Asaka, Junko. "Funktionsnedsättning, kvinnor och kärlek." (In Swedish.)

Funktionsnedsättning, kvinnor och kärlek

av Junko Asaka

Det mest naturliga i världen för en människa är att älska en annan människa. Detta har sitt ursprung i den starkast instinkten av alla - bevaradet av människosläktet. För mig som är fysiskt handikappad har kärleken till en annan människa dock alltid varit åtföljd av mycket rädsla och smärta. Trots det kunde jag inte förneka mina naturliga känslor och har älskat många män sedan jag var ung. Det tog lång tid att lära mig att uttrycka mina egna känslor och att leva på ett naturligt sätt utan att vara rädd och att även känna tillförsikt att vara älskad själv. Nu har jag varit förälskad i min pojkvän i nästan tre år och jag inser att om man inte älskar sig själv, så kan man inte älska en annan människa.

När jag tänker på mitt förgångna liv, inser jag att jag var negativt behandlad från den stunden jag föddes. "Stackars!", "Hur kan hon vara lycklig med den kroppen!", "Du skulle aldrig ha fötts!". När jag växte upp förlorade jag mitt självförtroende helt och hållet och kunde inte älska mig själv överhuvudtaget. När jag var tjugo år engagerade jag mig i en grupp med handikappade människor som försökte leva sina liv självständigt. De följande tio åren kämpade jag med att komma igenom mina djupa sexuella problem som jag hade ackumulerat genom att inte ha erkänt mig själv såsom en sexuell varelse när jag växte upp. Nästan alla människor med handikapp ställs inför detta problem. Många av oss utvecklar personliga bestående men eftersom vi aldrig har blivit erkända såsom verkliga män eller kvinnor. Därför skruvar vi upp höga förväntningar om äktenskap samt manliga- och kvinnliga roller.

Mitt handikapp

Jag föddes med vanskapt skelettbyggnad som kännetecknades av förkrympt växt och benskörhet. Det är ett väldigt ovanligt tillstånd och hitintills har ingen kur eller behandling upptäckts. Jag har haft mer än tjugo ben frakturer och efterföljande operationer. Jag har spenderat en femtedel av mitt liv i sängen, iklädd ett gips upp till bröstkorgen under min lågstadietid. Det är svårt att beskriva hur grova, i både ord och handlingar, de läkarna som behandlade mig under denna period var. Detta var fruktansvärda erfarenheter som har lämnat sina spår hos mig.

Jag är nu engagerad i "co-counselling" (sam-rådgivning), som är en form av jämlik rådgivning och terapi som försöker att frigöra återhållna känslor genom att återuppleva stress situationer och befria den återhållna energin. Jag är en brinnande anhängare av denna metod och är verksam för att sprida ut den i Japan. Efter en sådan sammankomst blir problem lättare att förstå. När jag återupplever förgångna erfarenheter i dessa sammankomster, blir jag förvånad över hur mycket jag måste ha lidit när jag var ung. Jag har aldrig känt mig väl till mods med min kropp. Tvärtom har den alltid varit roten till det onda och till lidandet och p.g.a. den har jag mest blivit ömkad, förnekad och föraktad. Trots alla komplex jag var tvungen att stå ut med, upptäckte jag min egen spänning för sexuella relationer när jag kom in i puberteten och tonåren. Jag gick in i förhållanden, inte för att jag var förälskad, men för att jag hade ett sådant behov av att bli accepterad. Under denna period kände jag aldrig någon tillfredsställelse i samlivet, men jag accepterade att detta var den enda vägen som låg öppen för mig.

Relationen med min första pojkvän

Relationen med min första pojkvän (om jag kan kalla honom för det) började på osäker mark eftersom ingen av oss vågade att kommunicera verbalt med varandra. Det var inte så viktigt för mig att attrahera honom mentalt, men jag hade jämt ångest över att min lilla vanskapta kropp skulle vara fysiskt attraktiv för honom. Därför tillbringade vi mycket tid i att utforska erotik tillsammans. Det var en typisk man/kvinna relation, med kvinnan som sexuellt objekt och mannen som dömer henne efter hennes utseende. Tiden jag tillbringade med denna pojkvän återspeglade dessa seder och var väldigt smärtsamma för mig. Jag var för rädd att be honom att använda preventivmedel och att berätta för honom att jag inte kände någon tillfredsställelse i vårat samliv. Min kropps behov av att känna sig accepterad var så intensiv att denna impulsiva unga akt förvrängdes och inbillades att vara kärlek.

Inte för så länge sedan läste jag en rapport om prostitution. Den förklarade ingående hur många flickor som är inblandade i prostitution egentligen inte är i något ekonomiskt behov av att vara det, men att de hade blivit sexuellt utnyttjade när de var barn. Jag tror att det ligger mycket sanning i detta. Hårda erfarenheter jämnar vägen för en kvinna att tillåta sig själv att behandlas som ett sexuellt objekt utan själ. När jag tänker på mitt första förhållande gör det mig väldigt ledsen när jag tänker på hur jag huvudsakligen blev behandlad som ett objekt och att jag inte kunde hävda mig själv som den kvinna jag är. Från många av mina smärtsamma minnen, har jag en historia om utnyttjande av vårdpersonal som jag skulle vilja dela med mig av nu.

Bakom stängda dörrar

Innan jag började lågstadiet, var jag tvungen att genomgå en röntgenundersökning. En radiolog sade till min mamma att hon skulle vänta på mig utanför. Detta var ovanligt. Sedan sade han till mig att jag skulle ligga ner på den kalla röntgen apparaten. Han tog av mina underkläder på ett så auktoritärt sätt att jag inte vågade att protestera. Detta var också ovanligt. Jag var mycket rädd och ångestfylld. Sedan utnyttjade han mig sexuellt genom att använda en metallpinne. Han visslade hela tiden och såg ut som om han roade sig. Jag kunde varken skrika eller berätta för min mamma efteråt om den fruktansvärda våldet jag hade blivit utsatt för. Denna händelse lämnade mig med en djup rädsla.

Detta är en stor fara vi kvinnor med funktionshinder måste konfronteras med. Å ena sidan förnekas vi och kränks som kvinnor, men å andra sidan så kan vi lätt bli våldtagna. Jag skulle verkligen vilja visa människor med funktionsnedsättningar att vi inte får tillåta oss själva att avskräckas av sådana hårda situationer. Det finns inga gränser för våran kapacitet att älska. Vi kan kanske t.o.m. erhålla ett bättre, djupare och ärligare sätt att kommunicera på genom våran oförmåga och lära oss att leva våra liv fullt ut. Men undertiden är vi väldigt beroende av vårdpersonalens känslighet och medmänsklighet. För att hjälpa oss att utvecklas i en mer positiv riktning, behöver vi verkligen en vårdpersonal med självkänsla och mogenhet. Jag hoppas innerligt att det kommer att finnas mer av detta i framtiden.

Om mitt äktenskap

När jag hade skiljts från min unga älskare, levde jag tillsammans med en man med funktionsnedsättning i nästan sex år. Denna relation var det första steget för att jag skulle kunna älska mig själv. Jag övervägde dock inte att gifta mig med honom, eftersom jag inte trodde att äktenskap skulle förbättra den låga statusen vi hade i samhället. Men å andra sidan trodde jag själv att om jag skulle gifta mig med en man utan funktionsnedsättning, så skulle detta bli mitt pass till det normala samhället och skulle förminska diskriminationen mot mig.

1983, när jag hade avslutat min 6-månaders kurs i U.S.A., sade jag till mig själv, "Detta livet lever jag bara en gång, så jag borde leva det som jag vill". På den tiden hade jag en stark längtan att få gifta mig och snart därpå började jag att leva tillsammans med en man utan funktionsnedsättning. Mitt liv med den mannen avslutades med hans vänliga ord, "Du måste leva ditt liv som du önskar". Efteråt insåg jag hur annorlunda det är mellan att leva tillsammans och att leva i ett äktenskap, och hans avskedsord fick en mening.

Det ämnade äktenskapet med mannen utan funktionsnedsättning blev våldsamt motarbetat av hans föräldrar och vårat förhållande tog slut efter ungefär åtta månader. Nu är jag glad att de var emot äktenskapet. På den tiden var jag dock väldigt överraskad, äcklad, arg och ledsen. Jag började att inse hur förvrängt det gällande äktenskapssystemet var med dess diskrimination och brist på mänsklighet. För att vara en god fru i Japan, krävs det traditionellt lydnad mot mannens familj. Parets kärlek och hopp kom på andra plats. Kvinnans största tillgång var att kunna föda barn. Jag uppfyllde ingen av dessa förväntningar så jag var totalt avvisad av min förlovades familj. Om äktenskapssystemet är beroende av föreställningen att en man och en kvinna måste ha bestämda roller i samhället, är det extremt svårt för människor med funktionsnedsättningar att få ta del av detta system.

Även om vi hade kunnat gifta oss utan motstånd, så skulle vi snart ha insett att vi inte skulle kunnat ha ett balanserat förhållande p.g.a. den sociala ojämlikheten hos könen. I åtta månader iklädde jag rollen som den goda hustrun och behandlades som hans hustru av alla människor förutom av hans familj. Innan vi bestämde oss för att gifta oss, tog han hand om sina gäster själv och accepterade mina gamla vanor. Efter att vi hade bestämt oss för att gifta oss, kände jag dock att jag hade ansvaret att ta hand om hans gäster och borde därför ändra min livsstil. Det kändes som att en del av min egna identitet skalades av t.o.m. av att bli kallad med hans namn.

Genom alla dessa erfarenheter inser jag att jag är diskriminerad inte bara för att jag har en funktionsnedsättning, men även för att jag är kvinna. I Japan tror vi att äktenskap är det enda sättet att kunna få ta del av samhället. Min önskan att få gifta mig är dock förlorad sedan jag insåg hur mycket vårat samhälle är grundat på könsdiskriminering. Självklart skulle jag aldrig ifrågasätta någons försök att skapa ett balanserat förhållande genom att leva tillsammans, men som en utväg för att kunna återställa mig själv från mina smärtor, är det väldigt skönt för mig att bara träffa min pojkvän tre till fyra gånger i veckan. Det tog en lång tid för mig att inse att bara vi två kan bestämma hur vi skall älska varandra. Nu försöker vi att leva efter det vi har lärt oss, med tillförlit och kärlek.