsen anklagade oss för privatisering. Vi svarade att vissa beslut måste vara privata oavsett samhällssystem, nämligen när och hur jag vill lägga mig när jag är trött. Den parlamentariska demokratin i all ära, men när jag ska gå på toaletten måste beslutsprocessen vara decentraliserad och väldigt fort.

När vi krävde valfrihet, anklagade man oss för att vi ville nedmontera den offentliga sektorn.

När vi ville ta ansvar för våra egna tjänster, kallade man oss för elitära och osolidariska med de andra som man tyckte skulle inte klara av det. Det visade sig att vissa ord ägdes av vissa politiska partier, som t ex "valfrihet", "eget ansvar", "solidaritet". Vi hade inga partipolitiska syften, vi ville helt enkelt skaffa oss de samma förutsättningar att bestämma över våra liv som alla andra människor har. Det är ganska blygsamma krav egentligen.

Det var alltså 1984. Idag är allt annorlunda. Konkurrens, valfrihet, brukarmakt, kvalitet - alla dessa ord används nu flitigt av alla aktörer oavsett politisk kulör. Vårt kooperativ har vuxit från 16 till 95 medlemmar och antalet ökar jämnt. Vi har hjälpt andra grupper att starta egna kooperativ i det övriga Sverige och även utomlands. Vi får studiebesök från många länder och i maj ordnar vi ett internationellt seminarium.

Men vi har fortfarande problem. Vi kommer att ta upp några idag. STIL:s exempel illustrerar en hel del av de svårigheter som den pågående genomgripande förändringen i vårt samhälle för med sig. Sverige genomgår en stor ekonomisk och politisk kris. Då är det lätt att vår grupp, alltså människor med omfattande funktionshinder som behöver personlig assistans, hamnar i skuggan.

Vi är en del av befolkningen, vi har utarbetat en lösning som är bra för oss och därmed bra för samhället. I dagens läge behöver Sverige sådana lösningar. Vi vill visa att vi kan bidra till en positiv samhällsutveckling med vårt kunnande. Vi vill visa att vi är tärande och närande samtidigt - precis som alla människor.

Som första namn på talarlistan står Bo Rothstein, statsvetare på universitetet i Uppsala. Bo Rothstein har skrivit så många debattartiklar och anlitats så ofta som debattör i olika medier att han knappast behöver en presentation. För STIL var Bo Rothsteins arbete mycket betydelsefullt. Det var han som för några år sedan visade i en artikel i tidskriften Tiden att vi var i gott sällskap med vårt krav att ta över våra egna tjänster. Redan den socialdemokratiska socialministern Gunnar Möller sa nämligen att man skulle ge stöd i form av kontanta medel och lita på att medborgarna vet sitt eget bästa. Bo Rothstein har också anlitats som sakkunnig i handikapputredningen.

Den offentliga sektorn och individens självbestämmande

Bo Rothstein, statsvetare, Uppsala universitet

Jag ska idag försöka ta ett litet vidare grepp än jag brukar. Jag vill angripa detta utifrån hur vi ser på demokratin. Vi uppfattar ju vanligtvis demokratin som en majoritetshistoria: vi räknar huvudena istället för att skjuta dem. De som lyckas få tag i flest huvuden bestämmer. Politik är ett enkelt spel, majoriteten bestämmer.

Jag vill hävda att demokratin också bygger på en annan och minst lika fundamental princip. Det gäller statens förhållande till medborgarna som individer. Staten bör behandla alla medborgare med lika omtanke och respekt. Det betyder att staten måste se på individerna som människor med förmåga att känna lidande och frustration. Staten måste se oss som sårbara individer och behandla alla med lika respekt. Det innebär att alla måste behandlas som individer som kan forma sina egna beslut och ta ansvar för sina egna handlingar och bestämma hur deras liv ska levas oberoende av vad majoriteten tycker.

Det innebär att inte bara majoritetens vilja ska råda. Om demokratin ska fort-leva, måste staten ha ett speciellt förhållande till individerna. Det är det som skiljer demokrati från diktatur. Detta betyder ju inte att alla ska behandlas precis likadant, det betyder snarast att individerna måste behandlas som jämbördiga. Ingen individs intresse ska ses som förmer än någon annans. Staten får inte säga att vissa individers intressen är mer värda än andras, mer nyttiga, mindre tärande, mer närande - eller vad det nu är för tokiga idéer som lyfts fram i debatten.

Det låter enkelt: vi har lika rösträtt. Men i verkligheten, när man kommer till medborgarnas grundläggande behov, då ser det litet annorlunda ut. Vi har i Sverige haft en idé när det gäller social service både till personer med funktionshinder och till resten av befolkningen, som man kan uttrycka med orden: den högkvalitativa standardlösningen.

Offentliga tjänster i Sverige har nog generellt hållit en ganska hög kvalitet. Vi har haft goda skolor, goda daghem, o s v. Med standardlösningar har man menat: precis samma sak till alla. Detta har blivit allt mer problematiskt av flera skäl. Bl a för att det är så svårt att säga vad hög standard är.

Svenska folket har också ändrat attityd, fler vill idag bestämma själv. Några siffror: För 15 år sedan var det 20 procent av medborgarna som såg sitt liv som sitt eget projekt. Idag gör 75 procent det. Vi har alltså betydligt större krav på självbestämmande och individuella livsprojekt än vad vi haft tidigare.

Vi lever också i ett mycket mer mångkulturellt samhälle, där det är väldigt svårt för riksdagsmajoriteten att säga vad som är bäst för alla. Det leder till att vi fått den här diskussionen om indivualism och valfrihet. Det är lätt att se individualism och valfrihet som detsamma som egoism. Men det stämmer inte riktigt, visar det sig. De nya individualisterna, ofta unga människor, är inte mer egoistiska än andra, de vill inte ha större löneskillnader, de vill inte att invandrare ska behandlas sämre, de är inte mindre solidariska mot människor med funktionshinder.

Det är viktigt att hålla isär begreppen: Individualism och kollektivism är en dimension. Altruism och egoism är en annan. De måste inte nödvändigtvis sammanfalla. Om man skulle sätta någon enkel rubrik på hur det ser ut i de här värderingsförändringarna, så skulle jag vilja säga att det handlar om att medborgarna mer och mer tycker att: "Jag vill göra mitt livsprojekt och du vill göra ditt livsprojekt. De ser inte alls likadana ut. Vi kanske inte vill skicka våra barn till samma skolor eller syssla med samma sak på fritiden. Men om du är beredd att stödja mitt projekt solidariskt, så är jag beredd att stödja ditt." Detta ställer den offentliga servicen inför oerhört stora problem. Hur ska man nå fram till den valfriheten?

Majoriteten i riksdagen kan här inte utöva något inflytande. Inom de verksamheter som berör medborgarnas välfärd behöver det fattas tusentals, kanske miljontals beslut ständigt. I omsorgsverksamhet, i hemtjänsten , i skolorna, o s v. Här måste man lämna över makten till professionella eller halvprofessionella kårer. Detta skapar ett problem som jag i utredningstexten kallat demokratins svarta hål. Om man inte har ett rimligt inflytande när det gäller viktiga livsfunktioner, är man utlämnad åt det relativa godtycke som de lokala tjänstemännen besitter. Det är självklart att tjänstemännen måste ha en stor handlingsfrihet, men det betyder också att offentlig makt kan utövas utan att den kontroll fungerar, som finns i demokratin: man kan inte rösta bort de här människorna.

Jag brukar ge ett exempel från det vanliga livet. Har man en bil i Sverige och den går litet dåligt, lämnar man in den till en verkstad. Får man tillbaka den i sämre skick, kan man välja att agera på flera sätt. Vi kan nästa gång byta verkstad, vi kan koppla in det konsumentpolitiska batteriet, vi kan - om det är allvarligt - dra verkstadsägaren inför domstol. Staten har gett oss flera möjligheter att försvara våra intressen.

Men vad gör man, om man lämnar in barn på dagis och får hem dem i ett skick som man tycker är sämre än när man lämnade dit dem? Jag har ingen möjlighet att byta dagis, jag kan förhandla med kommunen om det, men jag har ingen självklar rättighet. Av någon bisarr anledning gäller inte den konsumentpolitiska lagstiftningen offentliga tjänster. Jag kan inte KO-anmäla daghemmet. Samhället ger mig mycket större möjlighet att försvara en hög med plåt än mitt barn. Jag har funderat över detta lustiga förhållande och kommit fram till att det beror på att man menar att här finns den centrala kontrollen. Regelsystemet är så heltäckande att det inte behövts något annat. Så är det antagligen också i 97 procent av fallen.

Jag har argumenterat för att låta medborgarna säga nej: "Nu är jag inte nöjd, nu vänder jag mig till någon annan som jag tror kan göra detta bättre."

Alternativet, en heltäckande kontroll och ett övervakningssystem, tror jag är väldigt ineffektivt och kostsamt.

Jag har försökt slå itu den privat-offentlig dikotomin som gällt. Jag har sagt att det centrala är inte om det är privat eller offentlig produktion utan det centrala är att ge medborgarna möjlighet till viss valfrihet. När man pratar om privat och offentlig är det viktigt att man särskiljer tre saker:

det ena är finansieringen om den ska vara privat eller offentlig,

det andra är kontrollen över regelsystemet och kvaliteten,

det tredje är själva produktionen.

Jag menar att det centrala är att det offentliga håller i finansieringen och att man håller i kvalitetsreglerna. Det ska inte vara plånboken som styr och det ska finnas vissa väldefinierade normer. Om verksamheten sedan utförs av privata, offentliga, kooperativa eller andra producenter har inte självklart en höger-vänster dimension. Stora delar av socialpolitiken i socialdemokratisk tappning är extremt privat. T ex att staten skickar mig 750 kr i månaden/barn, som jag kan göra precis vad jag vill med.

När det gäller möjligheterna för individens självbestämmande, så anser jag idag att det inte längre finns något val. Om man inte löser medborgarnas krav på ökad valfrihet och ökat självbestämmande, så kommer en stor del av medborgarna, särskilt de mer välbeställda, ändå att börja köpa sig privata tjänster, privata skolor, privata dagis, o s v. Då kan man snabbt få en väldigt obehaglig sak, en slags lavin där dessa människor börjar fråga sig: varför ska vi betala två gånger?

Politik är ju som sagt ett enkelt spel där man måste ha minst hälften av medborgarna med sig. Det innebär att när väldigt många kräver ökad valfrihet och medbestämmande, måste det lösas inom den offentliga politikens ram. Annars kommer vi att få en mycket mer segregerande privatisering.

Även om inte så många ännu utnyttjar valfriheten, vill jag säga att detta förändrar relationen mellan servicemottagare och servicegivare på ett intressant sätt. Jag citerar en amerikansk kollega: "Det händer intressanta saker med dem som producerar service när de inte kan ta kunderna för givna längre." Man måste börja tänka igenom: varför gör vi som vi gör, kan vi göra det vi gör bättre? Även om det bara är 1-2 procent, som väljer något annat när de får valfrihet, är det tydliga signaler till dem som producerar service.

Jag tror också att det finns pengar att spara därför att den offentliga servicen fram till nu har levt i vad man kan kalla ett signallöst system. Har de gjort bra saker, har det inte hänt någonting. Har de gjort dåliga saker, har det inte heller hänt någonting. Jag har kommit till den slutsatsen, när jag studerat detta, att om man inte får några signaler varken när man gör fel eller rätt, kommer man i längden göra mer fel än rätt. Helt enkelt därför att man inte vet vad som är rätt. En sådan tydlig signal är, om de som man ger service vänder sig till dig och väljer dig.

Det har stor betydelse om den som ger service vet att, om hon eller han inte gör ett bra jobb, kommer det i slutändan betyda att kunden säger nej: "Jag vänder mig till någon annan, det här fungerar inte."

I idén att staten måste behandla medborgarna med lika omtanke och respekt är detta den enda lösning som jag kan se i konflikten mellan demokrati som en kollektivistisk process och demokrati som ett sätt att se på statens förhållande till medborgarna.

Frågor och svar

Adolf Ratzka:
LSS, lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, innebär för en viss personkrets rätten till personlig assistans-ersättning med finansiering från socialförsäkringssystemet. Om den politiska utvecklingen går åt det håll som vi har inom EG där socialförsäkringssystemet i stor utsträckning har lyfts ur statsbudgeten och betalas av arbetsmarknadsparterna, blir det då pengar över för att betala våra personliga assistenter?

Svar:
Jag kan bara komma med en kvalificerad gissning. För det första är detta litet av budgettrolleri. De där pengarna är ju faktiskt skatt, de går till fördelning enligt offentliga lagar, men ska av någon anledning inte längre synas i budgeten. I och med att det är lagstyrt är det inte självklart att det behöver betyda något negativt.

Inom EG finns det litet olika system. Det finns system där socialförsäkringen är väldigt kategori-kluvna, d v s att industriarbetare har sina egna försäkringar, lägre tjänstemän sina, högre tjänstemän sina, statsanställda sina, o s v. Jag tror inte vi är på väg åt ett sådant system. Svenska arbetsgivarföreningen har klart sagt att de inte är intresserade av det. De skulle vara svaga förhandlare t ex mot högre tjänstemän. Dessutom ser inte arbetslivet så ut att det är lätt att dela in folk i olika kategorier. Det finns EG länder som inte gått över till det systemet, t ex Danmark och jag tror Holland också.

Man kan vara för eller emot EG, själv vill jag se kontraktet innan jag bestämmer mig. Hur som helst, EG tycker om höga normer och det kan i vissa fall gynna grupper som har svårt att hävda sig på arbetsmarknaden. EG har t ex tuffare regler när det gäller kvinnolöner än vad Sverige har.

STIL-modellen bygger på två förutsättningar: att vi får en rättvis bedömning av vårt timbehov och att vi får tillräckligt med medel till vårt förfogande som täcker vårt timbehov. I dessa avseende är vi mycket beroende av lagstiftning. Som ni vet, kommer Sverige inom kort ha en mycket lovande ny lag som ska tillförsäkra oss dessa två förutsättningar, LSS, Lagen om Stöd och Service åt vissa funktionshindrade.

Vad kommer LSS innebära för STIL och andra initiativ?

Inger Claesson Wästberg, socialdepartementet, sakkunnig åt socialminister Bengt Westerberg i handikappfrågor, som skulle har hållit anförandet, hade förhinder och ingen annan sakkunnig på socialministeriet kunde ersätta henne på så kort varsel. Istället för Inger Claesson-Westberg tog Adolf Ratzka ordet.

Tyvärr är inte Inger Claesson Wästberg med oss idag, hon blev tvungen att hoppa in för socialministern vid en konferens i Kanada. När vi försökte få någon annan från departementet, fick vi höra att det finns fler frågor än svar och att det inte finns mer att berätta än det som står i propositionen.

Vi som är medlemmar i STIL har givetvis stora förhoppningar på LSS. Redan 1982, innan STIL kom till, skrev jag i en artikel i Svensk Handikapptidskrift att vi skulle slippa beroendet av kommunala finanser och prioriteringar, om pengarna till personlig assistans kom från ett centralt håll för hela landet, nämligen socialförsäkringssystemet, i form av en utvidgad handikappersättning. Med dessa pengar skulle sedan brukare av personlig assistans kunna anlita kommun och företag eller anställa sina assistenter själv. (I samma artikel lanserades förresten för första gången i Sverige, tror jag, begreppet "personlig assistent". Med det ville jag tydliggöra det skifte i perspektiv och maktfördelning, som pengar i brukarens hand innebär: från objekt till subjekt, från föremål för "hemsamariten" till arbetsgivaren.)

1986 skrev STIL till alla riksdagspartier och föreslog samma idé som en motion. Handikapputredningen kom på studiebesök hos oss, de fick höra vår vision om finansieringen. Både socialminister Bengt Lindqvist och hans efterträdare Bengt Westerberg besökte oss och vi försökte påverka dem i samma håll. Dessutom fick vi fint stöd av massmedierna som förde ut vårt budskap om att det var pengar vi behövde och inte förmynderi. Vår praktiska verksamhet hade ju bevisat att vår affärsidé fungerade: bättre kvalitet till samma pris. Vi är naturligtvis inte säkra på att just våra insatser lett till den nya personliga assistans-ersättningen, men de borde ha hjälpt. Vi har jobbat för reformen och nu väntar vi med spänning på hur utformningen blir. Reformens intentioner motsvarar visserligen Independent Living-ideologin, som socialminister Bengt Westerberg brukar påpeka, men kommer reformens utformning att förverkliga dessa intentioner? Kommer tillämpningen göra oss mera beroende eller mera oberoende? Idag vet vi inte det och det känns pirrigt i magen. För precis tre år sedan ordnade STIL en konferens i landstingshuset. Då presenterade vi oss som en modell. Idag kan vi berätta hur det har gått, men vad kommer vi att säga om tre år? Det är ingen som vet.

Riksförsäkringsverket som ska utarbeta anvisningar för tillämpningen har inte börjat arbeta med det än. Propositionen ska upp i riksdagen till beslut först i maj. Det betyder att riktlinjerna utarbetas under sommaren och hösten. Då är risken stor att inte tiden räcker för att utbilda handläggare och behovsbedömare i hela landet. Det kommer inte finnas mycket tid för oss att vara med och påverka. Det var ju STIL, som har visat genom praktiskt pionjärarbete sedan 1987 att personlig assistans i brukarregi fungerar. Det är vi som i över 7 år har utvecklat och förfinat ett helt system för personlig assistans med avtal, rutiner, utbildning, stöd och råd. det är vi som har stött och utbildat andra för att starta liknande kooperativ i andra landsdelar. Vi hoppas verkligen att det finns viljan och tiden att tillvarata våra unika kunskaper och erfarenheter.

Det är rimligt att vi i STIL och de övriga kooperativ får god tid på oss att anpassa oss till de nya reglerna innan de träder i kraft. Det gäller arbetsplatser och livsvillkor för en hel del människor.

Hur kommer man hantera behovsbedömningen? Vilka ska bedöma? Efter vilka normer ska bedömningen ske? Hur stor vikt får brukarens egen bedömning? Blir det meningsfullt att överklaga eller kommer förvaltningsdomstolarna vara så belastad att det inte är någon idé att ens försöka?

Regeringen ska fastställa timersättningen varje år. Enligt vilka kriterier? Det talas om ett maximibelopp i propositionen. Betyder det att vissa producenter får mindre? Vilka möjligheter har tjänsteproducenterna att påverka timersättningsnivån? Om regeringen t ex anslår ett belopp som är mycket lågt, kommer många producenter inte att klara sig, de måste stänga butiken. Då försvinner valfriheten. Den risken finns, om regeringen lyssnar till de kommuner, som ännu inte har lärt sig att räkna in alla kostnadsposter som ingår i produktionen av en genomsnittlig assistanstimme.

I en riktigt fri marknad är priset ett resultat av samspelet mellan utbud och efterfrågan. Kommer regeringen att diktera priset - utan hänsyn till den ekonomiska verkligheten för producenterna - blir det ingen fri marknad och ingen valfrihet och brukarmakt heller.

STIL har sedan dess fått tillstånd av socialdepartementet att återge socialminister Bengt Westerbergs tal vid socialstyrelsens m m konferens om LSS i Stockholm den 26 maj 1993. I detta tal redogör han för intentionerna med LSS (och dessutom för STIL:s roll i LSS tillkomst)

Den nya handikappreformen för ett jämlikt och värdigt liv

Socialminister Bengt Westerberg
Konferens den 26 maj 1993

För några veckor sedan, den 6 maj, fattade riksdagen beslut om en ny handikapplag,
Men vägen hit har ingalunda varit spikrak. Handikapputredningen fick från början
För kommittén gällde som för flertalet statliga utredningar så kallade nolldirektiv.
Var och en inser att det inte är möjligt att förbättra situationen för de gravt
Så småningom försvann nolldirektiven. Den inställningen hade vi i Folkpartiet, och den
Det gjorde det möjligt för utredningen att lägga fram det betänkande - Handikapp
Många har också ifrågasatt om det behövs speciallagstiftning för svårt
Det är frågor som också jag ställt mig. Svaret är från principiella utgångspunkter
Motivet för speciallagstiftning är att människor med funktionshinder under lång tid
Erfarenheterna av omsorgslagen är enligt min mening dessutom att rättighetslagstiftning
Under de senaste tio åren har omsorgen för utvecklingsstörda ökat sin budget med 4
Jag tror aldrig att vi hade fått denna ökning av omsorgerna om det inte hade varit för
Samhällsutvecklingen visa enligt min uppfattning att ju mer man integrerar och
För drygt sex år sedan kom jag i kontakt med STIL, Stockholms Independent Living
STIL hade beskrivit sig som en medborgarrättsrörelse för människor med
- Vi är trötta på att andra, icke-handikappade, bestämmer över våra liv. Vi vill ha
I stället för att kommunala myndigheter i skilda sammanhang skall ställa upp med
Tanken var egentligen ganska självklar, konstaterade jag i mitt riksdagsinlägg. Den som
Och jag vågade mig också på en vision: "Så småningom borde alla handikappade som
Inte anade jag då att det skulle bli jag som i en proposition till riksdagen skulle få
Med LSS får tusentals människor med allvarliga funktionshinder rätt till personliga
Personlig assistans innebär att den funktionshindrade får tillgång till ett eget
Egentligen borde det vara självklart att svårt funktionshindrade själva skall få
Rätten till personlig assistans är ett principiellt oerhört viktigt genombrott i den
Och med den statliga assistansersättningen tryggas reformen. Ingen med grava
Jag har beskrivit STIL:s ideologi därför att den stämmer så väl med de övergripande LSS. Det är glädjande att vi i stor enighet fått en rättighetslag, för människor med stora och varaktiga funktionshinder.
alltför snäva ramar.
Det innebar att eventuella förbättringar skulle som det hette, genomföras med oförändrade eller minskade resurser.
funktionshindrade utan att tillföra resurser.
hade man i hela handikapprörelsen. Vi krävde därför att handikapputredningen skulle få ändrade direktiv. Och så småningom fick den socialdemokratiska regeringen ge sig. Nolldirektiven försvann.
Välfärd Rättvisa - som är underlaget för regeringens proposition.
funktionshindrade och framför allt om det är nödvändigt och lämpligt med en rättighetslagstiftning.
inte självklart men det blir ändå för min del ett entydigt ja.
har försummats. Det har inte räckt med allmän lagstiftning för att lyfta deras standard. De senaste tjugo åren har i väsentliga avseenden inneburit en radikal omprövning. Jag är övertygad om att lagstiftningen har varit av stor betydelse för den.
fungerar. Mycket av uppmärksamheten har riktats mot de lands-ting som har fått många domar mot sig och inte förmått att leva upp till domstolarnas beslut. Det är naturligtvis ett problem. Men det vore ändå helt fel att dra slutsatsen att rättighetslagstiftningen har varit utan värde.
procent varje år, vilket kan jämföras med sjukvården vars ökningstakt har varit hälften så snabb, ja, för närvarande är den ännu lägre.
rättighetslagstiftningen. Det har ju inte heller saknats tecken på att andra handikappgrupper än utvecklingsstörda har halkat efter därför att de inte har haft stöd av någon rättighetslag.
decentraliserar och ju större krav som ställs på effektivisering och omprövning, desto viktigare blir det med preciserade rättigheter för grupper med särskilda behov.
Förening. I riksdagens allmänpolitiska debatt i februari 1987 berättade jag om det mötet.
funktionshinder.
samma frihet, och samma ansvar, som andra, hade Adolf Ratzka, en av initiativtagarna till STIL, sagt till mig.
biträden, vårdare eller hjälpare ville STIL ha en ordning där de som så önskar själva skulle få anställa sina assistenter.
behöver service skall själv få ställa krav och utforma den.
har behov av personlig service få samma möjligheter som Adolf Ratzka och hans vänner att anställa sina egna assistenter".
föreslå den reformen. Den är med stor glädje som jag kan konstatera att min vision - som naturligtvis också har varit många andras - är på väg att gå i uppfyllelse.
assistenter. Det är en stor framgång för den medborgarrättsrörelse som Adolf Ratzka och hans medarbetare drog i gång här i Stockholm för en sju, åtta år sedan. Deras arbete skedde för övrigt i motvind från myndigheter och den etablerade handikapprörelsen.
mänskligt hjälpmedel som utför det som den funktionshindrades händer och fötter, öga, öra eller förstånd, inte klarar av. Assistenten skall följa den funktionshindrade var han eller hon än är och enbart ge service åt sin "huvudman".
avgöra vem som skall hjälpa dem med de mest personliga angelägenheter, som att hjälpa till vid toalettbesök, med av- och påklädning, lyssna på och tolka samtal i telefon eller öga mot öga med andra. Men självklart har det alltså inte varit.
svenska handikapplagstiftningen. Det handlar om självständighet, integritet, valfrihet, om sådant som många av oss sätter högt men som många funktionshindrade länge bara kunnat drömma om.
funktionshinder och omfattande assistansbehov blir beroende av den egna kommunens eller kommundelens ambitionsnivå eller ekonomi. Ingen skall behöva bli utpekad som den som "äter" upp hela hemtjänstbudgeten.
målen i LSS

integritet

valfrihet

delaktighet

självbestämmande

jämlikhet

Dessa mål är också vägledande för den stora satsningen på ett bättre stöd till familjer som har en medlem med funktionshinder.

Under årens lopp har jag haft många kontakter med familjer och med deras organisationer. För mig har de här mötena betytt oerhört mycket. De har gav mig fördjupade kunskaper och större möjligheter till inlevelse i andras ofta svåra livssituation. De har bidragit till ett starkt personligt engagemang och inspirerat till politisk handling.

För ett år sedan höjdes vårdbidraget. Nu kommer de här familjernas situation att ytterligare förbättras.

I lagen preciseras vissa rättigheter för att underlätta vardagen för familjer som har ett barn med stora funktionshinder. Det handlar framför allt om rätten till råd och stöd, avlösning och individuell plan och om förbättringar i föräldraförsäkringen.
Jag vill något kommentera dessa rättigheter.

När det gäller råd och stöd har vi lagt ansvaret hos landstingen. Bakgrunden till detta är att gränserna mellan det som är att betrakta som habilitering och rehabilitering respektive råd och stöd är flytande.

De allra flesta kommuner/kommundelar i Sverige är i dag så små att det är omöjligt förvänta att de ensamma skall kunna bygga upp resurser motsvarande det som landstingen har förutsättningar för, som att bygga upp specialistteam på länsnivå för att tillgodose vissa särskilda gruppers behov, t ex personer med autism.

De olika professionerna riskerar också ganska snart att förlora sin kompetens i en kommunal organisation och deras expertstatus kommer svårligen att kunna bibehållas under någon längre tid. Risken för en allmän utslätning av kunskap och kompetens är enligt min uppfattning stor. Endast ett fåtal kommuner i landet har i dag underlag för att bygga upp det som motsvarar landstingens omsorgsteam. Teammetoden för arbete med funktionshindrade är utvecklad under många år och är uppskattad av många familjer och deras organisationer.

Många familjer känner sig isolerade på grund av bristen på praktisk hjälp. Gerd Andén säger: "Det är oerhört känslomässigt påfrestande för anhöriga, som behöver tigga om förståelse för en liten gnutta fritid i ett samhälle med arbetslagar för all andra. Man blir utfryst från andras gemenskap, om man inte kan fungera som andra."

I LSS finns rätten till olika former av avlösning: Rätt till avlösning i det egna hemmet, rätt till korttidsvistelse på korttidshem, läger eller liknande verksamhet. För barn över tolv år rätt till tillsyn i samband med skoldagen och under lov. Dessa olika former av avlösning är viktiga att lagfästa för att föräldrar och anhöriga skall kunna leva ett jämlikt liv.

Rätt till en individuell plan finns därför att det är nödvändigt att ta hänsyn till den enskilda personens och familjens speciella önskemål och behov.

För att verkligen kunna ge individualiserad hjälp satsar vi på kunskaps- och resurscentra för små och mindre kända handikappgrupper. Genom ökat stöd till dessa handikappgrupper underlättar vi för föräldrar till barn med mycket ovanliga funktionshinder att få ett adekvat stöd och att få träffa andra i samma situation.

Självklart finns också behov hos vuxna med ovanliga funktionshinder att byta erfarenheter med andra i samma situation.

Inriktningen är att skapa ett flexibelt system med olika kunskapscenter, nätverk och resurspersoner på i första hand riksnivå. Vi har haft ett flertal uppvaktningar från olika verksamheter som vill bli kunskapscenter. Ett center bör enligt min mening ha kompetens och specialverksamhet som komplement till det som finns lokalt. Centern bör arbeta utifrån en helhetssyn och erbjuda kompetens inom såväl det medicinska, som psykologiska, social, pedagogiska och tekniska området. Medel för utbyggnaden av kunskapscentren kommer att fördelas av Socialstyrelsen efter anmälan.
Personer med funktionshinder skall ha samma möjlighet som andra att själva bostadsform. De flesta människor vill ha en egen bostad. Det gäller självklart också de flesta människor med funktionshinder.

Vuxna personer som omfattas av den nya lagen skall ges rätt till en bostad med särskild service.

Bostad med särskild service skall kunna utformas på olika sätt. Huvudformen skall vara servicebostad och gruppbostad. Personer som omfattas av den nya lagen skall också ges en rätt till en av kommunen anvisad särskilt anpassad bostad.

Landstingen och kommunerna skall också gemensamt planera för avveckling av befintliga vårdhem och specialsjukhus. Avvecklingsplaner skall vara upprättade senast den 31 december 1994.

Nyintagning till vårdhem och specialsjukhus får bara ske av vuxna med anledning av beslut om vård oberoende av samtycke.

Kommunerna skall i samråd med landstingen regelbundet och minst en gång om året överväga om boendet i vårdhem eller specialsjukhus för en person kan ersättas av någon boendeform enligt den nya lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade.

Vid riksdagens debatt om LSS togs frågan om möjligheten att bevara små vårdhem upp av flera ledamöter. Jag tolkade inläggen så att se utvecklingsstörda själva och i viss utsträckning deras anhöriga skall avgöra frågan om boende. Ingen invände mot min tolkning. Ingen utvecklingsstörd skall därför enligt min uppfattning nekas rätten till gruppbostad eller eget boende.

Tyvärr kommer det fortfarande att finnas en skillnad mellan den som omfattas av omsorgslagen och den nya gruppen i LSS. Det gäller rätten till sysselsättning. Vi har lovat att återkomma så snart det finns ekonomiskt utrymme.
Trots denna begränsning är LSS ett stort steg på väg mot ett jämlikt och värdigt liv.

Nu är det upp till er att med LSS som ett verktyg, se till att många av de missförhållanden som lyftas fram av Handikapputredningen rättas till.

Nyss nämndes våra funderingar om prissättningen när det gäller timersättningen för den personliga assistans-ersättningen i LSS. Om den blir för låg, kan vi finnas kvar som kooperativ eller måste de, som inte klara eget arbetsgivaransvar själv, återgå till kommunen? Enligt vilka kriterier kommer regeringen bestämma priset? Kommer priset rikta sig efter de kostnader som kommunerna har för sin verksamhet? Men vilka kostnader har då kommunerna egentligen? Vet kommunerna det?

Vi har bett José Ferraz att belysa de svårigheterna som finns, när man ska prissätta offentlig verksamhet.

Svårigheterna vid prissättningen av kommunala tjänster

José Ferraz, universitetslektor i nationalekonomi, förvaltningshögskola Göteborg

Fria marknader leder inte automatiskt till en effektiv fördelning av resurser. En del tjänster måste därför regleras med hjälp av demokratisk styrning och lagar. En demokratisk styrning av produktionen innebär inte automatiskt att dessa tjänster måste drivas av den kommunala förvaltningen. Däremot tror jag man kan säga att den offentliga sektorn är en garanti för att vissa tjänster ska utföras.

Man måste skilja på producentrollen och styrningsrollen. Det är inte säkert att den organisation som var bra 1940 är den bästa idag. Utomlands kan man se att man löser de här problemen på olika sätt och att det inte är alltid organisationsformen som är problemet i sig.

För att kunna bestämma vilken är den bästa organisationsformen och vilken kvantitet av en bestämd tjänst är önskvärd, måste man få information om kostnader och utfallet. Vi måste veta "priset" på tjänsterna. Det betyder inte att vi kan få priser på samma sätt som det är fallet i en öppen marknad. Prissättning betyder i detta fall att vi får information om alla resurser som används för att utföra en bestämd tjänst och användarnas värderingar av den utförda tjänsten.

Den kommunala tjänsteproduktionen utvärderas mycket sällan. Nyttan av tjänsten är nästan aldrig känt på ett explicit sätt. Det är politikerna som brukar utgöra denna kontroll. Uppgiften blir nästan omöjligt i en så stor organisation som producerar många olika tjänster samtidigt. Det här är ett problem som många stora organisationer har, oavsett om de är offentliga eller privatägda. Till slut har man inte kontroll på vad man gör. Den kommunala verksamheten är mycket komplex och det är nästan omöjligt att utöva kontroll med hjälp av den politiska processen.

Kostnadssidan är inte mycket bättre utvärderad. Ofta får vi en kostnadsbudget som innehåller flera olika typer av prestationer. Dessutom finns det kostnader för en bestämd prestation fördelade på olika budget. Om vi vet att kostnaden för sociala tjänster i kommunen X är 3 miljoner kronor under ett år, säger det ingenting om det är mycket eller litet. Vi vet inte inriktningen på verksamheten och inte heller hur många tjänster av olika slag blev utförda under ett år.

Det är svårt att få rätt information i redovisningen. Jag är skeptisk till exempel till att läkare ska fungera som ekonomer, de är utbildade att vara läkare. Däremot ska de få den information de behöver för att fatta bra beslut. Idag är inte den informationen riktigt tillgänglig. Det görs en del på det här området, men vi är långt ifrån ett bra system.

Svårigheten beror på redovisningstekniken som används. Parallellt med informationen om den totala budgeten blir det nödvändigt att fördela kostnaderna på de olika tjänsterna som ingår i verksamheten och på de olika faktorer som ingår i produktionen av en viss tjänst. Det kan finnas olika sätt att göra det, ibland kallas det för prestationsinriktade kalkyler, andra gånger verksamhetsinriktade kalkyler. Det viktiga är att vi får för varje typ av verksamhet ett mått på kostnader som är relevanta för att förklara vad som efterfrågas.

För att ta hemtjänst som exempel, vad kostar en timme i kommunal regi? Jag var handledare till en studerande som gjorde en uppsats om kostnaderna för hemtjänst i Göteborg. Hon hade själv arbetat i hemtjänsten. Hon tittade på årsredovisning för 1990 som redan var beslutad. Där redovisades totalkostnader för barnomsorg, äldreomsorg o s v. Assistans till människor med funktionshinder fanns med under rubriken "äldreomsorg". Det var hopklumpat och man visste inte riktigt vilka tjänster dessa kostnader motsvarade. När man räknade ihop de här kostnaderna och jämförde resultatet med den totalsumma som redovisades, så fattades 20 miljoner. Hur hade då de används? Det visste man inte.

Hon tittade på olika typer av tjänster och på hur många timmar olika brukare haft. Hon kom fram till att den totala kostnaden i genomsnitt var ungefär 186 kr i timmen. Då räknar hon in administration, lokaler, utbildning m m. Kostnaden avser en timme som ett biträde arbetar - alltså inte en effektiv timme hos brukaren. Om man drar av all den arbetstid som inte presteras i brukarens hem, då går genomsnittstimkostnaden upp till ca 286 kr. Den kostnaden hade inte accepterats som kostnad i den stadsdel hon studerade. Vem ska betala detta om det inte accepteras som kostnad?

Alla kostnader som kan anknytas till hemtjänsten måste räknas in, oavsett i vilken budget de är redovisade. Administrativa tjänster, personalutbildning är exempel på tjänster som inte är prestationer. De är viktiga för organisationen, men de efterfrågas inte av kommuninvånare. Kostnader för dessa interna tjänster måste fördelas på tjänster som utgör prestationer till individer.

För att göra en jämförelse med den privata sektorn, priset för en Volvo ska även täcka kostnader för tjänstemän som inte har något att göra. Volvon kostar då onödigt mycket utan att kvaliteten har ökat.

I tjänsteproduktionen är det ofta individen som skall stå i centrum. Vi måste veta innehållet i olika prestationer (tjänster) för att kunna göra jämförelser. Inom hemtjänsten är det viktigt att veta vilken typ av assistans som ges, svårighetsgrader i varje fall, etc. På detta sätt kan vi gruppera tjänster efter dessa egenskaper.

Så länge vi inte får en korrekt beskrivning av de kommunala kostnader efter de utförda prestationer, är det svårt att göra jämförelser. Om en prestation kostar 500 kronor i en organisationen, betyder det inte att det är för dyrt. För det första måste vi veta hur mycket det kostar samma prestation med samma kvalitet i en andra organisationer. Då skall vi välja den billigaste. Om en prestation kostar lika mycket i två organisationer, väljer vi den prestation som ger konsumenter den bästa kvaliteten. I det här fallet är det viktigt att det är användarna själva som bedömer värdet av prestationerna.

Målet är inte att välja det billigaste alternativet i sig. Man skall välja det billigaste alternativet givet att ett visst kvalitetsmål uppnås. Få väljer det allra billigaste alternativet, om det är dåligt.

Skulle vi göra en parallell med en marknad, ser vi att bilköpare väljer inte en Volvo för att det är den billigaste bilen. En del bilköpare är kanske inte beredda att betala så mycket för Volvos kvalitet, utan köper en bil med mindre kvalitet. Dock väljer man säkert inte vilken billigare bil som helst utan bland de bilar, som visar den önskvärda kvaliteten, väljer man den billigaste.

Det finns inga anledningar att inte förfara på liknande sätt i situationer där produktionen inte sker på en fri marknad. Den stora skillnaden är sättet att värdera nyttosidan, eftersom det inte är den individuella betalningsvilligheten som styr.

Vem bestämmer nyttan? Det finns metoder att mäta kvalitet utifrån individens värderingar. När jag kom i kontakt med GIL och STIL, tyckte jag det var mycket intressant, för här är det ju de som använder tjänsterna som vill också driva tjänsterna själva. Med en så hög grad av konsumentstyre är förutsättningarna goda att uppnå kvalitetsmålet på ett smidigt och effektivt sätt. När individens värderingar kopplas så direkt till tjänsteproduktionen, behövs inga komplicerade mätsystem för brukarens upplevda nyttoeffekter som styrmedel.

STIL:s verksamhetsledaren Björn Jidéus är nästa talaren. Björn har jobbat nästan ett helt år för STIL och vi har mycket att tacka honom för. Innan han kom till STIL hade han varit administrativ chef och ekonomichef på ett dataföretag. Vi tycker att Björn har därmed de bästa förutsättningarna att göra STIL till en mycket bra förening och effektivt företag. Vi är särskilt stolta över att vi lyckades hitta en så kvalificerad person som dessutom har en avgörande ytterligare kvalifikation, han har ett eget funktionshinder.

STIL som komplement till de kommunala tjänsterna

Björn Jidéus, verksamhetsledare i STIL

Jag ska berätta om hur STIL fungerar i praktiken. Vi säljer våra unika tjänster till ungefär två dussin kommuner och distrikt på entreprenad idag. Vi har sammanlagt 95 kooperatörer, som vi kallar för arbetsledare för att tydliggöra deras ansvar. Varje månad betalar vi lön till drygt 500 assistenter och 1992 omsatte vi ungefär 48 milj kronor.

Varje medlem i STIL är arbetsledare för sina personliga assistenter och har på så sätt full kontroll över sin personliga assistans. Till arbetsledarens uppgift hör rekrytering, schemaläggning, introduktion och handledning av sin personal. STIL är arbetsgivare centralt och sköter löner, skatter, arbetsgivaravgifter, avtalsförhandlingar m m.

En viktig del av vår verksamhet är utbildning och rådgivning till nya och gamla arbetsledare. Vi arbetar hela tiden på att förbättra vår produkt så att vi blir skickligare och mer engagerade arbetsledare och får bättre och tryggare assistenter. Det är ett ständigt utvecklingsarbete.
Vi har ungefär 10 personer anställda på kansliet, som arbetar med administration, utbildning, stöd och råd. Hälften av dem har själva funktionshinder. Styrelsen i STIL består enbart av personer med funktionshinder som använder personlig assistans. På det sättet försöker vi förverkliga Independent Living-rörelsens krav på självbestämmande.

En beskrivning av flödet i STIL ser ut ungefär så här: Först skrivs ett avtal med distrikt eller kommun, ett avtal som säger hur tjänsten ser ut och vad den kostar. Den blivande arbetsledaren går i STIL:s internutbildning, arbetsledarutbildningen, söker samtidigt behovsbedömning hos kommunen och upplyser sin kommuns hemtjänst om vad som är på gång. Timbehovsbeslut meddelas. Avtal mellan arbetsledaren och STIL upprättas, ett avtal som reglerar arbetsledarens och STIL:s skyldigheter. Behovsbedömningen som man fått ligger som grund för att STIL ska kunna fakturera kommun eller distrikt. Datum för övergång bestäms, meddelande till hemtjänsten går ut, arbetsledaren rekryterar assistenter och det hela är igång.

STIL fakturerar kommunen kvartalsvis i förskott för det antal timmar som kommunen och STIL har kommit överens ska produceras. Efter varje kvartal får kommunen en redovisning för varje STIL-medlem i kommunen om det timantalet som förbrukats under föregående kvartal. Efter varje år avräknas eventuellt oförbrukade timmar. Kommunen får STIL:s årsberättelse.

På detta enkla men fiffiga sättet bryter STIL kommunens monopol på hemtjänst-området. Kooperativets affärsidé är enkel: bättre kvalitet till samma pris. Kvaliteten garanteras av att den enskilde brukaren vet bäst hur han eller hon vill ha det, att den enskilde får de praktiska förutsättningarna till att skräddarsy sina egna lösningar. Det gör man genom att anställa och leda sina assistenter själv. Då slipper man beroende av boendeservicen eller hemtjänsten som egentligen inte är avsedda för brukare som har behov av och vill uppnå mer självbestämmande, full jämlikhet och delaktighet.

Båda parter vinner: kommunen blir av med besvärliga kunder, våra medlemmar skaffar sig bättre livskvalitet. Lösningen blir inte dyrare för kommunen. Trots detta finns det en rad problem.

I höstas blev vårt centrala avtal för hela Stockholm uppsagt i decentraliseringens tecken. Vi måste nu förhandla med varje distrikt runt om i stan, vilket innebär en stor administrativ belastning för oss. När vi åker från distrikt till distrikt, får vi höra att vi producerar en alldeles för dyr tjänst. Ofta är det inte klart hur man har kommit fram till denna slutsats. Man tar t ex inte hänsyn till att ca 50 procent av de timmar som STIL producerar ligger på obekväm arbetstid vilket givetvis belastar vår genomsnittskostnad. När vi sedan frågar våra förhandlingspartners vilken andel OB-timmar de har, så kan de inte svara. Hur ska de då kunna veta att vi är dyrare!

Man vill likställa kostnaderna med vad det kostar att anställa i kommunal tjänst och då räknar man enbart de kostnader som har med lön att göra. Kostnaderna för over-head och överhuvudtaget central administration glömmer man ofta.

Dessutom argumenterar man att kommunen har fortfarande sina kostnader för bedömning och kontroll kvar. Det argumentet framförs i de distrikt där man inte har genomfört en administrativ bodelning mellan den myndighetsutövande och den tjänsteproducerande funktionen.

Några kommuner har anfört är att man har fasta åtagande och fasta over-head kostnader som inte blir mindre om några hemtjänstbrukare anlitar STIL. Med detta argument ville man förhandla sig fram till ett pris som inte kompenserar oss för våra administrativa kostnader.

Vi blir ofta förvånade över den uppenbara okunskap om affärslivets villkor som vi anträffar hos en del personer som har delegerats att förhandla med oss. Troligen finns det en del som socialförvaltningen kan lära sig av andra kommunala förvaltningar som haft längre erfarenhet med entreprenadföretag. Hos några tjänstemän blandas denna ovana med en annan svårighet: Tidigare var STIL-medlemmarna socialförvaltningens skyddslingar. Nu har de förra skyddslingarna bytt roll och kräver att bli betraktade som affärspartners. Det märks ibland från det sätt som vi blir personligen bemött att tjänstemän kan ha svårt att hänga med utvecklingen.

Det blir alltid en diskussion om kronor och ören. Allt annat kan vi snabbt komma överens om men så sitter man där och pratar om pengar. Och ibland skymtar det fram ett slags misstroende: "Varför kan du inte anställa personlig assistent genom kommunen? Vi har ju anammat idén och anpassat oss till de krav STIL gjort tydliga." Då säger jag: STIL:s produkt är "större" än kommunens. Vi vill att folk ska bli engagerade i sin egen situation, ta det ansvaret. Med stöd av STIL ska man utvecklas som person genom att bli en duktig arbetsledare och lära sig utnyttja de möjligheter som personlig assistans erbjuder. Mycket av vår verksamhet går ut på utbildning, stöd och råd. Personlig assistans i kommunens regi däremot innebär fortfarande främst stöd till de anställda, inte till brukaren.

Vi försöker applicera samma avtal överallt. Vi producerar samma tjänst i Järfälla, i distrikt 5 och Skarpnäck i Stockholm o s v, men politiker och tjänstemän vill att just deras kommun eller distrikt ska betala mindre för samma tjänster än andra. Om vi skulle splittra oss och skapa en slags diversehandel med olika tjänster till olika priser, skulle administrationen bli dyrare för oss. Dessutom skulle det innebära att vi delar in våra medlemmar i olika kategorier. De skulle få första, andra eller tredje klassens service beroende på vilken kommun eller distrikt de bor i. En sådan särbehandling skulle gå helt emot kooperativets grundtankar.

Ibland händer det att kommunens tjänstemän omedvetet försöker klä på oss rollen som myndighetsutövare. Jag ska ta ett exempel. Man har under våren gjort en behovsbedömning för en arbetsledare i STIL. Hon har av tjänstemannen som utrett hennes behov fått utökat från 80 timmar i veckan till 120. Socialnämnden har sedan beslutat att dessa timmar ska kosta en maximisumma, vilket skulle innebära ett genomsnittspris per timme, som ligger lägre än vad som är avtalat mellan kommunen och STIL. När vi ser ut som små frågetecken, säger tjänstemannen: "Ni kan väl göra ett undantag och ta mindre betalt för de här extratimmarna som ligger över den tidigare bedömningen. Eller också får ni producera så många timmar ni kan upp till det ekonomiska taket." Då begär man att vi ska ta över myndighetsutövningen. Vårt svar måste bli: "Vi är ingen myndighet. Är det bedömt att hon behöver 40 timmar till, så ska hon ha det för det priset vi har avtalat."

I STIL är vi angelägna om att vi tillsammans - arbetsledare, assistenter och tjänstemän i den offentliga sektorn - vidareutvecklar modeller och metoder som innebär bättre möjligheter till självbestämmande, full delaktighet och jämlikhet i samhället för personer som använder personlig assistans. Låt oss sträva efter att uppnå samförstånd och ännu bättre tjänster som hela samhället vinner på. Inför den nya lagstiftningen, ta kontakt med oss för kurser och diskussioner där vi mer detaljerat och personligt kan förmedla STIL:s erfarenheter och kunskaper.

Nästa avdelningen tillhör kommunfolket. Kerstin Åslund, förste viceordföranden i socialnämnden i Stockholm har varit med om de beslut i socialnämnden som ledde till STIL-projektet 1987. Sedan, 1989, när vi ville avsluta projekttiden och permanenta vår verksamhet i form av ett entreprenadföretag, vann vi med en enda röst majoritet i socialnämnden med hjälp av Kerstin och hennes parti och Stockholmspartiet i vågmästarrollen.

STIL:s roll i Stockholms stads förändringsarbete för valfrihet och brukarinflytande

Kerstin Åslund (fp), 1:e v ordf i socialnämnden i Stockholm

Jag vill berätta litet om förändringsarbetet i Stockholms stad där jag är verksam. I 1992 års utgåva av "Information och råd om handikappfrågor" från socialtjänsten här i vår stad, kan man på sidan 12 läsa om STIL. Rubriken är "Brukarkooperativ m m". STIL har redan inflytande över stadens förändringsarbete för valfrihet och brukarinflytande, det är viktigt att understryka tycker jag.

Jag tycker det känns bra att vi fått den här utvecklingen, inte minst för STIL, men det finns också andra kooperativa lösningar som är bra för andra människor. Jag måste få säga att jag lärt mig väldigt mycket av Adolf Ratzka och Bengt Elmén. Den kunskapen har hjälpt mig att forma de beslut vi tagit i socialnämnden.

Det pågår ett förändringsarbete i Stockholms stad på alla områden. För oss politiker gäller det i dessa dagar att kombinera besparingar med förbättringar. Inom äldre- och handikappomsorgen handlar det dock inte om besparingar generellt. Det handlar huvudsakligen om utbyggnad och förändring för ökad valfrihet. Vi har varit överens om att prioritera gamla, personer med funktionshinder och ungdomar i riskzonen.

En förutsättning för valfrihet är att det finns alternativ, annars finns det ju ingenting att byta till när man är missnöjd. Man kan idag även inom den kommunala organisationen byta till t ex en annan kommunal resultatenhet inom hemtjänsten. Men framförallt går det att vända sig utanför den kommunala regin. STIL är ett sådant alternativ.

Många är nöjda med hemtjänsten men det gäller att hitta sätt att tillfredsställa också dem som är missnöjda. Vår tanke är att vi ska införa servicekuponger, checker, inom hemtjänsten. Vi har inte sett det slutgiltiga förslaget kring det här systemets utformning, men klart är att redan nu handlar det om att kunna välja en utomstående städfirma eller någon utomstående som handlar. Jag vill understryka att det är frivilligt, de som vill utnyttja detta har möjlighet att göra det. Det får aldrig bli fråga om tvång. Den som så önskar ska även i fortsättningen få sitt stöd från det kommunala. Tycker jag att den kommunala verksamheten passar mig som person ska jag veta att den finns. Att göra det möjligt för den som vill att ordna sin egen personal eller genom STIL lösa detta, det är det handikapp-propositionen handlar om. Den som är berättigad till assistansersättning ska kunna välja att få den från kommunen, själv anställa, ordna det genom någon förening eller något kooperativ. Att själv kunna välja sin assistent är en form av valfrihet.

Andra viktiga komponenter för valfrihet belyses också i handikapputredningens delbetänkande "Ett samhälle för alla". Förslaget ställer krav på ökade ekonomiska resurser, den ställer också krav på ökat samarbete mellan olika instanser och förvaltningar. I Stockholm har vi redan sedan en längre tid en instans där kunskap av olika slag samlas och erfarenheter kan tas tillvara i det dagliga arbetet t ex vid större remissarbeten.

Brukarinflytande är ju också att just handikapporganisationerna genom sina företrädare kan vara med i kommunala, landstingskommunala eller rikstäckande debatter och naturligtvis i planeringen. Vi vet att det finns hinder i gatumiljön, inomhusmiljön i offentliga lokaler. Det måste påpekas, det måste åtgärdas och som bäst kan det förklaras av de människor som påverkas negativt av att vi inte har tillgänglighet. När vi bygger nya bostadsområden, planerar för samlingslokaler eller skolor, ska vi tänka på många saker så att människor med funktionshinder ska kunna komma in och kunna använda lokalerna. Vi ska helt enkelt leva upp till att samhället ska vara tillgängligt för alla.

För att återgå till möjligheterna att påverka sin egen vardag och den assistans man kan få med olika göromål så tror jag att fler och fler kommer att välja på egen hand eller kooperativa lösningar. Fler kommer att välja den formen därför att möjligheten blir mer naturlig för den enskilda människan när frågan ställs om hur ersättningen ska betalas ut. Det är bra, bara vi är vaksamma på att vi stöttar de enskilda med hjälp och kunskap om hur man agerar som arbetsgivare, och vilken handledning och utbildning personalen behöver. Alla ni i STIL vet ju att det här är viktigt och genom era övervägande positiva erfarenheter så uppmanas ju fler att gå i era spår.

Mycket av grunden för valfrihet och brukarinflytande är väl också att STIL:s sätt att arbeta minskar byråkratin för den enskilda människan. Man behöver inte längre anpassa sig efter kommunens sätt att arbeta, ha telefontider, hantera sjukfrånvaro o s v. Möjligheterna att själv lägga upp sin dag tillsammans med assistenten innebär ju också ökade möjligheter till sysselsättning, till fritidsaktiviteter, till jobb helt enkelt. Men vi ska komma ihåg att för många fungerar det här bra också i kommunens regi. Och än bättre nu tror jag sedan vi införde resultatenheter, som är självständiga och minskar byråkratin genom att kunna ta snabba kontakter och nödvändiga beslut omedelbart.

STIL:s roll i förändringsarbetet är vägvisarens. Ni har banat väg för ett nytt sätt att tänka och förhålla sig. Nu gäller det att ta tillvara de erfarenheter man gjort. Inte bara i STIL, det finns fler kooperativ som kommit till under de här åren.

Nu gäller det att utvärdera och fundera på vad det är vi kan göra annorlunda, vilka fällor man inte ska gå i. Vi kan se att STIL:s verksamhet nämns både i utredningar och propositioner som exempel på hur man kan arrangera sin personliga assistans. Många kommer att behöva de kunskaper, som ju egentligen bara brukarkooperativ som STIL har.

Jag misstänker att det kommer att ställas många frågor i framtiden och jag tror många kommer att vilja ha stöd och hjälp att förändra sina liv.

Jag har förstått att STIL inte alltid tycker det är lätt att förhandla med socialdistrikten om ersättningen, det har vi hört här av Björn också. Jag menar att det är viktigt att man framöver skapar större samstämmighet i de här diskussionerna. Jag skulle tro att större erfarenhet i distrikten av förhandlingar över huvud taget, bättre kunskap om verksamheten, om kostnader och den nya lagen LSS innebär ett annat klimat framöver mellan er och socialdistrikten. Det är verkligen min förhoppning att det blir så, därför att jag tror att man kan hitta bättre lösningar i samförstånd.

Till sist några ord om uppföljning och utvärdering, som ett instrument för ökad valfrihet och brukarinflytande. Genom enkäter till brukare och personal, genom personliga kontakter, genom att samla och ta till sig signaler per telefon och brev från brukare och deras anhöriga. Vi har hört här tidigare hur svårt det är att få fram den här uppföljningen, och när jag talar om förslagen hur man ska kunna göra en utvärdering så är det faktiskt med ödmjukhet, för det har tagit lång tid innan vi verkligen kommit fram till att vi ska göra detta, ta till oss vad som är fel och vad som är riktigt. Därför är det oerhört viktigt att man inom kommunerna tar till sig den kunskap man har, de tankar som finns. Ibland är det små ändringar som gör det mycket bättre för enskilda människor. Det handlar ibland bara om att vi frågar och ser till att vi ger det stöd och den hjälp som behövs. Det handlar faktiskt om hur man upplever den hjälp man får! Vi planerar att gå ut och fråga brukarna vad de anser om de olika verksamheterna. Jag hoppas att vi ska kunna lära oss en massa och kanske kan vi få hjälp på vägen genom undersökningar utifrån dem som har erfarenhet och kunskap.

Henry Blomkvist från Nacka kommun var med när STIL skulle starta som försöksprojekt eftersom en av våra första medlemmarna bodde i Nacka. Det var 1987. Idag är Nacka en av de kommuner som har kommit längst med omställningen av hemtjänsten till nya former.

STIL:s roll i Nacka kommuns kundvalssystem

Henry Blomkvist, chefskonsult, Nacka kommun

Jag ska berätta om det kundvalssystem som ska införas i Nacka och som i begränsad omfattning infördes redan i maj 1992. Kundvalssystem ska införas i Nacka inom såväl skola, barnomsorg som äldreomsorg och handikappomsorg. I skolan är det redan genomfört. Systemet bygger på ett par ideologiska grundtankar. Det ena är valfriheten, möjligheten för den enskilde att göra ett eget val. Det bygger på en stark tilltro på den enskilda människan, att hon bäst kan bestämma.

Den andra bärande tanken är att man vill konkurrensutsätta den kommunala verksamheten och därigenom få en bättre hemtjänst, bättre service men också en bättre hushållning av samhällsresurserna totalt. Huruvida vi kommer att uppnå detta, får de utvärderingar som vi ska göra visa.

Systemet bygger på att vårdtagare (om jag får använda det uttrycket) som beviljats hemtjänst ska som alternativ till kommunens egen service erbjudas kommunala servicechecker. Värdet på de checkerna bestäms av hur många hemtjänsttimmar som jag blivit beviljad i biståndsprövningen. De här servicecheckerna ska inte erbjudas dem som kan få sin hjälp genom entreprenad och liknande, där finns det avtal om vissa volymer och kostnader. Vi ser kundvalssystemet som ett steg längre eller en motsats till entreprenader.

Värdet på checkerna grundar sig på kommunens egen självkostnad. Vi har satt den till 200 kr. Vi gick ut med det och vi kan redan nu säga att de små företag och enskilda vårdgivare som bildats eller som fanns när systemet infördes har satt ungefär samma pris.

Vårdtagaren eller kunden ska använda checken som betalning för en tjänst som vårdgivaren utför. Vi förutsätter att vårdgivaren inte kräver eller accepterar högre betalning. Kommunen ska i sin myndighetsroll bistå den enskilde med information om tänkbara alternativ för utförande av tjänsten och kommunen ska för det här ändamålet ha ett register som upptar vårdgivare som har godkänts av kommunen. Kommunen legitimerar de enskilda vårdgivarna. Då kan vi omedelbart ställa oss frågan: Nå, vilka är de enskilda vårdgivarna, fanns det några från början? Om jag bortser ifrån STIL, så fanns det egentligen inga. Fanns det några hushåll som var intresserade av det här systemet? Det gjorde det egentligen inte heller.

Efter en massiv information visade det sig att det fanns hushåll som var intresserade att själv köpa sina hemtjänstinsatser, sin assistans. Så småningom växte antalet, en sakta framväxt, nu är vi uppe i 45 hushåll som via checker köper sin hemtjänst hos en privat vårdgivare av något slag. Det är ungefär 5 procent av det totala antalet hushåll med hemtjänst.
Vi har nu 12 små företag. Det är enskilda personer, en eller tvåmans-företag, de har ofta en annan verksamhet vid sidan om. Bara undantagsvis kan någon försörja sig helt på den här verksamheten. Det är vårdpersonal, flera har tidigare varit anställda i kommunen eller landstinget, det finns vårdbiträden, undersköterskor, sjuksköterskor, socionomer som också jobbar. Alla har tidigare jobbat inom hemtjänsten eller liknande.

För att en vårdgivare ska godkännas av kommunen och tas upp på den lista vi har över godkända företag, krävs att man är registrerad för lagstadgade skatter och avgifter. Har vårdgivaren anställd personal, ska han teckna förbindelse att man följer de regler som gäller, tystnadsplikt, samma som gäller för kommunal personal. Man ska följa arbetsrättslig lagstiftning, man ska ha för arbetsuppgifterna adekvat kunskap och erfarenhet. Det är väldigt viktigt. Vårdgivarna ska också ha försäkringar som håller vårdtagaren skadeslös om det händer nåt.

Vem bedömer sedan under utövandet själva tjänsterna? Det är kunden. Är kunden nöjd, då är kommunen nöjd i princip. Den enskilde ska på den check man betalar med skriva på, om man har godkänt arbetet. Det är en förutsättning för att kommunen ska lösa in checkerna.

Kommunen följer naturligtvis upp, om kunderna är nöjda eller inte. Sedan flera år har Nacka kommun satt kunduppföljning i system Vi använder en modell som vi kallar kvalitetsbarometern och som ger oss en mycket bra bild av hur de enskilda anser att verksamheten sköts. Parallellt följer vi upp det här systemet med högskolan i Umeå för att titta på alla de aspekter som kan vara viktiga.

En viktig sak för att det här ska fungera bra är att kommunen skiljer på myndighetsutövning, ansvar inför socialtjänstlagstiftning och liknande å ena sidan och produktionen, resultatenheterna på andra sidan.

Det finns nu förslag om att det här systemet ska gälla all kommunal hemtjänst i enskilt boende. Det betyder att den kommunala hemtjänsten formerar sig i en tydlig myndighetsdel och i tydliga resultatenheter. Det betyder också att den kommunala produktionen inte bara ska konkurrera med de privata företagen utan också internt. Den enskilda kunden ska alltså kunna välja hemtjänstgrupp, välja vårdbiträde. Är man inte nöjd med en, väljer man en annan. Det ska inte vara några långa avtalsperioder.

Det finns svagheter i det här systemet, vi ska inte blunda för det. De små företagen är mycket sårbara. Är man två man i ett litet företag, vill det ju till att man planerar semester och har en beredskap om man blir sjuk. Vi har en förhoppning om att de enskilda företagen ska kunna samarbeta med varandra och ställa upp under sjukdomsperioder, semester och liknande.

Jag kan nämna att det sker en sakta, försiktig framväxt av det här systemet, varje vecka ringer det någon och undrar: hur ska jag komma in i ert kundvalssystem och sälja tjänster inom hemtjänsten? Hur ska jag bli godkänd o s v? Det tillkommer något hemtjänsthushåll då och då.

Detta prövar vi i Nacka, men det är för tidigt att säga i vilken omfattning vårt system kommer att attrahera kunder respektive företag.

Frågor och svar

Svar på en fråga från publiken:
Alla slags kombinationer mellan privata och kommunala tjänster är tänkbara. Den som vill, kan köpa kvalificerad omvårdnad från kommunen och samtidigt köpa städning, handlingshjälp m m från ett privat företag.

Fråga från Adolf Ratzka:
Apropå 200 kr i timmen. STIL:s pris är f n 191 kr. Nacka kommun sparar alltså en del pengar genom att anlita STIL. När vi är ute i distrikten och förhandlar, säger alla att just deras kommun, distrikt eller kommundel har kommit längst med att effektivisera verksamheten. Man nämner som kostnad för den egna verksamheten 135 kr, 145 kr o s v. Varför har Nacka så höga kostnader som 200 kr? Har ni varit så ineffektiva?

Henry Blomkvist:
Vi har i vårt självkostnadspris lagt in samtliga kostnader som vi har kunnat hitta som belastar tjänsten, t ex all administration, over-head-kostnader från ledning o s v, alla kostnader utom de politiska kostnaderna. Det är alltså frågan om kostnadsdefinition och metodikutveckling.

Sedan är det också en fråga om effektiviteten i produktionen. Jobbar du i en glesbygd med långa avstånd mellan de enskildas hem, blir effektiviteten lägre. Arbetar du i ett servicehus, kommer du kanske upp i 90-95 procent utnyttjande av en arbetad timme, för där springer du från dörr till dörr. Vi har räknat med ett snitt på 60 procent och det är då den genomsnittliga effektiviteten i hela kommunen. Effektivitetsgraden grundar sig på faktiska mätningar i kommunen över ett år. Här finns ett tydligt styrmedel för politiker, i de mål man sätter upp kan man höja effektivitetsgraden och säga: "Vi accepterar inte 60 procent utan vill höja till 75 procent." Effektivitetsgraden påverkar sedan priset på checkerna.

Det är mycket viktigt att se priset i förhållande till kvaliteten. Men vem ska bedöma kvaliteten? Enligt vilka kriterier? Som jag har sagt tidigare, vi som brukar dessa tjänster, kan bäst bedöma deras kvalitet. Vi är de bästa experterna. Därför har vi bett en brukare att berätta vad STIL har betytt för livskvaliteten. Helena Karnström berättar hur hon ser på STIL och dess möjligheter och begränsningar för den enskilde brukaren. Helena har haft kommunal boendeservice och var med och startade STIL. Hon har nyss börjat att arbeta för STIL och vi är mycket glada över att en så erfaren brukare och god kamrat arbetar i vår råd- och stödavdelning.

Varför jag är med i STIL

Helena Karnström, tvåbarnsmor, STIL-medlem och anställd på STIL:s stöd- och rådgivningsavdelning

Jag tänkte berätta om hur jag hade det innan jag gick med i STL och om hur jag upplever det nu när jag är medlem och arbetar på STIL.

Jag är född med mitt funktionshinder och behöver hjälp med nästan allt utom att tänka och prata. För min talan gör jag själv. Nyss satt jag och tänkte på att jag har hållit på och kämpat med myndighetsutövare i hela mitt liv, alltifrån arbetsterapeuter, sjukgymnaster, hemtjänstsinspektörer och det ena med det tredje. Nu ska ni inte tro att jag är jättenegativ till alla som har nån sådan benämning, men det har varit mycket kämpande för att få möjligheter att leva mitt eget liv och bli hörd. Jag har blivit ganska så bromsad hela vägen fram till nu. Och ändå är alla dessa människor tillsatta för att hjälpa oss.

Jag har ofta fått höra att jag krävde för mycket, när jag inte vill ha det som er-bjöds, inte vill använda mig av hemtjänsten. Jag bodde ju med boendeservice, en typ av institution, tycker jag idag. Det går inte att jämföra hur jag hade det då och hur jag har det idag, vilket kvalitet jag har idag. Jag är en helt annan människa idag.

Jag tänker på alla andra som bor kvar i det systemet. Jag förstår inte hur de orkar och står ut med att ha det på det sättet. Jag skulle vilja visa, hur man kan ha det istället.

Jag kommer ihåg att jag ofta blev kallat bortskämd utav folk som jobbade inom hemtjänsten. Man tyckte: "Hon kan ju ta för sig, hon kan ju gapa." Mycket sådant blev jag utsatt för, idag tycker jag det är ganska lustigt.

Jag blev ofta utsatt för repressalier. Kanske jag blivit osams med gruppledaren bland personalen. Om det var någon man inte tyckte om, inte vill ha hjälp av, då fick jag den som hon visste att jag absolut inte ville ha. På så sätt blev jag ganska styrd. Jag skulle kunna berätta hela dagen om sådana saker.

Det var tur då att jag hörde talas om STIL. Vi var bara en liten grupp då. Innan jag träffade dem, trodde jag inte det fanns något annat. Det fanns bara det jag hade. Jag trodde att det var så här, när man var funktionshindrad, att jag var tvungen att ta emot olika människor varje dag. Man blir väldigt splittrad som människa. Det går bara ut på att bli förflyttad till toaletten och få litet mat. Man kunde inte göra någonting. Just den där vanmakten att inte kunna förändra något. Det betydde ingenting vad jag sa.

Idag är jag gift, är lycklig, har två barn, jag arbetar, jag har utvecklats jättemycket själv som person, eller vad säger du Adolf?

Mitt egenvärde blev större när jag började anställa mina egna assistenter. Det blev en otroligt skillnad, mitt synsätt på mig själv förändrades. Det var kanske först då, som jag började se på mig själv som vem som helst, som vilken kvinna som helst, med samma rättigheter som andra kvinnor.
Det kanske låter som jag glorifierar STIL. Självklart har vi inte lösningar på allt, det finns många saker som vi kan bli bättre på. Det är ju så att de flesta av oss har haft väldigt dåliga förutsättningar för att bli arbetsgivare, att bli arbetsledare och styra vår egen assistans. Det har vi inte haft någon längre praktik på. Det tar ganska lång tid, det är en viss process att bli en bra arbetsledare. Det jag jobbar mycket med nu på STIL är att dela med mig av den kunskap jag samlat på mig sedan 1986 när jag började anställa egna assistenter.

Vi vet inte ännu lösningar och svar på alla problem, men vi anser att de flesta kan gå med i STIL och anställa sina egna assistenter. Några kan ha vissa begränsningar. Då kan det ibland behövas att någon stöder arbetsledaren i sin roll, det kan vara någon anhörig. Men då krävs det att det är en vettig anhörig.

I kooperativet är vi väldigt beroende av att alla medlemmar sköter sig, tar del av avtal, engagerar sig och är bra arbetsledare. Kooperativet är mycket sårbar i och med vi lägger så mycket ansvar på de enskilda medlemmarna. Jag tror att vi kommer att bli bra på det. Vi är flera med mycket och lång erfarenhet, som försöker förmedla det till andra.

Något jag tränat mycket på, varit tvungen att träna på, är att ta mina egna konflikter med mina assistenter. Har jag problem med mina assistenter, måste jag ta tag i det själv. Ingen annan gör det. Det kan vara jobbigt, man får träna, det gynnar mig själv. Det behöver vi mycket praktik på allihop. Det är inte så lätt, när andra förut gjort saker åt oss, tagit ansvar för oss. I hemtjänst eller boendeservice har man inte haft så stor chans att påverka sin situation.

Idag är det jag som bestämmer helt och hållet. Jag måste ta tag i det. Är det något jag inte trivs med hos mina assistenter, måste jag se över det själv, antingen fundera på om jag missat något, inte varit tydlig nog eller hitta vad annat det beror på. Det är värt att arbeta med.

När jag fick mina två barn var det också en ny situation. Att ha personlig assistans, så pass mycket personlig assistans, 24 timmar om dygnet har inte varit så lätt utan förebilder. Jag har hela tiden saknat förebilder, det finns inte så många som har personlig assistans och har skaffat barn. Hoppas det blir fler. Nu har jag också mina barn att tänka på och jag är väldigt noggrann med att allting görs på det sätt jag själv skulle göra det. Det är en utmaning.

Det hade inte varit möjligt för mig att skaffa barn när jag bodde i boendeservice. Det hade varit synd både om barnen och mig. Jag är glad att jag bara är 30 år. Jag tycker jag kommit rätt långt. Jag har svårt att tänka tillbaka på hur det var, så många jobbiga situationer. Jag grät mycket, var deprimerad.
Det här är verkligen nåt jag kan rekommendera till fler. Jag hoppas STIL får finnas kvar med tanke på våra problem med kommunerna som vi tog upp idag. Jag hoppas att ni beslutsfattare ska förstå hur viktigt det är för våra liv.

Paneldiskussion

med föredragshållarna

Ähwa Coucher-Lundell, STIL:
Jag var här för tre år sedan, det kändes bra då, men det känns ännu bättre idag, vi närmar oss varandra, vi förstår varandra bättre. Men en sak vill jag säga, jag får gåshud när jag lyssnar på Henry Blomkvist från Nacka. Du skrämmer mig faktiskt. Vart tog kunden vägen? Det låter som det bara är företagare som ska tjäna pengar, det första man ser är 200 kr, whaoo!! Men sen när jag lyssnar på vad du säger blir jag väldigt rädd.

Jag vet pensionärer som skulle behöva servicekuponger, men ni har glömt bort kunden, pratar bara om vårdgivarna, undersköterskor, sjuksköterskor. Vem har sagt att jag behöver en sjuksköterska? Jag är så trött på vårdpersonal så det står mig upp i halsen. Däremot har jag en tjej som är målare och lastbilschaufför. Vem har sagt att vårdpersonal är bättre? Och det här med pengarna, det låter ändå som om det är företagarna det handlar om. Vi ska tänka till, det är kunden det är fråga om.

Svar:
Du ska komma ihåg att jag har berättat här om en liten begränsad verksamhet som kommunen bedriver. Ett system som är frivilligt att använda för dem som tycker det är bra.

Jag kan hålla med dig om att våra affärsmässiga termer kan vara stötande. Våra barn är barn och inte kunder, har vi fått höra. Skolan är en skola och inte en produktionsenhet, o s v. Vi kanske inte ska använda såna termer. Däremot måste vi komma ihåg att pengar är ett styrmedel, det kommer vi aldrig ifrån. Jag tror på konkurrens. Kan vi bli effektivare, kan vi hjälpa fler. Vi vill bli bättre i förhållande till kunden

Kerstin Åslund:
När vi politiker går ut och pratar om valfrihet måste det finnas för alla. Valfrihet måste också vara att man tycker att kommunen gör bra insatser. Jag vill understryka det. Vi har bra personal, många är nöjda. Fler kommer utnyttja valfriheten, men ännu är det inte många.

Vad ska vi använda för termer? Får vi använda ordet kund? Idag har jag använt ordet brukare, människa. Vad ska jag säga? Det måste vi hjälpas åt med, det är oerhört viktigt att använda ord som vi kan ta till oss.

Ähwa Coucher-Lundell:
Ni får kalla mig vad ni vill, det är inte det saken gäller. Det är frågan om vad jag vill ha. Henry är ute efter att företagare ska tjäna pengar och så tror han att jag retar upp mig på termer. Det handlar om mitt liv som jag vill leva.

Maria Lundström från diabetesföreningens tidning.
Jag saknar något, jag skulle vilja höra någon som är assistent, få det perspektivet också. Tänkte ni på det när ni gjorde programmet, eller?

Adolf Ratzka:
Det tänkte vi på. Vi behandlar våra assistenter som guldkorn, men det här är vår sak, här är det vi som presenterar oss. Jag vet att i kommunala sammanhang är det ofta de anställda och deras utbildningskrav o s v som står i centrum , men där skiljer vi oss litet grand. Vi har assistenter här, som kan svara för sig själva om de vill .

Åke Öhlander, arbetar med hemtjänst i Katrineholm.
När man anställer en personlig assistent och man har låt oss säga någon som vill ha 60 timmar, vem avgör om den här personen ska få 60 eller 50 timmar?

Björn Jidéus:
Det är en i kommunen utsedd tjänsteman som har i uppgift att göra den bedömningen. Antingen bestämmer den tjänstemannen själv antalet timmar eller också tar han upp frågan i socialnämnden till beslut.

Gun Liljedahl:
Döva har ett mycket speciellt handikapp. Har de möjlighet och någon nytta av att gå med i STIL?

Adolf Ratzka:
Jag kan svara genom att berätta om en hörselskadad kvinna i Linköping, Hon var intresserad. Hon använder tolktjänst och det är en rätt speciell sak, det krävs en specialutbildning. Skulle hon kunna anställa sin tolk genom STIL, skulle hon har större flexibilitet tyckte hon. Det blev inte av, jag vet inte varför. Kanske för att kostnaderna blev för höga.

Gun Liljedal:
Vi är representanter för Sveriges dövas riksförbund här idag och vi undrar. Tolk är inte direkt behovsbedömd, det är landstinget som sköter detta. Hur kan man gå vidare för att kanske bli medlemmar i STIL? Har ni några funderingar?

Adolf Ratzka:
Vi är angelägna om att gå också åt det hållet, det skulle kunna göra att vi gick ihop, men jag kan inte svara på vad det skulle kosta idag eller hur man kan gå tillväga.

Björn Åberg, arbetsledare inom STIL:
Varför är kostnadsskillnaden så stor mellan olika kommuner. Jag har hört allt från 136 till 200 kr per timme. Vad beror det på? Spariver? Okunnighet?

Svar ur panelen:
Att det är olika priser beror kanske på olika effektivitet, men jag tror det beror på något helt annat. Jag tror att man gör beräkningarna på så många olika sätt. Man lägger in olika många kostnader. Ibland har man glömt att lägga in lokalerna eller over-head-kostnader, eller administration o s v. Kommunen måste lära sig att räkna.

Kerstin Åslund:
Under många år tog jag upp vad det kostade, gång på gång. Jag bad att få veta vad en hemtjänsttimme kostade. Det var svårt, tjänstemännen tyckte jag hade för stora krav. Vad räknar man in? Utbildning, lokaler, pensioner m m ? Jag kände att jag ville veta alla kostnader, de faktiska kostnader per genomsnittstimme för att vi skulle kunna jämföra och välja mellan olika alternativ.

José Ferraz:
När man frågar en kommun på detta sätt om en viss kostnad, får man ibland enbart uppgiften om en viss prestation. Då är det lätt att glömma att en hel del indirekta kostnader ingår i produktionen av denna prestation. Men jag tycker att det verkar finnas en viss samstämmighet: i Göteborg 196 kr, Nacka 200 kr. 200 kr kan vara realistiskt och är ganska billigt, tycker jag, jämfört med kostnaderna för andra tjänster i den kommunala sektorn.

Josefin Hallgren, Nacka:
Jag är kommuninvånare i Nacka och föremål för äldreomsorg, bor i en insprängd handikapplägenhet och trivs med min situation. Jag har inte blivit er-bjuden några servicechecker och undrar varför. Dessutom har jag fått för litet timmar i förhållande till mitt funktionshinder. Kan jag få hjälp att få det ändrat?

Henry Blomkvist:
Jag ska förmedla den kontakt du behöver, vi kan prata om det efteråt.

Kerstin Åslund:
Jag tycker vi ska prata om mer än timkostnader. Det handlar om att man får den rätta servicen och det rätta stödet. Helena, jag vill fråga dig: Har du haft mycket bekymmer med personalomsättning, har man inte förstått vad som krävdes av den som fick jobbet o s v?

Helena Karnström:
Jag har inte haft så stor omsättning. Nu har jag haft en som jobbat sedan 1986, någon har varit hos mig i två år. Ju mer jag har utvecklats i min arbetsledarroll och ju mer jag har tagit till vara de tabbar jag gjorde i början, desto bättre går det. Det är sånt jag försöker lära ut till våra nya medlemmar.

Det är ganska mycket, en lång inlärningsprocess att bli arbetsledare. Särskilt när man varit under ett system som hemtjänsten som jag tyckte var väldigt förtryckande. Jag kände mig förtryckt i flera år, jag kunde inte besluta ens över de mest elementära saker: Ska jag jobba längre idag? Ska jag byta blöjor på min unge? Ska jag gå ut på stan idag? Ska jag sticka hem till min älskare? Eller vad ska jag göra?

Har man levt under det länge, tar det tid att tänka om. Det är en stor skillnad att bestämma över sitt liv. Det är som att släppa ut en fånge på grönbete, tror jag. Då måste vi stödja och vara förebilder.

Antingen hunsar man med sina assistenter, man tar hämnd på dem eller lever man kvar i det gamla systemet. Man förstår inte vilka möjligheter man har och låter assistenten ta över eller styra och ställa. Man gör ingen förändring.

I STIL försöker vi vara vaksamma, vi vill att folk använder STIL som ett verktyg. Det är inget självändamål. Vi erbjuder kvalitet. Det blir kvalitet när jag styr min egen assistans. Men att styra sina assistenter innebär inte att jag står med piskan. Vi måste träna. Vi är 95 arbetsledare och hos de flesta fungerar det väldigt bra.

Slutord

Adolf Ratzka

För att vi och våra närmaste ska ha samma graden av självbestämmande i vardagen och våra liv som andra, behöver vi personlig assistans-tjänster som täcker våra behov både kvantitativt och kvalitativt. Kvaliteten tar vi hand om, när vi får driva dessa tjänster i egen regi. Det är vi bäst på. För kvantiteten behöver vi en rimlig timersättningsnivå och ett rimligt antal beviljade timmar. På dessa två punkter är vi helt beroende av den offentliga sektorn som finansiär.

Jag vill sammanfatta vår "hearing" idag med de följande påståenden:

Många fler än vi tror kan sköta sin egen personlig assistans i egen regi när de får kamratstöd.

Vi är de bästa experterna på våra behov.

Det effektivaste mätinstrument och styrmedlet som ger den högsta kvaliteten är att producera själv det man brukar,

Offentliga tjänster är dyrare än man tror. Det är avgörande att kunna räkna rätt, när man ska konkurrensutsätta offentlig verksamhet. Om kommunala tjänstemän inte känner till sina verkliga kostnader, uppstår lätt misstanken att man vill skydda sin egen verksamhet. Därmed tappar ord som decentralise-ring, resultatenhet, konkurrens sin mening och blir dåliga skämtar.

STIL:s timpris är inte dyrare än kommunernas självkostnad. Troligen lägre.

Ni, som representerar kommun och landsting här, räkna rätt på era egna kostnader, använd inte bristfälliga beslutsunderlag, som förespeglar er besparingar, när det i själva verket rör sig om förlustaffärer. Personlig assistans är alldeles för viktig för våra och våra anhörigas liv!

Vi vill inte tala så mycket om priser och ekonomi men tvingas att göra det i dessa tider. Helst vill vi tala om ökad livskvalitet genom självbestämmande. Det är Independent Living-rörelsens mål. Och det är ett mål som vi hoppas alla här idag kan ställa sig bakom.

Bilagor

Moderna tider

Ledare ur STILETTEN Nr 1 1993

Nu blåser nya vindar genom socialförvaltningarnas korridorer. Konjunkturnedgången har minskat skatteintäkterna. Kommunalskatten får inte höjas och samtidigt dras statsbidragen ner. Kommunerna har alltså mindre pengar och måste spara. Politikerna beordrar sina förvaltningar att dra ner på utgifterna. Man skär ned verksamheter och försöker effektivisera det som finns kvar. Det omorganiseras och omstruktureras. Varenda verksamhetsgren ska bli resultatenhet. Resultatenheterna ska köpa och sälja tjänster till och från varandra och även från privata företag. Konkurrens och valfrihet ska härska.

Vi som berörs av allt detta undrar varför valfriheten fick vänta tills lågkonjunkturen kom. Hemtjänstbrukare har krävt alternativa lösningar i åratal. Men har brukarna fått valfrihet nu när socialdistrikt lägger hela stadsdelar ut på entreprenad och slutar avtal med exempelvis AB Svensk Hemservice? Det är ju fortfarande ett monopol. Som brukare kan vi fortfarande inte välja mellan företag och bestämma vilka som arbetar, när och hur.

Några kommuner vill införa s k vouchers, brukarcheckar eller kuponger som man får av kommunen och ger till de som lämnar service. Låter bra, kan man tycker. Men vi har inte sett än hur systemet kommer att administreras. Om vi kan ge dessa checkar till vem som helst eller till endast de företag som är godkända av socialförvaltningen. Att få pengarna i handen verkar rakare och enklare, men så långt vill kommunerna inte gå, eftersom man förmodligen tror att vi skulle köpa sprit för pengarna. Dessutom uppkommer frågan om vem som är arbetsgivare. Inte alla som vill jobba, vill bli företagare för den skull.

I jämförelsen med voucher-systemet, AB Svensk Hemservice och kommunala nattpatruller o dyl. är personlig assistans i brukarregi det mest tilltalande. STIL:s jämt växande medlemsantal och efterfrågan för vår arbetsledarutbildning visar att vår lösning erbjuder mycket bättre kvalitet. Hur ser då kommunerna på STIL som entreprenadföretag?

Vi får många tillfälle att ställa frågan. STIL har haft ett centralt avtal med socialdistrikten i Stockholm sedan 1989. Avtalet blev nyligen uppsagt från centralt håll; varenda socialdistrikt i Stockholm ska nu ha friheten att sluta egna avtal med sina underleverantörer. För STIL:s del innebär det att vi måste förhandla numera med nästan tre dussin distrikt och kommuner. Dessa förhandlingar ger oss fina möjligheter att följa "systemskiftet" i förvaltningarna.

En sak som slår oss är att de flesta tjänstemän som vi möter inte har förhandlat förr. Det är oftast socionomer som har haft arbetsledaransvaret i hemtjänst. Nu ska de agera som företagare. Politikerna kräver det.
Kostnaderna ska sänkas. STIL ska få ett pris som absolut inte får överstiga distriktets egna kostnaderna. Helst ska man köpa tjänster till ett lägre pris. Men vad kostar den egna verksamheten? Den kommunala apparaten är stor och består av en mängd enheter som kostar men som man inte tänker på. Här några exempel:

I ett distrikt hade man inte räknat med kostnader för löneadministration. Det sköts ju av lönekontoret, alltså en annan enhet som inte belastar den egna verksamheten.

Vid uppskattningen av de egna kostnader tycks distriktets tjänstemän förbise att en STIL-assistents arbetstimme är lika med 60 min hos brukaren. I den kommunala hemtjänsten går 30 - 40 procent av tiden eller 18 - 24 min per timme till gångvägar mellan brukarna, planeringsmöten, kurser, dubbelbemanning m m, som forskning på bl a arbetslivscentrum i Stockholm visar. När förvaltningen uppskattar kostnaden för en arbetad timme med 150 kr/tim, betyder detta att 60 min hos brukaren kostar minst 215 kr. Den s k kringtiden blir alltså en i sammanhang viktig storlek. I ett distrikt frågade vi förhandlaren hur stor deras andel i kringtid var. Svaret blev 11 procent. En vecka senare nämnde samma person 17 procent till oss. Om siffrorna varierar så mycket inom en så pass kort tid ligger slutsatsen nära att man inte har den minsta aningen om hur det förhåller sig i verkligheten.

Oftast räknar förvaltningarna sina kostnader fram genom att ta en genomsnittslön för ett biträde och lägga på arbetsgivaravgifter, pensioner (om de tänker på detta) och - i bästa fall - några kronor för obekväm arbetstid. (De flesta distrikt vet inte vilken andel av deras timmar ligger på OB-tid.) Till slut lägger man på några procent för "administration". På det sättet tror många tjänstemän att man fått en rättvisande bild. Ett litet företag som STIL räknar på ett annat sätt: man summerar alla räkningar under året och delar summan genom antalet enheter som producerades under året. Så kommer man fram till den verkliga kostnaden per enhet och inte till en önskesiffer.

Men för kommunen är det inte lika lätt, ska medges. Socialförvaltningen kanske inte får räkningar för sådana saker som lokalhyror, städning, central förvaltning, utbildning, m m som presteras av en annan kommunal enhet. Eller så ligger de interna debiteringar under marknadsvärdet på tjänsterna.

Varje distrikt vill vara effektivast. Varenda gång vi träffar ett nytt distrikt får vi höra att just detta distrikt har kommit längst med effektiviseringen av sin verksamhet. Det ligger i sakens natur att tjänstemännen - framför allt i tider där man säger upp folk i förvaltningarna - vill framstå som effektiva. Rekorden hittills hålls av distrikt 1 i Stockholm som påstår sig ha en administrationskostnad på 3 procent. Men så fort man frågar vad som ingår får man varierande svar. Sådana "effektiva" distrikt räknar sedan fram att deras egen kostnad per producerad timme är så låg som 150 kr.

Det finns kommuner där man har tagit in ekonomichefer från näringslivet. Där ser de egna kostnader annorlunda ut. Botkyrka t ex har nyligen slutat avtal med STIL med ett pris på över 191/tim för 1993. I Botkyrka, länets fattigaste kommun, är man medveten om att man sparar pengar med STIL. Det samma gäller för Nacka som ger sina brukare hemtjänstkuponger värda 200 kr/tim med en beräknad intern kostnad på 220 kr. Där var det inga problem att förlänga vårt gammalt avtal som ligger betydligt lägre än 200 kr. (Anledningen till att jag inte anger en exakt siffra för STIL:s pris för 1993 är att priset ska enligt avtal uppräknas med fjolårets ökning av arbetskostnadsindexet. Indexet har inte räknats ut än av Statistiska Centralbyrån.)

Att ha en administration på 3 procent är en omöjlighet för ett företag, organisation eller offentlig verksamhet av vilken storlek som helst. Företagare vet att man måste räkna med 25-50 procent i administrationskostnader. Att kommunen skulle ha lägre administrationskostnader tror endast kommunala tjänstemän. I alla fall inte experter på Personalekonomiska institutet vid Stockholms universitet som har haft i uppdrag att lära förvaltningarna räkna rätt.

Det finns inga privata företag som erbjuder entreprenadtjänster till kommuner till 150 kr per timme. Det finns överhuvudtaget inga tjänster - frisörer, fotvårdare, chaufförer e dyl - som erbjuds för ett sådant lågt pris. De företag som kommunerna anlitar för hemtjänst tar mycket mer betalt än STIL, framför allt om man tar hänsyn till att STIL:s timmar ligger till 50 procent på obekväm arbetstid. Prisjämförelser är dock inte rättvisande, eftersom de inte tar hänsyn till kvaliteten. De flesta tjänstemän vi talar med är ense om att STIL-medlemmar får den högsta kvaliteten.

Det är svårt för kommunala tjänstemän att se STIL som ett entreprenadföretag. Jag är övertygad om att de bemöter förhandlare från "vanliga" företag på ett annat sätt. Förmodligen ser de oss fortfarande som sina skyddslingar. Förr kände de våra levnadsförhållande i minsta detalj. Idag har de svart att inse att situationen har ändrats. De vill fortfarande diktera sina villkor och förväntar sig att vi bugar och tackar.

Ibland får vi höra från distrikten att de mindre kooperativ som bildades efter STIL:s exempel blir billigare för kommunen. Då bör man komma ihåg att STIL, i motsats till dem, ger utbildning och råd åt assistansbrukare oavsett om man går med i STIL eller ej. Utbildning, råd och stöd är arbetsintensiva insatser och kostar pengar. De flesta i de mindre kooperativen har varit STIL-medlemmar eller fått sin arbetsledarutbildning av STIL. Dessa kooperativ är slutna, tar alltså inte in nya medlemmar och slipper dessa kostnader. I STIL försöker vi hjälpa även dem som har större behov av stöd. Vi hjälper folk i andra landsdelar att starta liknande organisationer. Utan STIL skulle det förmodligen inte finnas några brukarkooperativ alls.

Det finns andra svårigheter som de nya tiderna medför för oss. Många tjänstemän tycker att effektivitet förutsätter större kontroll. Man vill bygga upp enorma kontrollapparater för att hålla ett öga på oss. Så finns det distrikt som vill införa nya regler som medför t ex månadsvis redovisning av förbrukade timmar istället för kvartalsvis som nu; halvårsvis avräkning av icke förbrukade medel istället för årsvis; förskottsbetalning månadsvis istället för kvartalsvis m m. De nya villkoren skulle innebära en betydligt större administration för STIL med avsevärt högre förvaltningskostnader. Dessa tjänstemän tror antagligen att deras egen tid inte kostar något. Eller vill de försäkra sig om att de har något att syssla med även i framtiden?

Samtidigt skulle dessa förändrade rutiner innebära en avsevärd försämring av kvaliteten för oss brukare. En halvårsvis reglering av ej utnyttjade timmar exempelvis minskar medlemmarnas kontroll över sin vardag under året. Våra behov kan variera starkt beroende på årstiden. En tät avräkning betyder att varenda gång när behovet ändras måste man på nytt söka timmar hos sin hemvårdsassistent. Därmed ökar inte enbart vårt beroende utan även distriktets förvaltningskostnader, eftersom den direkta följden blir tidskrävande förhandlingar och överklaganden.

STIL vill bygga upp en långsiktig, gedigen verksamhet till gagn för våra medlemmar och kommuner. Som förening med ansvar för tjänsternas kvalitet för våra 95 medlemmar och som arbetsgivare med ansvar för över 500 assistenter måste vi ha en rimlig ersättning. Som brukare av personlig assistans behöver vi villkor som inte inskränker våra möjligheter till ett liv på lika villkor. Om personlig assistans i brukarregi ska kunna bli ett alternativ för många fler, måste kommunalpolitiker och tjänstemän kunna räkna rätt. Det är väl det minsta man kan kräva.

Adolf Ratzka

STIL är långt ifrån ensam om de problem som entreprenadföretag möter hos kommun och landsting idag. Här återger vi en av många artiklar i dagspressen om detta tema.

Debattartikel från Dagens Industri, torsdag 22 april 1993, sidan 4

Kommunerna saknar meningsfulla ekonomisystem

Måns Vegerfors, Direktör för Praktikertjänsts ledningsgrupp.

Tidigare inlägg: Patrik Engellau, ordförande i Föreningen Den Nya Välfärden, 20/3 och Lars Markstedt, revisionsdirektör vid Riksrevisionsverket och kommunal revisor i Järfälla 3/4.

Ännu viktigare än f den kommunala revisionen är att förse de kommunala tjänstemännen med styr- och rapportsystem som möjliggör meningsfulla jämförelser. Idag har kommunerna för dåligt grepp om sina egna kostnader. Det hindrar en konkurrens på lika villkor.

Lars Markstedt och tidigare Patrik Engellau har på denna sida fört en debatt kring de kommunala revisorernas roll för att bevaka den kommunala inköps- och uppdragsverksamheten.

En generell ståndpunkt är att man har mycket att vinna på att skilja på beställar- och producentrollerna inom offentlig förvaltning. I alltför många fall lägger en dubbel lojalitet hinder i vägen för ett optimalt resursutnyttjande.

Ett system där myndigheten är en tydlig beställare av olika tjänster, och där alla leverantörer konkurrerar på lika villkor är att föredra.

En mycket viktig fråga som ska beaktas i diskussionen med entreprenader är kvalitetsaspekten. Jag är övertygad om att när kommuner och landsting är beställare och inte både beställare och leverantör kommer olika kvalitetsmätningsverktyg att utvecklas.

Regleringar och subventioner innebär alltid risk för ineffektivitet och bristande marknadsanpassning. Det är sedan länge konstaterat att det är själva förekomsten av konkurrens som öppnar möjligheter till kostnadsreduktion och ökad effektivitet. Vem som i slutänden producerar tjänsten är oviktigt.

Det är lika självklart att konkurrens ska ske på lika villkor. Men en grundförutsättning för en jämförelse mellan egen produktion och entreprenad är ju att man vet sina egna kostnader.

Det visar sig nästan omöjligt att få en helt korrekt kostnadsjämförelse mellan offentlig drift och entreprenaddrift.

Kommuner och landsting har mycket svårt att prissätta och att korrekt beskriva sina egna tjänster, vilket ju är grunden för en jämförelse mellan resultatenheter som bär sina kostnader även för det gemensamma.

Här följer ett antal exempel på kostnader som ofta inte är medräknade vid kommuners/landstings prissättning:

Administrativa overheadkostnader,

ledningsfunktioner-styrelser.

Försäkringskostnader.

Marknadsmässiga hyreskostnader.

Porto-telefon-vaktmästari/kontorsservice.

Kapitalkostnader.

En ytterligare, på senare tid uppenbar, konkurrensfördel är det pensionssystem som tillämpas av kommuner och landsting.

Det privata entreprenören tar i sitt anbud hänsyn till samtliga anställdas pensionskostnader. Så är ännu inte fallet i de flesta kommuner där pensionskostnader inte fonderas och betalas av respektive förvaltning. En försiktig beräkning tyder på att kommuner och landsting har en icke beaktad pensionsskuld i miljardklassen. Jag tror att det är dessa erfarenheter som avspeglas i önskemålen om aktivare kommunala revisorer.

För min del anser jag att det är ett mer angeläget uppdrag att förse de i många fall duktiga tjänstemännen med ekonomiska styr- och rapportsystem som möjliggör ett drivet resultatenhetstänkande.

Då blir jämförelser meningsfulla. Lars Markstedt som varit huvudsekreterare i konkurrenskommittén vet att andelen entreprenader, cirka 10 procent, inte ökat sedan 1980-talet, vilket det borde ha gjort. Svaret står nog att finna i att många tänkbara entreprenörer framstått som dyra i en jämförelse som inte tagit med samtliga kostnader.

Kort presentation av Independent Living-rörelsen

Independent Living är numera ett internationellt väletablerat socialpolitiskt begrepp och synsätt som går ut på självbestämmande, medborgarrätt, valfrihet och brukarkontroll. Dessa begrepp är också målen för Independent Living-rörelsen, som har funnits i ca 20 år. Med rötter i den nordamerikanska medborgarrättsrörelsen för etniska minoriteter, homosexuella och kvinnor har rörelsen snabbt spritt sig till många länder. Rörelsen hävdar att personer med funktionshinder

är vanliga medborgare med precis samma skyldigheter och rättigheter som övriga medborgare,

vet sitt eget bästa och kan ta ansvar för sina liv,

kräver samma graden av självbestämmande och valfrihet i vardagen och i livet som andra tar för given.

Rörelsen består av individer och lokala gräsrotsorganisationer som är sammanknutna i nätverk. I USA, Kanada, Japan, England, Tyskland m m finns nationella nätverk för Independent Living En svensk riksorganisation för Independent Living är under bildandet.

Kännetecknande för rörelsen är kravet att personer med funktionshinder måste föra sin egen talan, eftersom de är de bästa experterna på sina behov. Därmed får endast personer med funktionshinder har ledande befattningar inom rörelsen eller representerar den utåt.

Independent Living-rörelsen ställer krav både på omvärlden och på människor med funktionshinder. Att ta ansvar och initiativ, att skaka av vårdapparatens omhändertagande, att sluta se sig som offer, att förändras från objekt till subjekt är inte lätt för många som har vistats på institution eller överbeskyddande föräldrahem. För att stödja den enskilde i den personliga utvecklingsprocessen har rörelsen skapat sin egen pedagogik, peer support, vilket innebär ömsesidig information, stöd och råd på samma villkor, jämbördiga medlemmar emellan, utan den hierarkiska indelning i expert och klient som kännetecknar professionella tjänster.

Eftersom personer med funktionshinder och deras organisationer är experter i egen sak måste de komma med konkreta förslag på vad som behövs för ett liv på lika villkor. Istället för att klaga och vänta tills någon annan tar ansvaret - politiker, tjänstemän, anhöriga m m - måste personer med funktionshinder själva utarbeta bättre lösningar och, om nödvändigt, driva dem i egen regi. Alltså precis det som STIL har gjort med personlig assistans.

Adolf Ratzka

Kort presentation av STIL

STIL, Stockholmskooperativet för Independent Living, är en ideell förening och del av den internationella Independent Living-rörelsen, en medborgarrättsrörelse som arbetar mot diskriminering och för mer personlig och politisk makt för människor med funktionshinder. Rörelsen vill skapa de praktiska förutsättningarna till att personer med funktionshinder kan uppnå självbestämmande och full jämlikhet och delaktighet i familjen och samhället.

STIL grundades 1984 som ett svar på de ofta otillräckliga offentliga tjänsterna som hemtjänst, hemsjukvård, ledsagarservice, kvälls- och nattpatruller, avlösarservice, färdtjänst, arbetsbiträde, elevassistans, m m som alla har gemensamt att brukaren inte kan bestämma över vilka som ska arbeta, när och hur. Vi var 16 st hemtjänstbrukare som var övertygade om att vi kunde åstadkomma tjänster med bättre kvalitet, om vi fick förvalta de medel som dessa tjänster kostar. Det är ju vi som vet bäst vad vi behöver!

1987 lyckades vi med stöd av Socialdepartementet att starta vårt pilotprojekt med 22 deltagare i 6 kommuner.

1989 omvandlade vi projektet till en permanent verksamhet. STIL är sedan dess ett entreprenadföretag. Vi har avtal idag med ca två dussin kommuner och socialdistrikt. 95 medlemmar får sin assistans via STIL och antalet växer jämnt. 1992 producerade vi ca 250 000 assistanstimmar med en omsättning av 48 milj kronor. På kansliet har vi ett tiotal anställda som arbetar med den centrala förvaltningen och utbildning, stöd och råd åt medlemmar och andra brukare av personlig assistans som vänder sig till oss. Mer än hälften av våra anställda har själva funktionshinder.

Kooperativet är arbetsgivare för sammanlagt över 600 assistenter. Var och en av medlemmarna fungerar som arbetsledare med ansvar för rekrytering, utbildning, anvisning och schemaläggning av sina egna assistenter. På det sättet kan den enskilde brukaren skräddarsy sin personlig assistans med ett maximum av brukarkontroll och kvalitet. Samtidigt slipper man arbetsgivaransvaret med mycket pappersarbete och det tunga ansvaret.

STIL erbjuder alla som behöver personlig assistans en arbetsledarutbildning flera gånger om året och kamratstöd i kvällsgrupper varje vecka. Vi lär ut hur man använder personlig assistans för att få kontroll över sin vardag, förbättra sin livskvalitet, återuppta studier eller förvärvsarbete, ta sin plats i familjen och bli en aktiv samhällsmedborgare.

STIL har hjälpt andra att följa vårt exempel. Idag finns det ett dussin liknande mindre kooperativ i olika landsdelar och Norge. Vi är en växande rörelse.

STIL är numera välkänt utomlands som modell för brukarstyrd personlig assistans och praktisk tillämpning av Independent Living-ideologin genom vårt samarbete med Independent Living Committee, Disabled Peoples' International och ENIL, European Network on Independent Living. P g a vårt deltagande vid kongresser och seminarier utomlands (STIL:s ordförande har bl a varit inbjuden som expert vid 6 internationella FN expert seminarier) och våra egna internationella seminarier har mycket publicerats om oss i utländska tidskrifter och rapporter. Dessutom får vi en hel del studiebesök från många länder.

Presentation av Institutet för Independent Living

Syftet med Institutet för Independent Living är att sprida Independent Living som ny socialpolitisk inriktning i Sverige och utomlands, att utveckla utbildningsmaterial för rörelsen och att fungera som utredningsinstitut. Institutet ska ge ut skrifter, hålla kurser och tjäna som informationsbank om ämnet.

Institutet grundades som stiftelse 1993 med STIL, Stockholmskooperativet för Independent Living, och GIL, Göteborgskooperativet för Independent Living, som stiftare.

Andra skrifter om Independent Living och STIL

Under de ca 20 åren som Independent Living har funnits som rörelse och socialpolitisk inriktning har en rik litteratur hunnit växa fram. Här finns det allt: forskningsredogörelser i ansedda internationella vetenskapliga tidskrifter, programförklaringar, beskrivningar av modellprojekt, sammanställningar av personliga erfarenheter av personer med funktionshinder och praktiska vägledningar för arbetet på gräsrotsnivån. Eftersom rörelsen har sitt ursprung i Nordamerika och hunnit utvecklas längst där, så är nästan all litteratur om ämnet på engelska. En annan förklaring till detta är att Independent Living som den första internationella rörelsen av människor med funktionshinder använder sig av engelska som arbetsspråk. På så sätt har rörelsen och ideologin spritts främst genom yngre personer med utbildning och språkkunskaper.
STIL, som brohuvud av Independent Living-rörelsen i Sverige, har hittills inte haft tid att sprida Independent Living-litteraturen i Sverige. (Ett av syften med Institutet för Independent Living är att avhjälpa denna brist.) På svenska finns därför endast olika artiklar i STILETTEN, STIL:s vassa medlemsorgan. Artiklarna behandlar mest personlig assistans i brukarregi, vilket är enbart en del i hela Independent Living-tankesystemet. STILETTEN har kommit ut mer eller mindre regelbundet sedan 1985. STILETTEN kan prenumereras, alla gamla utgåvor kan rekvireras hos STIL:s kansli.

En skrift på svenska som sammanfattar Independent Living-ideologin och arbetssätt i STIL:s tolkning är Magdalena Karlges uppsats på 30 sidor som kan rekvireras hos STIL:s kansli.

På engelska rekommenderas som första "smörgåsbord" om Independent Living "Tools for Power - Resource Kit on Independent Living" (Editor Adolf Ratzka), som Independent Living Committee av DPI, Disabled Peoples' International, har givit ut. Boken är en antologi med viktiga dokument om rörelsens historia, ideologi och arbetssätt. Boken är på 100 sidor med många litteraturhänvisningar och kan rekvireras som särtryck hos STIL.

På engelska finns även en analys av de svenska tjänsterna för människor med behov av personlig assistans utifrån Independent Living-perspektivet. Skriften innehåller bl a en beskrivning av STIL:s tillkomst och en diskussion av de im-plikationer och frågeställningar för forskningen på personlig assistans-området som Independent Living-arbetssättet medför. Boken heter "Independent Living and Attendant Care in Sweden: A Consumer Perspective". Ratzka, Adolf Dieter. 1986. New York: World Rehabilitation Fund Monograph No. 34. Boken är på 90 sidor och kan köpas hos Svenska Institutet, Sverigehuset, Hamngatan i Stockholm. Svenska Institutet säljer även den japanska översättningen, som kom ut 1991 på förlaget Gendai Shokan, Tokyo.

Det finns ett nyhetsbrev på engelska, "Independent Living Newsletter", som Institutet för Independent Living ger ut två gånger om året för Independent Living Committee, Disabled Peoples' International och ENIL, European Network on Independent Living med finansiellt stöd av SIDA, STIL och World Institute on Disability, Oakland, California. Nyhetsbrevet har en upplaga av f n 5 000 ex som går kostnadsfritt till läsare i över 120 länder, är på 8 sidor och kan rekvireras hos STIL:s kansli.

Main menu

Hemtjänst i omdaning - möjligheter och svårigheter i decentraliseringens och privatiseringens tid, Dokumentation av STIL-hearing Stockholm 1993

Independent Living och dagens socialpolitik

Den offentliga sektorn och individens självbestämmande

Frågor och svar

Vad kommer LSS innebära för STIL och andra initiativ?

Den nya handikappreformen för ett jämlikt och värdigt liv

Svårigheterna vid prissättningen av kommunala tjänster

STIL som komplement till de kommunala tjänsterna

STIL:s roll i Stockholms stads förändringsarbete för valfrihet och brukarinflytande

STIL:s roll i Nacka kommuns kundvalssystem

Frågor och svar

Varför jag är med i STIL

Paneldiskussion

Slutord

Bilagor

Moderna tider

Kommunerna saknar meningsfulla ekonomisystem

Kort presentation av Independent Living-rörelsen

Kort presentation av STIL

Presentation av Institutet för Independent Living

Andra skrifter om Independent Living och STIL

Contact

Integritetspolicy för Independent Living Institute

Our sponsors

Search

Main menu

You are here

Hemtjänst i omdaning - möjligheter och svårigheter i decentraliseringens och privatiseringens tid, Dokumentation av STIL-hearing Stockholm 1993

Independent Living och dagens socialpolitik

Den offentliga sektorn och individens självbestämmande

Frågor och svar

Vad kommer LSS innebära för STIL och andra initiativ?

Den nya handikappreformen för ett jämlikt och värdigt liv

Svårigheterna vid prissättningen av kommunala tjänster

STIL som komplement till de kommunala tjänsterna

STIL:s roll i Stockholms stads förändringsarbete för valfrihet och brukarinflytande

STIL:s roll i Nacka kommuns kundvalssystem

Frågor och svar

Varför jag är med i STIL

Paneldiskussion

Slutord

Bilagor

Moderna tider

Kommunerna saknar meningsfulla ekonomisystem

Kort presentation av Independent Living-rörelsen

Kort presentation av STIL

Presentation av Institutet för Independent Living

Andra skrifter om Independent Living och STIL

Contact

Integritetspolicy för Independent Living Institute

Our sponsors