Taxi för alla: Förslag till pilotprojekt

Bakgrund

Independent Living betyder att ha samma möjligheter att bestmma över sin kropp och sin vardag som våra icke-funktionshindrade syskon, anhöriga, vnner och grannar tar för givna. Dr tillhör bl a att bestämma över sin personlig assistans och det sttet på vilket man förflyttar sig inom och utanför sin bostadsort. Independent Living är en mänsklig rättighet.

På 1980-talet öppnade STIL, Stockholmskooperativet för Independent Living, vägen för människor med omfattande funktionshinder till självbestämmande och kontroll över vardagen genom att avmonopolisera hemtjänsten. STIL-modellen går ut på att assistansbrukare förvaltar var sin budget och anställer sina personliga assistenter med dessa medel. Lösningen stodd som modell för Lagen om assistansersättningen, LASS som ger människor med omfattande funktionshinder rätt till kontantstöd från försäkringskassan. LASS har kallats "århundradets handikappreform". Den ger oss chansen att skaka av den inlärda hjälplösheten och utveckla vra egna resurser. Genom LASS kan vi växa från objekt till subjekt.

Idag är den svenska Independent Living-rörelsen redo att ta nästa steget. Vi vill visa att samma enkla och eleganta lösning kan förbättra även vår rörlighet i stadstrafiken.

Kontantstöd för valfrihet och bättre kvalitet

För allmänheten utgör taxin ett viktigt komplement till de kollektiva färdmedlen buss, pendeltåg, spårvagn eller tunnelbana. För människor med funktionshinder gäller det i ännu högre grad. Även med en effektiv lagstiftning för fullt tillgängliga allmänna färdmedel, kommer behovet av dörr-till-dörr tjänster i viss mån finnas kvar. Idag ska färdtjänsten tillgodose detta behov.

Färdtjänsten tillhandahåller bemannade minibussar med lyftplatta för detta syfte. För att undvika missförstånd så handlar mitt förslag här inte om den del av färdtjänsten som sköts med taxibilar för personer som kan färdas i vanliga passagerarbilar. Här diskuterar vi ett alternativ till färdtjänstens minibussar för oss som behöver sitta kvar i våra rullstolar under resan.

Färdtjänstens specialfordon kör endast personer som har legitimation från landstinget för detta. Utsocknes kunder kan alltså inte få service - även om de vill betala alla kostnader själv. Alla körningar med specialfordon förbeställs och går genom färdtjänstens växel.

Kunder av reguljär taxi kan välja mellan en uppsjö av konkurrerande taxiföretag. Brukare av färdtjänstens specialfordon däremot har inget alternativ. De får ett enda paket: subventioneringen och tjänsten inkl beställningscentralen, växeln, trafikledningen, fordonsparken samt regelverket. Det går inte att välja bort eller byta ut ett enda element i paketet. Färdtjänstens specialfordon är ett av de få kvarlevande monopolen i Sverige.

Här är inte platsen för att gå in på en detaljkritik av färdtjänsten. Det har handikapprörelsen gjort i decennier. Jag vill enbart peka på de inneboende begränsningar som specialfordons organisationsform medför:

• Monopol förhindrar konkurrens och kvalitetsförbättringar.
• Toppstyrningen och centraliseringen tvingar kunden att anpassa sina behov till apparatens behov istället för att tvinga apparaten att anpassa sig till kundens behov.
• Segregeringen skapar ett parallelt och helt separat system istället för en integrerad lösning som är tillgänglig för alla. Parellella system medför stora merkostnader genom dubbleringen av växel, trafikledning, fordonspark och personal.
• Ett segregerat system enbart för människor med omfattande funktionshinder utsätts inte för samma kvalitetskrav som ett allmänt system.
• Ett segregerat system enbart för människor med omfattande funktionshinder är sårbarare för nedskäringar än ett system som allmänheten behöver och försvarar. 
• Det är ett stigma att vara tvungen att använda särlösningar med en kvalitet som allmänheten inte skulle acceptera.

 
Förebilder för integrerade taxitjänster

När det gäller färdtjänstens specialfordon så har den offentliga sektorn idag tre funktioner

• behovsbedömning
• subventionering
• tjänsteproduktion

En annan lösning innebär att samhället står för behovsbedömning och subventionering men inte för tjänsteproduktion. Brukaren får kontantstöd och kan välja mellan många tjänsteproducenter.

Den här lösningen finns i ett växande antal städer i Storbritannien, Irland, Tyskland, Spanien, Italien och numera även i Slovakien där Institutet för Independent Living startade upp ett pilotprojekt för ett integrerat taxisystem. En beskrivning av vårt projekt i Bratislava i Slovakien finns i vår broschyr om projektförslaget.

På dessa platser finns det bilar som går i reguljär taxitrafik och som kan användas av alla kunder - med eller utan funktionshinder. Kunder med funktionshinder subventioneras av kommunen eller staten genom, till exempel, kontanta medel, kuponger eller särskilda betalkort.

Som kund med funktionshinder ringer man ett vanligt taxiföretags beställningscentral och uppger att man vill ha en passande bil för att sitta kvar i rullstolen under resan. Förbeställning behövs inte. Det är ungefär samma väntetider som för en vanlig taxibil. När bilen inte kör en kund med funktionshinder tar den kunder utan funktionshinder.

Syfte

STIL, Stockholmskooperativet för Independent Living, visade genom sitt försöksprojekt på 1980-talet att kontantstöd och hemtjänst i egen regi ger bättre kvalitet för brukaren till samma kostnad för skattebetalaren. Nu vill vi genomföra ett pilotprojekt med kontantstöd för resor med tillgängliga taxibilar.

Projektet ska under en period på tre år testa om

• den föreslagna lösningen ger bättre kvalitet till samma kostnad
• om lösningen är ekonomiskt hållbar för taxiåkare på sikt och
• om lösningen kan permanentas som komplement till färdtjänstens specialfordon.

Metod

När det gäller metoden för projektets genomförande så vill jag här endast nämna de viktigaste punkterna. Det finns en utförlig beskrivning i vår broschyr.

Hur ser finansieringen av verksamheten ut?

Deltagare i pilotprojektet är personer med legitimation för färdtjänstens specialfordon. Deltagarnas resebehov utreds av kommunen och uttrycks i ett genomsnittsantal resor om månaden.

Stockholms läns landsting räknar ut de faktiska totala kostnaderna för en genomsnittsresa med färdtjänstens specialfordon.

Antalet beviljade resor i månaden multipliceras med genomsnittskostnaden. Summan betalas månadsvis i förskott till den enskilde deltagaren på ett betalkortkonto som enbart används för taxi.

Varje projektdeltagare får månadsvis från banken en redovisning över den gångna månadens kostnader och det aktuella saldot på sitt betalkortskonto.

Deltagarna får hushålla med sina medel under 12 månader. Oförbrukade medel avräknas och går till färdtjänstnämnden.

Hur ska den organisatoriska och tekniska lösningen se ut?

Ett eller fler deltagande taxiföretag införskaffar passande bilar som kan ta kunder med eller utan rullstol. Det finns ett antal bilmodeller som uppfyller dessa krav efter viss anpassning. Taxiföretagen får inte några subventioner för detta. Deras deltagande i projektet förväntas bli lönsamt åtminstone så mycket att deras investeringar tjänas in.

Det kommer att finnas en referensgrupp med representanter från olika instanser, t ex landstinget, taxirörelsen, kommunförbundet m m

En oberoende forskargrupp kommer att följa projektet, lämna regelbundna rapporter och en sammanfattande slutdokumentation om projektkostnader, medelanvändning och deltagarnas upplevelse av tjänstens kvalitet.

Förstudien

Projektet genomförs i två steg. Under förstudien förs förhandlingar med landstinget om kontantstödet för deltagarna. Taxiföretag måste vinnas för idéen och vissa villkor för deras deltagande i pilotprojketet måste förhandlas. Avtal måste slutas med en bank som åtar sig systemet med betalkort och redovisningen av projektmedlen till deltagarna.

När förstudien är avslutad och alla dessa frågor är lösta, kan själva pilotprojektet påbörjas.

Just nu söker vi medel för att kunna genomföra förstudien. Själva pilotprojektet förväntas bära sig självt, om landstinget betalar ut kontantstöd till projektdeltagarna med samma belopp som deras resor med färdtjäntens specialfordon kostar idag.

Slutord

Jag ska aldrig glömma känslan när jag för 10 år sedan för första gången i mitt liv hejdade en taxi på gatan. Det var som på bio när hjälten rusar ur hotellet, skriker "Taxi" och "follow this car". Det var mitt i London. Jag stodd på trottoaren med min elrullstol och upptäckte en taxibil i trafiken. Det var en av dem stora svarta fyrkantiga lådorna som kallas för "London Taxi". Jag viftade handen så att chauffören skulle se mig. När han stannade vid trottoaren ropade jag, om han kunde köra mig. "Why not ?", ropade han tillbacka. Han öppnade bakluckan, tog ut två korta rampor och öppnade den stora breda bakdörren. Jag rullade in med min elrullstol. Han spände fast stolen med remmar och vi åkte iväg.

I London, Dublin, Madrid, Bratislava kan jag känna mig som en fri människa, inte som ett kolli som ska transporteras. Jag är kund, en människa med lika värde. Är det inte hög tid att vi får förflytta oss på lika villkor i stadstrafiken - även i Sverige?