IL 25 år dokumentation - Lars Lindberg

Första gången jag kom i kontakt med Independent Living var i slutet på 1980-talet då jag var aktiv i Unga Hörselskadade. Samtidigt läste jag på universitetet i Lund och skrev en uppsats om handikapprörelsens ideologi. Redan då fick jag en känsla av att IL skiljde sig från andra organisationer. Sedan började jag jobba på Handikappförbundens Samarbetsorgan och fick mer konkret kontakt. Det jag minns var att IL var kontroversiellt – en känsla av att det hade udden mot handikapprörelsens traditioner och arbetssätt. Själv tyckte att det var uppfriskande, men alla tyckte inte så. En del upplevde nog att IL var en amerikansk företeelse och undrade om vi hade något att lära av USA. Visst, amerikanarna var duktiga på att placera människor på månen men kunde de lära oss något om välfärd som vi ju var världsbäst på? Jo, visade det sig snart.

 

Själv var jag mer intresserad av IL arbete kring medborgarrätt och att de lyfte upp diskrimineringsfrågorna. 1995 åkte jag själv över till USA några månader och studerade den amerikanska antidiskrimineringslagstiftningen ”The Americans with Disabilities Act” (ADA) och träffade IL-rörelsen. Även där fann jag att vi hade mycket att lära av USA. Till skillnad från personlig assistans har dock frågan om bristande tillgänglighet som diskrimineringsgrund ännu inte slagit igenom i Sverige.

 

Personlig assistans lyckades få genomslag i Sverige. Hur skedde det? IL och assistansreformen är lite som humlan som flyger. Humlan flyger fast den lär ha för små vingar för sin kropp enligt aerodynamikens lagar. Humlan flyger ändå och så gjorde även IL och personlig assistans trots att det fanns fler skäl som talade emot att man skulle lyckas än för. Jag ska peka på två saker man var tvungen att bekämpa.

 

För det första är svensk välfärdspolitik vad historiker brukar kalla, påtagligt spårbunden, path dependent (?). Med spårbunden menas att när ett beslut om en viss inriktning är fattat är det troligt att efterföljande beslut inom samma politikområde kommer att ligga i linje med det första. När man har tagit ett steg längs ett visst spår kommer man att antagligen att fortsätta på det spåret. De institutioner som skapas till följd av tidigare beslut gör det kostsamt att byta riktning. Det är också dessa institutioner som påverkar vilka lagar och alternativ som kommer att finnas tillgängliga i framtiden. Ser vi t ex på arbetsmarknadspolitiken, med lönebidrag och skyddat arbete, har den när det gäller personer med funktionsnedsättningar i stort sett likadan ut sedan 1950-talet. När det gäller offentliga verksamheter så har utvecklingen sedan 1950-talet varit att offentliga sektorn tagit över allt mer och vuxit. De verksamheter som bedrivits av organisationer, hemtjänst av Röda Korset och färdtjänst av FUB för att ta två exempel, har övertagits av offentliga sektorn med organisationernas goda minne. Att byta spår, eller att ta kvantum hopp i utveckling, som reformen med personlig assistans gjorde genom att sätta brukaren i centrum för ekonomin, är ovanligt i svensk reformpolitisk tradition.

 

Det andra skälet som talar emot IL är att svenskt organisationsliv har haft god förmåga att assimilera nya rörelser. Ser man till exempel på när miljörörelsen slog igenom i Sverige så blev den tämligen snabbt uppsugen av befintliga organisationer och valde även en parlamentaristisk väg. I Danmark blev miljörörelsen en alternativrörelse och utomparlamentarisk. Det finns även flera exempel på amerikanska organisationer, t ex som Anonyma Alkoholister (AA), som har haft svårt att slå igenom i Sverige och när de har gjort det har de blivit ”svenskanpassade” folkrörelser.

 

Men trots dessa två skäl flyger humlan, IL/Personlig Assistans och jag ska peka på några tänkbara förklaringar till att man ändå lyckats.

 

- Under 1980-talet fanns en strömning med ökad kritik mot att så mycket verksamhet hade hamnat i offentliga sektorns regi. TV-serier som Babels hus (efter boken med samma namn av PC Jersilds) riktade kritik mot en storskalig och opersonlig offentlig sektor och fick stort genomslag. Det fanns naturligtvis också en nyliberal kritik, inspirerad av Reagan och Thatcher. Ekonomer som Milton Friedman kritiserade offentliga monopol utifrån att de skulle vara ineffektiva jämfört med privata marknaden. Men kritik fanns även på vänsterhåll. Inom SSU debatterades frågan om självförvaltning inte vore ett alternativ till offentligt driven verksamhet häftigt. Ett förnyelsearbete inom offentliga sektorn leddes av dåvarande vice statsminister Ingvar Carlsson. Människor skulle få ökad valfrihet och inflytande över sjukvård, skola och daghem m.m och människors egna engagemang skulle tas tillvara. Arbetet förändrades delvis efter 1985 då moderaterna gick till val på löften om ett systemskifte med bland annat kraftigt nedskurna bidrag till kommunerna, vilket gjorde att debatten om offentliga sektorn blev polariserad. Det ledde till att diskussion om privatisering blev känslig och förnyelsearbetet kom att inriktas mer på valfrihet inom offentlig sektor. Under den borgerliga regeringsperioden kom privatisering av offentlig sektor mer att komma i fokus. Oavsett vilket så låg personlig assistans ändå i linje med en växande opinion och underliggande utveckling, även om det mötte motstånd.

 

- Bengt Westerbergs betydelse för att assistansreformen skulle gå igenom i ett ekonomiskt prekärt läge är välkänd. Men jag tror inte att det räcker med förklaringen att han blev personligt engagerad utan snarare HUR han gjorde det. I Sverige, och i andra länder också för övrigt, är handikappolitik sällan en fråga som har allmänpolitisk betydelse. Det är ett område som hanteras, administreras, ganska lika oavsett politisk kulör. Det ligger lite vid sidan om de stora allmänpolitiska debatterna. Men det Bengt Westerberg gjorde var att han gjorde reformen med personlig assistans till ett uttryck för sitt partis ideologiska hållning. Att konkretisera ett partis politiska ställningstaganden och ideologi i en reform gjorde att den blev mycket tyngre och också mer förankrad ideologiskt. Jag kan i modern tid bara påminna mig om två statsråd som gjort handikappfrågor till allmänpolitik på det sättet och det är Bengt Westerberg och Lars Engqvist. Den sistnämnde använde exempel från handikappolitiken i argumentation för allemansrätten i välfärdspolitiken. Det båda politikerna har gemensamt är att de tar utgångspunkt i individens situation ur ett ideologiskt perspektiv.

 

- Att IL och dess idéer inte sögs upp av befintliga organisationer tror jag beror på att IL var alltför annorlunda och de befintliga organisationerna för ”tröga”. Den svenska handikapprörelsen består av antingen gamla organisationer med rötter på anstalter och institutioner eller nyare organisationer som bygger på diagnoser. IL har helt andra rötter – ur den amerikanska medborgarrättsrörelsen och studentrörelsen från 1960-talet. IL har tagit arbetssättet från medborgarrättsrörelsen och fokuserar på en fråga och driver påtryckningsarbete genom expertkunskap på toppen och gräsrotsaktivism från botten. Fördelen för IL var att man skiljde ut sig från andra organisationer och ur varumärkessynpunkt är det ju bra.

 

- Genom Adolf Ratzka fick man en brygga från USA till Sverige. På det sättet fick IL kunskaper och referenser som gav ett övertag gentemot andra organisationer och välfärdsbyråkrater. Man visste dessutom att det var möjligt att administrera assistansen på det sätt man föreslog. Det ska man inte underskatta eftersom de flesta välfärdsbyråkrater har rätt liten kunskap om hur det fungerar i andra länder och lätt tror att vi har kommit längst på alla områden. Adolf är dessutom en typisk person som förenar politiska idéer med ett entreprenörskap – och dessutom inte alltför rädd att trampa på ömma tår. En rörelseintellektuell som man brukar benämna det inom forskningen om sociala rörelser.

 

Sammanfattningsvis tror jag att dessa delar sammantaget kan förklara att humlan ändå lyckades flyga. Men idag då? Jo, humlan flyger men kanske mer rakt och förutsägbart. Av medborgaraktiviteterna som IL drev på 1990-talet återstår inte så mycket. Fokus har kommit att hamna på kooperativens verksamhet kring administrationen av personlig assistans. Initiativet att skapa en nationell plattform med Independent Living Sverige gick inte så bra. Varför? En förklaring kan vara att andra handikapporganisationer har tagit över IL:s politiska ideologi. Medborgarrätt, makt och självbestämmande är en del av det handikappolitiska språkbruket på ett annat sätt än innan. Det kanske gör att IL inte har samma betydelse politiskt längre. Samtidigt har det sätt IL jobbade på, med projekt och att ligga i framkant med egna förslag, inte fått samma genomslag. Handikapporganisationerna är fortfarande mer reaktiva än proaktiva. IL i Sverige är också en organisation för assistansbrukare primärt till skillnad från USA där det är en ”cross-disability organisation” dvs för alla typer av funktionsnedsättningar. Det kan ha gjort att man har tappat den bas som man byggde upp innan på 1990-talet.