IL 25 år dokumentation - Birgitta Andersson

Jag var med den där gången för 25 år sedan då det skapades en milstolpe i svensk handikappolitik. Dessförinnan var jag framför allt verksam i DHR här i Stockholm och hade börjat vara verksam i förbundsstyrelsen och på förbundskansliet i olika sammanhang. Min verksamhet var mycket inriktad på det vi kallade för boendeservice. På 1970-talet, när vi lanserade den här tanken, var det något alldeles nytt och väldigt svårt att genomföra. Det betydde att människor, som vistades på institutioner eller levde tillsammans med sina föräldrar eller andra anhöriga, skulle få möjlighet till ett eget liv. Det var ingen enkel fråga att få politiskt gehör för. Jag tänker prata om det mera i morgon i en workshop men jag kan säga att det var en oerhört svår kamp vi hade att lyfta fram våra möjligheter att kunna bo och leva ute i samhället och ha jobb. Det hade betydelse, när Independent Living-rörelsen kom och saluförde personlig assistans, att vi var många som hade kämpat för en annan lösning tidigare. Sådant har ju betydelse.

 

På konferensen talade man mycket om makt, makten över sitt liv. På den tiden var begreppet makt förenat med förtryck. Vi var många som relaterade ordet makt till förtryck. Jag kan inte säga om det var vid det tillfället eller kort därefter som någon formulerade det så är: ”Makt är att ha kontroll över sitt liv.” Det är inget märkvärdigt i dag att säga så men det var det då. Jag kan minnas hur det blev en revolt i min lilla hjärna. Kontroll över sitt liv, det var detsamma som makt över sitt liv. Jag hade absolut inte tänkt i de termerna, att byta ut tanken att ha inflytande över sitt liv till att ha kontroll över livet. Kontrollen som gör att jag kan vara jag, att min personlighet kan styra det jag vill göra. De här tankarna – makt är kontroll – betydde oerhört mycket för många av oss då i början på 1980-talet. Det var det som gjorde att man kanske också kunde tänka förändring.

 

1983 var Independent Living-rörelsen ny och personlig assistans, som jag kommer att prata om, är det jag förknippar Independent Living-rörelsen med. Tanken att personlig assistans skulle implementeras i varenda kommun blev för många av oss en utopisk tanke. Vi kunde inte se att det skulle vara möjligt. Dessutom kom ju idéerna från en kontinent utan folkrörelsetradition, utan generell välfärd och det var naturligtvis också ett argument emot. Under flera år framåt i tiden blev det en massa debatter och diskussioner, angrepp och försvar. Det blev hårda ordväxlingar och fördömande, från båda håll. Den som tidigare hade ansetts som oerhört radikal i kraven på boendeservice istället för institutioner blev på kort tid betraktad som både reaktionär och institutionsskadad. Det var riktiga revolter i tänkandet. När man är uppfylld av en idé, som många av oss var och där vi trodde på boendeservice, ger man inte upp den på en gång. Särskilt inte när man har kämpat så hårt för den i många år. Man ger inte upp den och anammar något nytt bara så där.

 

Nya idéer tar sin tid. Det tar tid att smälta. Det tar tid att pröva och ompröva. I de debatter vi hade får man också möjligheter att formulera sina tankar. Om de man debatterar med är starka krafter som har väl genomtänkta idéer, får man skärpa till sig. Det är i sådana sammanhang man hör vad man säger. Man hör när man säger fel, när det börjar halta. Och det haltade där mellan inflytande och kontroll. I sådana här diskussioner började många av oss att sakteligen pröva och pröva om våra idéer. Jag kunde se glöden i ögonen hos ungt folk när man tänkte på personlig assistans, pratade om personlig assistans och hade förväntningar på personlig assistans. Den glöden, man kan se i unga människor som ser sin chans till liv, påverkar en. Det påverkade mig oerhört starkt.

 

Jag fick under de här diskussionerna också mina förebilder. Även om jag inte gick i någon kurs på STIL så gick jag i många diskussioner. Det var en kurs i sig. Jag fick också mina förebilder. Jag kan inte riktigt säga att Adolf Ratzka var min förebild men det beror nog mer på att han är man. Min förebild blev Judy Heumann. När Judy pratade om det här så pratade hon också som kvinna och det bet. Det bet i Birgitta Andersson. Jag ska inte säga att vi var jämnåriga för det är att förolämpa dig i dag men vi var inte så himla långt ifrån varandra i ålder. Sedan kunde vi också prata om svåra saker på tu man hand. Det var viktigt för mig. Det var viktigt för min utveckling. Om jag tar mig själv som ett exempel så kan jag säga att flera andra personer i min omgivning också hade liknande upplevelser med olika företrädare för STIL.

 

Under slutet på 1980-talet och början av 1990-talet utvecklades lösningar för hur personlig assistans skulle kunna genomföras i Sverige. I de diskussionerna var inte jag med särskilt mycket utan det var mina vänner och DHR-kamrater Folke Carlsson och Vilhelm Ekensteen. I assistansutredningen drev de på olika sätt, i olika sammanhang kravet att staten skulle ta ansvar och inte kommunerna, för att det skulle kunna bli en lösning på svensk mark.

 

Jag skulle vilja avsluta det här med att säga att tyvärr kan vi inte andas ut. Det tror jag är viktigt att säga. Vi kan inte andas ut. Om man ser på assistanskommitténs betänkande och ser modellerna, man sätter upp för att bestämma hur mycket assistans man ska ha, kan jag få en deja vu tillbaka till 1970- och 1980-talet när vi prövades: Hur lång tid tar det att gå på toaletten? Det tycker jag är en väldigt obehaglig känsla. Vi kan inte andas ut. Vi måste med ny kraft jobba vidare för att få assistansen på fast mark i Sverige – och inte bara i Sverige.